Köpa hund

Jag har bestämt mig, jag ska köpa hund. Och inte heller vilken hund som helst, jag ska köpa en Jack Russell Terrier. Denna ras är mycket pigg och trevlig, liten och lätt att ta med sig om man någon gång åker bort. Och eftersom den är så pass liten så kanske, kanske att min lite egoistiska katt kan acceptera nykomlingen.
 
Jag har redan börjat kolla på diverse uppfödare och planerade kullar, och av vad jag kan se kostar varje valp i genomsnitt 12 000 kr. Det är alltså minimum för vad jag behöver hosta upp just nu. Dock ser jag inte ekonomin som något problem. Det är snarare alla kurser, klubbavgifter, fodret och utrustningen som blir den stora kostnaden, samt veterinärvård när det kommer att behövas.
 
Men jag tror att en hund kan vara bra för mig. Jag tror att en hund är vägen ut ur lägenheten för att integrera med andra människor med samma intresse som jag. Jag tror att jag kan få vänner om jag köper en hund. Så det är inte bara kärleken för djuret som spelar in här, utan också det som följer när jag är tvungen att gå ut flera gånger om dagen.
 
Jag tror att Simon kan acceptera valpen om den är liten, inte kommer bli högre än vad han själv är, och om den är så pass ung att han får bestämma. Så länge han är den dominanta i hushållet så kanske det kan funka, om Simon inte är så envis, vilket han i och för sig alltid är. Han är ju en typisk ensamvarg, och det är något jag ser som ett litet problem. Jag vill ju inte direkt att han äter upp min lilla valp, utan jag vill att de ska komma bra överens och bli kompisar, för han behöver även sällskap när ingen är hemma. Han brukar ju sitta vid dörren och skrika när ingen är hemma med honom, så jag har fått för mig att en vän kan vara bra för min lilla älskling.
 
Så, jag tänker bli en ägare till en liten Jack Russell.

Sjukskriven

Jaha, då var man sjukskriven en vecka, på min chefs initiativ. Hon anser att man inte ska arbeta om man inte mår bra, så hon ringde arbetsförmedlingen och kallade till ett möte redan idag. Detta betydde att jag missade en viktig kurs, men jag klarar mig bra, jag får allt på mejlen istället. Men samtidigt är det skönt att vara hemma resten av veckan, jag har ju inte sovit som folk på evigheter och kanske, om jag har tur, kan jag sova ikapp de timmar jag missat. Jag är väldigt trött redan nu, så jag behöver verkligen få slappna av lite, även om jag känner mig rätt likgiltig inför dagens nyheter.
 
Att vara en börda är rätt roligt, med tanke på att jag praktiserar där för att arbetsträna, för att mina nuvarande problem ställer till besvär för mig när det kommer till en riktig anställning. Jag är där medan allt blir klart så jag kan börja plugga. Så att då vara en börda, när jag inte är anställd, är rätt komiskt. Men vad ska man förvänta sig?
 
Jag är för negativ, enligt min chef. Det känns ju bra att höra att man är negativ när man inte mår bra. Ja, jag är negativ, jag har ångest i princip varje dag och det tar evigheter innan jag får hjälp för mina problem. Vad vill du att jag ska göra? Vad förväntar du dig av mig?

Ångest, ångest och ångest

Jag har ångest. Väldigt, väldigt mycket ångest. Jag har ingen kontroll över mina känslor längre.
 
Mamma berättade att det går magsjuka på hennes jobb. Fyra stycken sjuka, tydligen luftburet, antagligen. Och i samma veva som dessa ord nådde mina öron kom paniken, rädslan och ångesten. Magsjuka är den sjukdom jag är som mest rädd för, jag kan ta det mesta men jag kan inte ta magsjuka. Jag känner mig kvävd när jag spyr, jag får panik när jag spyr, jag blir rädd att dö när jag spyr. Och nu kan jag inte hantera ångesten, och jag har heller ingen hjälp mot den.
 
Lyckades få en tid till vårdcentralen för detta till den 14:e Maj, men det är för långt bort. Alldeles för långt fram. Jag pallar inte, vet inte vad jag ska göra. Jag mår illa.

Street Art - ny serie i bloggform

Jag ska börja skriva på en serie vid namn Street Art. Jag kom på denna handling i samband med att jag lyssnade igenom gamla låtar från Zebrahead som jag lyssnade mycket på när jag var yngre. Man kommer att få följa Nick och Jamie på deras resa mot kändisskap och fans. Well, jag postar länken osv senare, eftersom bloggen inte är skapad än då jag vill ha alla förberedelser klara, samt första delen. Man kan väl se det som lite av en roman styckad i bitar, och jag kommer försöka posta en del i veckan, ibland mer och ibland mindre. Men jag har som mål att skriva en del i veckan. Det är en idé jag ruvat på ett tag, att skriva en roman i en blogg, men det har liksom aldrig blivit av. Nu har jag tagit tag i saken och börjat forma första delen, för att se om det kan bli något vettigt av det hela. Men ja, det kommer nog gå bra! Jag tror dessutom att det kan hjälpa mig en del att skriva, jag menar, att tänka på annat och få lite perspektiv på saker och ting. Jag tror det är bra, helt enkelt.
 
Dessutom ska jag till psykologen idag, ska diskutera en snabbare tid till vårdcentralen. Det är så drygt att inte kunna få hjälp när man faktiskt behöver den, eftersom jag behöver den nu och inte om en månad. Men ja, vi får se hur det går, uppdatering kommer antagligen senare ikväll eller något.
 
För att visa lite vad min inspiration till serien kommer ifrån, här får ni en video.
 
Zebrahead gjorde soundtracklåten till Sonic The Hedgehog, men denna är versionen som mer
liknar ZH till stilen. Dock kan man finna den rätta låten om man söker Sonic: His World på youtube,
som endast sångarna i bandet är inblandade i.

Valborg

Jaha, har varit borta över valborg. Spenderade dagen, kvällen och natten hos min bästa vän. Som tidigare känt är jag skotträdd, men jag tror att jag var klippan i situationen av kaos, stress och panik. Min vän är inte skotträdd alls, men hennes hund är. Detta är min valborg, se det med en gnutta humor.
 
Åkte till mormor på morgonen, bussen var varm och tog evigheter. Jag och min mamma fikade hos mormor och hade en liten pratstund. När min vän ringde och sa att det var dags att åka och se det nya tillskottet i familjen (hennes storastysters son) begav jag mig till bilen. Vi åkte dit och han var hur gullig som helst!
 
Vi åkte tillbaka till huset med allt som skulle hämtas. Fikade och hade det allmänt trevligt. Min väns mamma åkte till sitt jobb och hennes lillebror åkte på någon fest. När klockan var runt sju åkte hennes pappa och yngsta lillebror för att se brasa och skjuta några raketer. Jag och min vän stannade kvar i huset, lyssnade på musik, drack cider och hade det väldigt roligt. Vi var ute på verandan med hundarna och självklart hoppade Laban över staketet och försvann iväg, så det första vi fick göra när vi blev själva var att jaga hund över halva hålan.
 
Sedan blev det blev mörkt och de började skjuta raketer en bit bort. För att inte skrämma hunden hade vi på väldigt hög musik som dånade så man nästan blev döv, men han hörde det ändå och fick i princip panik. Han började vanka, kissade på sig och till sist la han en stor skithög mitt på golvet! Löst. Jag plockade upp det (har praktiserat och sommarjobbat på äldreboende/demensboende så har handskats med bajs förr), och det luktade rent ut sagt förjävligt. Jag märkte knappt av att det smällde, ironiskt nog. Jag borde ju ha varit den som var mest rädd, men det fanns inte ens en liten gnutta rädsla där inne. Istället tog jag hand om en hund som skakade av rädsla över att det mellan låtarna hördes in i huset.
 
Utöver allt det så var min valborg väldigt trevlig och rolig! Jag är väldigt glad över att jag åkte dit.

Jaha

Ja, då sitter man här med ångest... Igen. Jag gillar inte att ha ångest. Jag kan hantera ångesten nu, jag har inget självskadebeteende längre, men det är ändå rätt tröttsamt. Det kommer till och från, den där ångesten. Vissa timmar är jag utan den, och andra med. Det är svårt att förutse när den ska komma, även om jag kan som jag sagt hantera den till sådan grad att jag kan leva med den. Den är inte lika stark som den en gång var, och jag tror det har att göra med att jag ser den på ett annat sätt nu. Jag ser den för vad den är, inte för vad den kan bli eller har varit. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag tror det har mycket med min relation till ångesten att göra. Jag har gjort den till en vän istället för en fiende. När jag var yngre var ångesten min värsta fiende och jag kämpade emot den med alla metoder jag kunde komma på. Nu, istället för att överföra den psykiska ångesten till en fysisk smärta, låter jag den vara och ånga på inne i kroppen. Och ju längre den får hålla på härja, desto mer klingar den av och övergår i ett ingenting. Och det är det där ingentinget jag vill åt.
 
För när jag känner ingentinget, då är jag lugn. Och lugnet är att föredra framför storm. Och nu skrämmer inte smärtorna mig, inte lika mycket som om nätterna. Det är om nätterna det är värst, men nu såg jag att klockan börjar bli mycket och då sätter smärtan igång igen. Jag råkade titta på klockan, vilket tydligen var ett stort misstag.
 
Och till råga på allt är jag rastlös, jag kan inte sitta still. Jag försöker ta det lugnt och slappna av, men rastlösheten förstör det. Jag ska försöka göra lite mat nu och se om rastlösheten vill ge med sig, men vi får helt enkelt se.

Rädsla för sjukdom och död

Efter operationen och erfarenheterna jag har från den dagen har jag haft återkommande problem med hjärtklappning, smärtor i bröstet (över hjärtat, i princip), darrningar i händer och en puls som rusar till det okontrollerbara. Jag blir vid varje liten smärta rädd för att hjärtat ska sluta slå och paniken blir ett faktum. Självklart föder denna rädsla och oro till att pulsen ökar ännu lite till. Jag är livrädd för att dö, har varit det en längre tid men det har varit hanterbart fram till operationen av gallblåsan. Då eskalerade det hela till det att jag inte orkar stå emot längre. Jag är rädd och jag tänker acceptera min rädsla, jag tänker söka hjälp för den och jag tänker ge upp att försöka vara stark på egen hand. Jag har alltid varit ensam, jag har aldrig tagit hjälp av andra och jag har aldrig behövt någon annan, tycker jag. Men nu har jag kommit förbi den punkten att jag kan hantera detta på egen hand, jag behöver hjälp av någon som vet vad hon pratar om (jag vägrar diskutera detta med en man), som kan ge mig tips och råd på hur jag ska hantera det. För jag får ont i magen varje gång det här händer. Och jag kan faktiskt se ett mönster, vilket får mig att inse att det kanske inte är något fel egentligen (fast, jag kan ju inte veta. Jag är rädd för att somna för jag vet inte om jag vaknar igen).
 
När det närmar sig natt kommer detta krypande, vilket får mig på helspänn och så piggnar jag till. Dagen efter har jag en molande ångest som inte vill ge med sig, en vanlig ångest då alltså. Och jag har ont i bröstet/hjärtat på riktigt, det är det som skrämmer mig mest. Att det faktiskt gör ont och att det faktiskt hugger till i hjärtat. Och då kan jag inte heller kontrollera mina tankar utan de rusar iväg. Ibland kommer även ångesten redan samma kväll, som nu. Jag sitter i min säng, har ont i bröstet och har ångest. Jag är rädd, och jag tror att det sitter psykiskt, men jag vet inte. Jag vill inte säga att jag är säker, för jag är faktiskt inte säker. Jag vill uppsöka läkare och få en kontroll av hjärtat, men jag vet inte om det skulle leda någon vart. Under alla kontroller på akuten när jag haft gallsten har hjärtat varit bra, och innan operationen hade jag inte de här besvären. Jag är rädd att operationen gjorde min kropp svagare, samtidigt som mönstret som upprepar sig vid varje gång gör mig tveksam till att resultat skulle visa sig på dessa kontroller.
 
Jag försöker tänka på annat. Jag har tittat på serie hela kvällen och mått bra, fram tills det att det är dags att gå och lägga sig. Det är då det kommer, dessa smärtor och rädslor. Jag lyssnar nu på en väldigt bra låt ur en film jag tycker väldigt mycket om, som är väldigt glad och så. Men inte ens den hjälper, och då brukar jag normalt bli påverkad av musik, så om jag lyssnar på glad och trevlig musik så mår jag automatiskt bra/bättre. Men inte nu, rädslan för att dö sitter så djupt att ingenting kan ta bort den. Och den förstör min vardag.
 
Jag vet att innan operationen var jag livrädd att dö under narkosen. Jag var inte rädd för själva narkosen, men jag var rädd för att inte vakna igen. Jag hade sådan dödsångest att jag gick in i ett ångesttillstånd där jag inte kunde kontrollera vad som hände, jag visste inte vad jag gjorde och jag kunde inte tänka. Läkarna såg ut som monster med enorma ögon som stirrade på mig från väldigt nära håll, och då eskalerade det ännu mer. Sedan dess har jag haft såhär, och bara sedan dess. Innan operationen hade jag inga problem med dessa smärtor, de fanns inte. Nu finns det, och det känns väldigt, väldigt äkta.
 
Jag tror jag behöver hjälp, och jag tror jag behöver hjälp fort.

Bloggtorka!

Jag har bloggtorka. Min mor kom på ett väldigt bra ord där. Har haft det lite så och så med saker och ting men jag tror att min fantasi till inlägg snart kommer upp igen. Så länge får ni stå ut med lite halvkassa inlägg utan riktigt innehåll. Men på tal om det! Jag köpte en ny tröja rätt nyligen på rea, och jag måste säga att obekvämare tröja får man leta efter! Jag förstår varför den var så billig, den kliar och så hela tiden. Jag gillar inte sådana saker på min hud, det stör och är bara allmänt jobbigt.
 
Har spenderat de senaste dagarna framför olika typer av filmer och serier. Började kolla på Legend of the Seeker (med Craig Horner och Craig Parker), men bytte över till Spartacus: Blood and Sand (även Craig Parker). Jag kommer ihåg sist jag kollade på Spartacus. Efter en bit in i säsong 1 var Spartacus tvungen att döda sin bästa vän, den enda han hade som stod honom nära. Och jag grät floder, alltså det var så hemskt. Jag förstår egentligen inte ens varför jag grät, för det är ju trots allt bara en serie, men ångesten verkligen lyste igenom hela honom i det avsnittet. Det kändes så äkta, ungefär som Höstlegender (filmen).
 
Jag har också pysslat med ett collage med personer jag tycker bäst om i filmvärlden. Skådespelare som jag anser vara de bästa genom tiderna i fantasyvärlden. Med fantasyvärlden menar jag filmer och serier som Sagan om Ringen, X-men och Legend of the Seeker. Här får ni se hur det blev :)
 
 
(Pssst... James är från Skottland *mums*)

"Improvisera"

Idag har varit en sämre dag. Vid lunchtid fick jag ångest och ville egentligen åka hem. Jag ringde mamma och berättade hur jag kände men valde ändå att stanna eftersom det bara var en timme kvar innan jag kunde åka hem utan att behöva gå tidigare.
 
Det visade sig vara lite felräknat av mig. Jag skulle ha gått redan när jag först ville det, för sedan kom det där som jag försökt undvika under alla månader, försökt att snirkla runt. Men det kom på tal, det jag verkligen inte kan göra. Improvisera.
 
Jag pysslade med galgar. Eftersom kläder säljs så läggs galgarna i olika plastlådor bakom disken, och när det är tomt på den typen av galge man behöver bak på lagret så får man gå och hämta, och då hämtar man alla på en gång istället för att låta någon annan springa i onödan. Så jag gjorde det, och började sortera galgarna som nu låg i en och samma låda. Och så kom jag fram till en barngalge. Bak på lagret, för att göra det så enkelt som möjligt för de som arbetar, ligger olika galgar i olika lådor, precis som bakom disken. Detta för att underlätta så att de som ska hänga kläder slipper leta efter just den typ av galge de behöver, utan kan ta upp lådan på bänken och arbeta utan att lägga någon vidare energi på det. Så det var det jag gjorde, sorterade dem och lade dem på rätt ställe. Och så kom den där galgen som jag inte såg i någon av lådorna som stod vid hyllan. Det fanns andra barngalgar men inte just den. Och då blir det problem. Var ska den ligga, tänker jag då och vänder mig till den butiksansvarige kvinnan. Jag håller upp galgen och hon säger då att den ska ligga vid dem andra. Som om jag inte visste det? Men jag säger då att jag inte ser någon sådan galge någonstans.
 
"Du får väl improvisera" säger hon till svar. Hittills har jag inte sagt emot den människan eftersom jag haft respekt för henne, men nu tog det stopp. Jag hade ångest, mådde inge bra och ville bara hem, och så säger hon något sådant där. Har min chef inte talat om för henne vad mina svårigheter är? Fast det är ju klart, min chef tror inte att jag har Aspergers, hon kallar det tonårsperiod.
 
Jag säger som det är, att jag inte kan improvisera. Detta med en anklagande ton i rösten. Först då kommer hon fram och hjälper mig, medan en annan av kollegorna står och säger att jag ska tänka utanför boxen. Jo visst, nog kan jag tänka utanför boxen alltid, men för mig betyder det något helt annat, som att hänga galgen på väggen, och inte leta efter en låda som galgen ska ligga i. Kvinnan som är ansvarig för butiken hittar då en tvättkorg som galgarna ligger i. Det är också den enda typen av galge som inte ligger i en vanlig flyttkartong. Dessutom stod den dold bakom hyllan så jag inte kunde se den. Och ser jag den inte finns den inte, det är också en del av min problematik. Inte tusan tänkte jag på att ta ett steg framåt och stirra mot väggen för att hitta korgen.
 
Det stör mig att de inte förstår hur viktigt det är för mig att ha tydliga riktlinjer när jag arbetar. Det känns som att de åker bananskal på att jag är ung och dum, vilket jag faktiskt inte är. Jag slutade vara tonåring för tre år sedan. Sedan verkar de inte acceptera mina problem. För jag menar, den butiksansvariga känner ju en person med Aspergers och han kan ju anpassa sig om man ställer in något fem minuter innan det ska ske. Men nu råkar det ju vara så att olika aspies fungerar på olika sätt, det som är problem för en person behöver inte vara ett problem för en annan. Han kanske har problem med att ta tag i saker istället? Liksom, vi fungerar inte lika, även om vi har samma diagnos, det är ju bara så det är. Och hon borde förstå det, eftersom hon har en kompis med Aspergers och har en kollega med den diagnosen. Hon borde kanske ta reda på lite vad det handlar om istället för att be mig göra något som för mig är omöjligt - improvisera.

Jag vill inte

Det regnar. Jag måste ut i regnet. Jag är inte hungrig trots att jag borde äta frukost. Jag orkar inte duscha fast jag inte orkat duscha på flera dagar. Jag vill gå lägga mig igen, samma bakfylle- huvudvärk som tidigare. Kunde inte sova inatt.
 
Jag hatar mitt liv ibland. Jag vill verkligen inte.

Nära nu

Igår var en rätt bra dag ändå. Jag var ledig och det mesta var avslappnat. Men det har hänt mycket i mitt liv den senaste tiden och jag är lite rädd att jag ska få det som kallar för meltdown. Jag brukar sällan få så kraftiga sådana, men det är jobbigt när det pågår.
 
Mitt liv den senaste tiden och närmaste framtiden:
Förberedelse för operation
Uppskutning av operation
Ny förberedelse för operation
Specifik tidpunkt för operation
Ångestattack på operationsdagen, både före och efter ingreppet
Ont i magen, axeln och ryggen flera dagar efter operationen
Trötthet som aldrig ville ge med sig
Tillbaka till praktiken
Ökat en timme i arbetstid per dag, ökat till fem dagar i veckan istället för fyra
En chef som inte förstår min problematik
Som säger åt mig att jag inte får nörda in mig på de saker jag gör
En sjuk kollega som jag behöver för att orka
Ensam hemma över en hel helg (gick förvånandsvärt bra)
Sömnstörningar och problem med att somna
Kurs med personer som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ensam tjej i gruppen
Fick en av deltagarnas mejladress och skype (panik på högsta nivå, vad förväntas av mig?)
Praktik i morgon och möte med CVL efteråt
Heldag på habiliteringen med psykolog på torsdag
 
Jag är dödstrött. Försökte vila ett tag när jag kom hem idag men slutade med huvudvärk som kan liknas vid bakfylla och jag ville inte kliva upp ur sängen även om klockan drog iväg över 20.00. Åt sen middag eftersom hungerkänslorna inte ville infinna sig, pressade i mig det sista men det finns ändå mat kvar på tallriken. Var ju tvungen att ordna lunch till i morgon så passade på att äta trots min mages motvilja. Måste duscha men klockan drar iväg, mamma kommer hem snart och jag har fortfarande inte diskat. Jag sitter här och vill egentligen bara gå och lägga mig utan att ens så mycket som ställa klockan för att kliva upp i morgon. Haft ständig huvudvärk i vad jag tror är flera veckor och den vill inte ge med sig. Jag orkar inte göra någonting och är lättretlig, stressar eftersom jag har en halvtimme på mig att ta mig från den ena delen av stan till den andra (vilket betyder bussbyten med bussar som inte synkar med varandra och jag måste springa för att hinna i tid). Krockar med en av deltagarna utan att veta vem han är, krockar med en av kursens ledare. Möter människor jag aldrig mött förr, varav en hade liknande intressen som mig, en förstod jag inte vad han sa och den andra pratade strunt. Jag kände mig inte alls hemma i gruppen av sådana som man ska kalla mig och det var obekvämt att sitta där i nästan två timmar och lyssna på något som liknande en föreläsning. Jag vet redan allt det där, så det kändes onödigt för mig att gå dit.
 
Nu känner jag att hela texten blir osammanhängande och konstig men så får det vara, jag orkar inte korrigera och rätta eftersom jag nu känner mig stressad (igen), jag måste diska innan mamma kommer hem och jag vill se en dokumentär om lejon innan jag går och lägger mig. Det är något jag verkligen snöat in mig på och jag hittade något som verkade intressant, nog för att det avsnitt jag vill se är säsong 2 och jag inte sett säsong 1, men jag tänkte kolla om det är värt att fixa. Plus att min kropp är uttorkad så jag dricker jättemycket vatten och måste springa på toaletten, fast jag inte orkar. Och nu hör jag hissen i trapphuset, irriterande sak.
 
Godnatt!
 

För mycket av det goda

Jag har precis insett att jag inte alls jag behöver allt jag äger. Min garderob består av miljontals plagg, varav över hälften som aldrig används. Jag har tappat räkningen på hur mycket av allt jag faktiskt har, och väskor ska vi ju inte tala om! Muggar, ljuslyktor, tarotlekar (spåmaterial), hänglås (!!!), solglasögon, pryttlar överallt...
 
Snart ska ju lägenheten få sig en make over, den ska göras min genom att målas om, möbleras om etc. Och då har jag nu kommit på snilledraget att jag ska kasta eller ge bort hälften av alla saker jag äger! Woho, hur coolt är inte det?
 
I min garderob behöver jag:
7 strumpor
14 trosor (man vet aldrig, det kanske är 30 grader varmt någon dag)
1-2 tjocktröjor
Rätt många tröjor, jag svettas så hemskt under armarna
1 par jeans
5 mjukisbyxor, vilket är bekvämast att röra sig i
1-2 shorts
5 leggings/tights
Never forget the BH! Sådana behöver man många av.
 
Min garderob just nu:
Oräkneliga många tröjor av olika slag
2 par jeans
Ingen aning om hur många leggings
Ingen aning om hur många shorts
Ingen aning om hur många strumpor, trosor etc
Ingen aning om hur många tjocktröjor, flera av dem används inte ens
Några par mjukisbyxor, varav jag knappt kan använda vissa för att de är så gamla
 
Ja, där ser ni, hur tusan ska det här gå? Jag behöver inte allt jag har, och resten ska vi då inte tala om. Jag har väl för många väskor för att det ska vara bra för hälsan skulle jag kunna tänka mig, vilket inte är så bra. Ska nog försöka slänga några av mina väskor, även om det kommer vara ett helvete och mycket tårar och tandagnissel.
 
Jag har något problem med shopping. När jag ser något fint måste jag ha det, så är det bara. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli kvitt det begäret, för mina pengar tar slut alldeles för fort och jag använder få av de grejer jag släpar hem. Här för ett tag sedan köpte jag ett pennfodral i form av en ko.. En lila ko... Den ligger nu i badrummet och gör mig ingen nytta alls, och jag tänkte inte ens ha pennor i min ko utan smink när jag åker bort. Jag lägger sminket löst i väskan när jag åker bort, har alltid gjort och kommer sannolikt alltid att göra. Jag har också köpt ett Hello Kitty anteckningsblock och en hjärtformad kortleken. Okej, kortleken kan komma till nytta, men liksom? Jag köpte också tre stycken röda ljuslyktor, eller vad det nu kallas. Sådana där man har ljus i. Jag som inte ens ska ha rött i lägenheten när mamma flyttar...
 
Jag har också två stora pussel som jag typ inte lägger. Jag får något ryck ibland och plockar fram allt, tror att jag ska sitta med det där tills jag löst hela pusslet. Men när kvällen kommer och jag lägger undan allt, så tar jag mycket sällan upp grejerna dagen efter igen. Nu bara ligger allt, ingen har rört det på flera månader och jag har då rakt ingen lust att lägga pussel. Och jag broderar, jag broderar flera dagar i sträck och sedan blir det liggandes, i många månader, ibland år. Jag har så mycket saker att jag drunknar i allt, hehe. Jag borde verkligen ta en riktig funderare och verkligen ta tag i allt, slänga det som ingen vill ha och ge bort det som går att ge bort. Kanske sälja något också, om det är värt pengar. Jag ska sluta handla, har jag kommit fram till. Jag handlar alldeles för mycket, och även om det bara är småsaker som inte kostar så mycket så blir det dyrt i längden. Jag har egentligen inte råd att handla allt det där, även om det bara är fem kronor här och tio kronor där. Det håller helt enkelt inte! Och sedan när jag ska hushålla själv måste jag verkligen lära mig att hålla igen, hålla i pengarna och inte slösa allt på onödiga saker som jag till 99% aldrig kommer att använda.
 
MEN! Jag har faktiskt ett bra knep att ta till för att inte handla slut på alla pengar. Jag gör listor när jag ska ut på stan på vad jag verkligen behöver, då menar jag kläder, nya skor om mina gamla är trasiga och sådana saker. Och så går jag in i butiken utan att titta på annat, tar det jag ska ha, betalar och går ut igen. Att shoppa med kompsiar som har lättare att hålla i pengarna är nog bara att glömma, för det brukar alltid sluta med att jag kommer hem med fem kassar från olika butiker. Mitt trick kommer nog fungera, om mina vänner då förstår att jag inte vill gå på stan för att jag är rädd att handla för mycket. Eller ja, mina kompisar är väl att ta i, min kompis ska det väl stå.
 
Och på tal om det. Jag köpte chips idag. Jag vill inte ens ha dem.

Detaljseende

Att ha ett detaljseende kan vara både bra och dåligt. Dåligt på så sätt att det blir jobbigt att man hela tiden ser detaljer, speciellt när man är ute och handlar kläder och skor. Om minsta lilla fel finns på produkten så vägrar jag köpa det, och ofta är det så att det alltid finns någon typ av skavank på plagget eller skon som kom till genom produktionen. Jag har även lätt att upptäcka fel på bilar, interiören kan vara sliten eller så är det ojämnt över tyget. När saker som ska se lika ut, tex klädesplagg, och inte gör det på ett eller annat sätt blir jag otroligt störd. Därför har jag svårt när det kommer till det mesta, för om sakerna inte står perfekt och lika eller minsta lilla så blir det genast jobbigt och jag kan inte sluta tänka på det.
 
Samtidigt som det kan vara väldigt jobbigt finns det positiva saker med att ha ett detaljseende. Jag kan upptäcka fel och trasiga saker mycket enkelt, även om det är så smått att neurotypiska (normala) inte tänker på det. Dessutom upptäckte jag att det är bra att ha i jobbet, då jag ofta arbetar med att hitta fel på kläder och saker. Vi vill ju inte lägga ut defekta saker i butiken, och det är just där bakom som jag är bra att ha. Jag ser väldigt fort om saken vi fått in är defekt, jag ser väldigt fort om den är trasig, smutsig eller något annat som gör att den inte får gå ut i butiken. Och först när jag upptäckte att mitt detaljseende var bra att ha var när jag skulle rensa bland böckerna. På jobbet har vi ett område där vi har alla böcker som folk skänker till oss, och när jag först kom såg det ut som om en bomb slagit ner där, det var inte fint alls och ingenting stod i ordning. Så jag och en till tog oss an uppgiften att rätta till allt, fixa en ordning bland böckerna, författarna och sådant. När vi hade fått det värsta gjort var det dags att rensa ut dubletter och fler böcker av samma författare/bok. Eftersom vi hade så mycket böcker fanns det bara plats för en eller ett par av samma titel, och där kom mitt detaljseende till god användning. Eftersom det handlade om många böcker kunde det för den andra vara svårt att se var dubletterna stod, om det fanns några etc. Jag fann dem direkt, det tog mig några sekunder, jag svepte bara med blicken över böckerna så kunde jag sedan plocka ut de böcker som inte skulle vara där.
 
Jag skulle även vara en bra korrekturläsare. Jag ser stavfel direkt och även om jag själv stavar fel ibland har det inget med mitt detaljseende att göra. Jag läser mycket sällan igenom texterna jag skriver i bloggen, och eftersom jag skriver väldigt fort händer det att slarvfel uppstår. Egentligen borde jag läsa igenom allt jag själv skriver, men jag är lat och jag tycker det tar onödigt med tid.
 
Men mitt detaljseende gör mig också till en perfektionist. Om saker inte är perfekta blir det mycket jobbigt för mig, därför kan det sluta med ångest när jag går och handlar. Minsta fel och jag kan inte handla produkten, och om jag målar om måste allt se precis likadant ut, annars fastnar det och jag slutar aldrig tänka på det. När jag skriver med papper och penna får inga fel existera, inget klotter, inga ord jag strukit över och pennan får absolut inte sluta fungera! Om man inte ser vad det står på något ställe blir det jobbigt, och när jag fyller i senare kommer det se annorlunda ut än resten av texten eftersom linjerna automatiskt blir tjockare. Jobbigt.
 
Och jag märker genast förändringar i min omgivning. Om något flyttar på sig märker jag det. Det är som att jag registrerar allt och när förändringar sedan sker så reagerar jag direkt på det. Ibland kan jag inte sätta fingret på vad som är annorlunda, men jag vet att något har ändrats. Och när saker förändras blir det jobbigt, för jag gillar inte förändringar. Jag har aldrig gjort och kommer sannolikt aldrig att göra. Trots att mitt rum ibland ser ut som ett bombnedslag har jag perfekt ordning, jag vet var jag lagt mina saker och om någon går in och städar försvinner plötsligt min ordning bland sakerna och jag finner ingenting. Det krävs mycket av mig för att acceptera sådant, jag vill inte att någon går in och stökar till den ordning jag byggt upp och även om det blir smutsigt så har jag fortfarande min ordning kvar om ingen går in och städar. Jag vet var allt finns när det är som stökigast i mitt rum. Men ja, nu ska jag fortsätta se på filmen Rain Man, som är en väldigt bra skildring av livet med autism.

Nya specialintressen?

Jag har fått två nya, stora intressen. Än är inget av dem specialintressen men på god väg att bli. Det enda är hur vi människor beter oss, flockbeteende och djurbeteende som sitter kvar sedan långt tillbaka. Hur vi beter oss som andra rovdjur i flock, hur rangordningen i flocken är och hur vi är mot andra som inte tillhör vår flock. Det andra jag har fått upp ögonen för att kattdjur, av alla möjliga arter. Just nu lär jag mig allt om huskatten och lejon, jag ser likheter i beteende hos de flesta kattdjur och jag använder detta för att skapa en djupare och bättre relation till min egen katt. Och under två dagar har han varken tiggt mat eller varit otrevlig, vi har inte tävlat om dominans och han har sovit med mig i sängen utan att väcka mig för att han tycker det är dags för mat. Han följer mig i lägenheten och vi leker, inga otrevliga miner. Vi bråkade snabbt en gång här om kvällen men det slutade med att jag i princip tryckte ner honom på golvet, precis som de dominanta i kattvärlden gör, och så gav han med sig, irriterad men han gav sig. Sedan blev vi vänner igen. Jag korrigerade honom igår när han försökte äta sladden till datorn och det behövdes bara en liten push på nosen så tappade han intresset. Dominanta lejon ger andra lejon en putt på nosen när de inte gillar ett beteende, och eftersom katter fungerar relativt lika (dock är huskatter inte flockdjur, vilket lejon är) så testade jag det, och det fungerade. Så ja, kattdjur är något jag verkligen intresserat mig för på senaste tiden, jag ser dokumentärer och lär mig all information jag kan få tag på. Jag memorerar och ser samma dokumentär flera gånger för att inte missa något.
 
Just lejon är för människan ett farligt och skräckinjagande ut. Men jag kan ge er två videor där lejonet är väldigt god vän med människan, och aldrig någonsin skulle tänka sig att attackera. Eller jo, visst kan de tänka sig att attackera, om människan inte lyssnar på lejonets signaler. Men sen, skulle inte vi attackera eller säga ifrån om någon gör något vi inte tycker om? Precis!
 
Jag verkligen älskar att ha Aspergers när det kommer till sådana här saker. Jag sätter mig in i saker till 100% och så är det bara, jag lär mig allt som går att lära och jag kommer fram till slutsatser få ens tänker på. För hur många där ute tittar på dokumentärer om stora, vilda kattdjur och använder deras egna metoder för att prata med sin huskatt? Inte så många, nej. Jag har lärt mig att man inte ska stirra på katten, för det är ett tecken på aggressivitet och att man mäter sin dominans med den andra. Man ska istället titta snabbt eller knipa lite med ögonen, vilket är trevligt i kattvärlden. Man ska heller inte klappa katter på magen eftersom det triggar igång den aggressiva sidan hos de flesta katter. Det är därför katten från ingenstans kan bita till om man klappar den på magen, det är reflexmässigt. Jag lär mig hela tiden mer för att på bästa sätt kunna kommunicera med min egen katt, som är väldigt lik de vilda, stora katterna från Africa, bara att han är tam. Men sedan kan lejon och andra vilda djur också bli tama om de har kontakt med människor, om man nu kan kalla det tam. För vad är en katt, när den är tam? Man människofierar katten och tror att man kan använda människans egna språk för att kommunicera, vilket inte är helt sant. Man måste hela tiden se till djurets behov och djurets språk för att kunna komminucera på bästa sätt.
 
Först vill jag presentera Christian, the Lion, som efter ett år isär återförenades med sina förra ägare som hade honom som ett husdjur under tiden då det var lagligt att ha stora kattdjur. Kärleken mellan människa och lejon går inte alltid att sudda ut.
 
Ps, du kommer gråta.
 
Sedan vill jag ge er en dokumentär, se den när ni har tid till det. Serien handlar om Kevin som började arbeta på en lejonpark och genom ett par ungar fick han en djup relation till djuret. Han har i serien sin egen park och kämpar mot problem med ekonomi samtidigt som han bygger upp en djupare relation till sina lejon och fläckiga hyenor som de alla bor i parken.
 
Här har ni beviset på att lejon inte är mördarmaskinerna som människor ofta tror.

Plats i flocken

Något jag på senare tid reflekterat över när jag möter människor är att de i varje grupp har en speciell rang. Om vi tar en tonåring till exempel, och jämför denna med vargen, som långt tillbaka varit känt för att vara ett flockdjur.
 
En tonåring är lägst i rang i familjen om inga yngre barn finns med i bilden. Låt oss säga att familjen består av en mamma, en pappa och ett barn. Barnet är undergivet, det vill säga lägst i rang tills det att det når en ålder som gör att sinnena tar över, vilket i människans fall kallas för tonårstiden. Beroende på vem av de äldre som är den dominanta kan det vara mamman respektive pappan, som i de flesta grupper är inte mannen alltid den med högst rang i flocken.
 
När barnet når tonåren börjar han eller hon utmana sina föräldrar på ett sådant sätt att regler bryts och bråk bryter ut. Det finns nog inte en enda familj som inte varit med om detta. Då krävs det av den dominanta att han eller hon kan återställa freden i flocken genom att tala om för sitt barn att det inte är barnet som bestämmer. Detta visar sig ofta i kommentarer som "Jag är den vuxna, du är barnet, du ska lyssna på mig". I vargens språk är detta varningsbett och den dominanta som brottar ner den yngre på marken för att återställa freden i gruppen och visa vem som bestämmer. Det är också därför det blir så fel när man till en hund säger ordet nej och huttar med fingret, för hunden förstår inte det språket eftersom vargens instinkter och sinnen sitter kvar i våra hundar. Om du däremot "hugger" hunden (både bokstavligt och inte, det spelar ingen roll) förstår den vad du menar och ger sig.
 
I kompisgänget kan dock tonåringen ha en annan rang än i familjen, och min teori är att det är denna flock som har betydelse för hur tonåringen kommer vara mot sin familj, det vill säga flocken i hemmet. Om tonåringen har en hög rang i kompisgänget tror jag att den kommer utmana ledarna i familjen sedan. Om tonåringen däremot har en längre rang i kompisgänget, det vill säga den som bara följer med gruppen när de ska hitta på någonting, inte tar så många initiativ och inte säger så mycket, då har jag fått för mig att barnet inte kommer utmana om ledarskapet hemma i familjen. Förstår ni hur jag tänker? Jag kan referera till många fall där min teori faktiskt håller, men jag har inga vetenskapliga belägg för detta. Dock skulle det vara mycket intressant att diskutera detta med en vetenskapsman som under en längre tid forskat kring detta fenomen, för jag har observerat människornas rang i olika typer av flockar. Jag kan komma med ett tydligt exempel, vem jag talar om kommer jag däremot inte berätta eftersom jag anser att denne inte ska känna sig träffad. Jag har trots allt träffat många människor genom åren, och många följer varandra i mönster och beteenden.
 
Jag känner en person som är väldigt låg i rang, både när det kommer till kompisar och familj. H*n säger inte mycket, gör inte mycket. Det har alltid varit jag som tar initiativen till saker och ting, och samma sak i familjen. H*n är inte typen som säger emot även om h*n inte tycker om det som sker eller ska göras, och det blir lite av en konflikt. Jag är av det dominanta slaget, vilket betyder att jag har en hög rang i de flesta kompisgäng, även om jag har Aspergers och pga det inte säger så mycket. Men man kan aldrig få mig att göra något mot min vilja och jag har en väldigt stark röst när jag väl säger vad jag tycker. Hemma i familjen har jag dock den längre rangen, men tro inte nu att jag inte utmanat min mamma genom åren. Vi har rykt ihop så pass mycket att det varit nära att man rusat ut genom dörren av ren ilska. Jag har dock accepterat den längre rollen i familjen och liksom insett att jag inte vet bättre än min mamma i många av fallen. Och på grund av det märkte jag också att jag på senare år lugnade mig när det kom till kompisar, jag sjönk rätt snabbt i rang i gruppen och blev en följare, inte en ledare. Jag tror att det där hänger ihop.
 
Jag har dessutom märkt att när jag hanterar hästar tar jag alltid på mig rollen som ledare. Detta för att det behövs, man kan inte låta ett tungt djur göra vad de vill med en. Jag tror att det är därför jag är så bra på att hantera hästar, jag förstår hur de fungerar och jag vet hur man ska hantera dem för att budskapet ska gå igenom. Man kan säga vad man vill om de framgångsrika tävlingsryttarna, men de kan sällan hantera sina hästar på ett korrekt och bra sätt som gör att hästen förstår att han inte har ledarrollen i relationen. Många gånger gör hästen inte som ryttaren säger, och där kan man se en tydligt bristning i kommunikation mellan häst och dess ryttare. Man måste hela tiden tala djurets språk för att djuret ska förstå vad du menar, och jag tror det är viktigt när det kommer till människor som ska integrera med varandra också. Om två dominanta möter varandra är det sällan relationen fungerar, och man kan försöka hur länge som helst, men man kommer sällan överens. Det handlar inte om att den ena är sämre än den andra, men två dominanta går inte ihop, helt enkelt. Jag tycker ni ska tänka på och reflektera över detta nästa gång ni möter främmande människor. Vem är den dominanta i mötet och om båda är dominanta, hur går samtalet och hur löper det? Tror du att du funnit en vän eller bara någon som passerar förbi? Och det är samma sak om två undergivna personer möter varandra, man får liksom aldrig någonting gjort när man träffas. Det handlar hela tiden om att flocken måste ha en ledare, och endast en ledare. Ett kompisgäng består ofta av en eller två dominanta (kom ihåg att de två dominanta sällan träffas, min teori) och resten viker sig och följer.
 
En rolig teori och en tankeställare till alla er där ute.

Viktig kurs med andra aspies

Jag vet seriöst inte vad jag ska göra. Samtidigt som det känns väldigt bra att få träffa andra personer med Aspergers under kontrollerade former vill jag inte gå dit. Låt mig beskriva scenariot som pågår i mitt huvud...
 
Jag kommer dit, först virrar jag omkring i alla korridorer på habiliteringen för att hitta rätt, trots att kartan visar var vi ska mötas upp. Jag kommer dit, antagligen i tid, men med en oroskänsla i magen. Jag ställer mig i bakgrunden utan att tala med någon av de andra som också är tysta på grund av blyghet och osäkerhet. Hon som håller i kursen kommer och hämtar oss, och sedan sitter vi knäpptysta alla timmar innan vi går därifrån utan att säga ett ord till varandra.
 
Om de är som jag, då kommer det utan tvekan bli sådär. Ingen kommer våga ta det första steget, ingen kommer våga prata i gruppen och ingen kommer våga berätta något om sitt liv. Absolut inte jag, som aldrig gjort det förr. Varje gång det varit grupper i skolan eller muntliga redovisningar har jag dragit mig undan inlindad i världens största ångestmoln. Så det känns lite som samma grej igen.
 
Början på kursen är redan på måndag, fick papper om det igår. Och denna kurs håller i sig fem gånger. Det är helt främmande människor det handlar om och den enda jag egentligen haft kontakt med tidigare är ledaren som gett mig diverse grejer som ska fungera som hjälpmedel i min vardag. Behöver jag nämna att jag inte använt sakerna jag fått?
 
Jaha, tänker jag. Jag kommer att gå dit, för jag sade att jag skulle göra det. Men jag kommer samtidigt ha otroligt svårt med att säga något, att hälsa, att presentera mig inför de andra, att säga vad jag heter och vad mitt specialintresse är. Jag kommer ha svårt att uttrycka mig i ord och jag kommer vilja fly därifrån innan jag ens kommit in i rummet vi ska vara i. Jag vet inte hur man tacklar sådana här saker, jag har aldrig gjort sådant här frivilligt förut. Och ännu värre, min mamma kommer inte vara där för att putta mig i ryggen, vilket jag skulle behöva. Men det är en kurs bara för personer med Aspergers, och inte deras anhöriga. Men jag vet inte, skulle kännas så mycket säkrare att ha min mamma med mig. Min mamma har blivit som en trygghetszon för mig, utan henne är jag ingenting. Jag behöver henne för att våga göra saker, att komma till saker, att få saker gjorda. Jag behöver hennes tjat och uppmuntrande ord, hennes säkerhet att allt kommer bli bra och hennes framåtanda som får mig att haka på. Men ja, jag ska försöka i alla fall, och förhoppningsvis går det bra. Jag har inga förväntningar på det här, men kanske om jag har tur får jag vänner. Nya vänner som bor där jag bor, vilket jag faktiskt inte har i nuläget.
 
Nu ska jag fixa med mat så måste avsluta inlägget, men jag försöker skriva ett till inlägg senare. Har lite bakgrundshistoria till hur jag blev som jag blev jag kan tänka mig att dela med mig av. Ha en bra kväll om jag inte orkar uppdatera en gång till!
 
Vill ännu en gång rekommendera denna blogg: http://dansairegnet.bloggo.nu

Plugga en djungel

Jag har bestämt mig, jag ska börja plugga igen. Jag har redan haft ett möte med en studie- och yrkesvägledare på CVL (centrum för vuxnas lärande) och vi har prickat några kurser som kan vara till min fördel. Till en början funderade jag på att läsa in Vård och Omsorg och börja arbeta antingen med "utvecklingsstörda" (downs syndrom, etc) eller autistiska personer. Jag har fått för mig att jag med Aspergers kan förstå autistiska personer på ett djupare plan än andra skötare, dock vet jag inte om det stämmer. Jag hade ett autistiskt beteende och mönster när jag var liten, men vet inte om det har någon betydelse för huruvida jag förstår autistiska personer bättre eller inte.
 
Andra saker jag börjat fundera på att studera är datorkunskap och programmering, webutveckling. Detta för att jag är intresserad av just datorer, jag kan en hel del redan men det finns så mycket att lära sig. Och ett arbete där man är relativt ensam och slipper integrera med andra människor så mycket kanske är det arbetet jag behöver. Kollegorna finns där men de finns där på avstånd och jag kan bestämma mycket själv när och hur jag vill prata med dem. Om man arbetar som skötare på ett hem för andra människor har jag inget val, jag måste vara social och vara glad och hurtig. Jag är inte den typen av människa, och min oförmåga att leverera känslor i mitt kroppsspråk kan bli ett problem om man ska arbeta med människor. Jag visar inte heller känslor i mitt ansikte så speciellt mycket, man kan se när jag skrattar och så, men jag har svårt att uttrycka känslor genom kroppen. Jag har fått för mig att det är en viktig förmåga när man arbetar med andra människor, och speciellt då funktionsnedsättning. Även om de antagligen inte heller är så bra på att läsa just kroppsspråk och ansiktsuttryck bör det vara fungerande för att få arbeta med dem, eller jag vet inte. Men datorer har jag ju alltid vid min sida och jag är ju intresserad av kodning, bland annat kodar jag andras bloggar och går in i en värld av tecken, osammanhängande rader av bostäver, sifror och underliga ord som till sist utvecklas till en design på internet. HTML är det jag är mest bekant med, men även en hel del CSS har jag sysslat med genom åren. Dock har jag aldrig fått fingrarna ur arslet för att lära mig på ett djupare plan så att jag kan programmera mer än en bloggsida. Jag kan göra simpla hemsidor genom HTML och CSS, men det finns så mycket mer i världen av koder och programmering, och sådant vill jag gärna lära mig.
 
Men när det kommer till kurser. För mig är det en djungel av osammanhängande texter och jag förstår verkligen inte. Måste man ha gymnasieutbildning för att få plugga, och om man väljer en gymnasial vuxenutbildning, vilka kruser krävs för att få gå där och kan man kombinera kurser från olika "kurspaket" (linjer, om man vill prata i gymnasietermer)? Jag förstår verkligen inte och jag skickade nyss iväg ett mejl till en av skolorna för att fråga om detta. Och jag som vill läsa på distans, måste jag göra prov och sådana saker via en webcam eller kan jag gå till skolan och göra provet på plats? Jag beskrev att jag har Aspergers och att det blir problematiskt att göra prov via webcam då jag har problem med mitt verbala språk, vilket ofta resulterar i att jag inte kan få fram det jag vill ha sagt. Jag gillar inte att tappa kontrollen över situationen och det känns som att jag gör just det om jag måste göra ett prov via en webcam där jag måste visa mig i en kamera, något jag aldrig har och aldrig kommer känna mig bekväm med. Jag "camar" aldrig med andra människor, folk frågar men jag säger alltid nej. Jag pratar heller inte med dem i telefonen, vilket man i princip gör när man gör prov på internet, fast man ser personen på en skärm. Hela grejen får mig att bli otroligt osäker och om jag får ett nej till att göra prov i en sal med en lärare på plats, då vet jag inte om jag kommer välja just den skolan. Jag vill att de ska se individen, och jag som individ vill inte och kan inte göra prov via en dator. Dessutom, till råga på allt, har jag svårt i allmänhet att göra muntliga prov. Jag har aldrig lyckats med dessa prov tidigare, på nationella har jag alltid misslyckats på de muntliga delarna just för att jag får tunghäfta och inte kan få fram ett dugg. När det kommer till skriftligt däremot går det mycket bättre, då kan jag formulera mig på ett korrekt sätt utan att behöva stamma fram orden och jag kan beskriva saker in i minsta detalj. Sådana här saker spelar in när jag ska välja utbildning och skola, och det krävs en mycket förstående ledning i skolan för att få mig att gå där. Jag vill studera, jag vill ha en utbildning som kan ge mig jobb och jag vill ha en utbildning som kan kompletera mina andra kunskaper som jag läst på egen hand. Men det krävs mycket av skolan, ungefär lika mycket som det krävs av mig. Vi måste möta halvvägs, något som få skolor har förmågan till verkar det som. Men ja, jag får vänta på svar och se hur det blir, jag har ställt tre viktiga frågor som jag hoppas få svar på så fort som möjligt.
 
Om man får kombinera lite som man vill har jag hittat kurser som ger mig två "terminer" på skolan. Dessa inkluderar ämnen som jag måste ha för att få ut ett slutbetyg i gymnasiet, det vill säga samhällskunskap, historia och religion. Utöver det har jag funnit massor av kurser som kan vara intressant att läsa som ger mig de poäng jag behöver för att plugga vidare, om jag har förstått det hela rätt. Men nu är det ju så att poäng, skolor och kurser är en djungel jag verkligen inte förstår mig på, och jag behöver mycket hjälp och vägledning för att komma igen de täta snåren av sammanflätade växter. Och det är just det jag hoppas CVL kan hjälpa mig med.

"Freddie" berättar vem hon egentligen är

Nu var det två dagar sedan jag skrev ett inlägg sist, men jag har en ganska god anledning. Jag har jobbat de senaste dagarna och jag har varit extremt trött när jag kommit hem, lagt mig på soffan och där har jag blivit kvar. Men nu tänkte jag skriva ett litet inlägg.
 
Under alla år jag hängt på internet (vilket är många år vid det här laget) har jag alltid haft förmågan att kalla mig själv Freddie, för att inte bli för personlig på internet. Man kan väl säga att profilbilden och namnet sällan hört samman. Men jag tänkte i det här inlägget presentera mig för er. Jag har inget att dölja, egentligen, bara det att jag är för lat för att fixa en snyggare header och en mer personlig blogg. Jag gillar dessutom när man inte lägger in massa bilder i själva bloggdesignen, så det får ni nog stå ut med ett tag till.
 
Men jag tänkte i alla fall säga till er att mitt namn inte alls är Freddie, utan My. Jag har bott hela mitt liv ute på landet, och det är först de senare åren jag bott i en större stad. Jag är uppväxt med droger, alkohol och våld i min närhet hela tiden, vilket självklart format den jag är idag, min syn på droger och andra saker som kan komma att ha stor betydelse när man kommer in i livskriser under årens gång. Jag tog redan tidigt avstånd från droger men hamnade i ett mindre alkoholmissbruk. Tog avstånd från den drycken också så småningom och här sitter jag idag, nykter och glad. Nej men ja, tillbaka till min presentation. Jag är snusare sedan ca. sju år tillbaka, men rökte en hel del förr också. Nu håller jag mig enbart till snus och jag kan säga att det är rätt skönt att slippa gå ut i kylan.
 
Jag har varit ärlig när det kommer till andra delar av mitt liv, saker jag redan skrivit om i bloggen. Mitt specialintresse är hästar och på senare tid har jag börjat skriva mer och mer. Jag har bara inte sagt de mest personliga delarna som handlar om mig själv och mitt personliga liv, och mycket av det kommer jag lämna ute i denna text. Men något jag i alla fall tänkte visa er var hur jag ser ut. Eftersom jag inte har någon bild har ni som läser dagligen följt mig utan att egentligen veta vem jag är, ni har inte haft någon aning om hur jag ser ut eller vad jag heter. Ni har egentligen inte vetat någonting. Om det kan vara av intresse fyller jag 21 i sommar!
 
Ja, här har ni mig! Ha en fin kväll allesammans!

Vithajar, nytt specialintresse?

Jag har hela mitt liv varit intresserad av hajar. Jag hade dock en period då jag var livrädd för dem, mest för att jag kom in i åldern då man fick se diverse skräckfilmer där hajarna äter upp människorna och beter sig som blodtörstiga monster utan känslor. Men när jag kom över den rädslan och insåg att filmerna bara var nonsens började jag läsa mer om hajar som djurart och blev fachinerad över hur de beter sig i sin naturliga miljö, och insåg att alla filmer och rykten som cirkulerar om speciellt vithajen inte alls stämmer överens med sanningen.
 
Idag kan jag väldigt mycket om vithajen. Jag har inte brytt mig om att läsa om andra arter men jag vet samtidigt att den haj som ligger bakom flest attacker mot människor är tigerhajen, en väldigt aggressiv art som gör först och tänker sedan. Om den hinner smaka människan släpper den oftast, men tigerhajar har en förmåga att svälja människor hela. Jag vill kämpa för hajars rättigheter, jag vill visa världen att hajar, och då främst vithajar, inte alls är farliga och jag tänker börja här. För vithajar är fantastiska djur med ett helt annat beteende än media älskar att framställa dem. Så om du har lyssnat och tagit in vad media skrivit och vad filmerna har visat, shame on you. Men jag gjorde likadant först, och om jag kan ändra uppfattning, så kan du också göra det. Detta inlägg handlar inte alls om Aspergers mer än ett stort intresse, men om du är intresserad av vad jag har att skriva så ber jag dig läsa vidare, om inte för min skull, så för hajarnas skull. Du kan få en helt annan uppfattning om djuret.
 
Väldigt få attacker mot människor sker av vithajen varje år. De få attacker som dock sker beror sällan på hajen, utan på människan. Om man badar i ett hajtätt område så är chansen stor att du som människa mött hajen utan att ens veta om det, för en vithaj jagar normalt sett inte människor. Så vad är det hos människan som kan få en haj att attackera? Det har ingenting med hajen själv att göra, det har ingenting med hungerskänslor att göra. Men en hungrig vithaj är en farlig vithaj.
Om du beter dig som ett bytesdjur är det inte alls konstigt att hajen attackerar. Om du ligger på en surfingbräda eller simmar så att du i princip ligger på vattenytan ser du automatiskt ut som en säl och med det tror hajen att du är en sådan. Hajar har inte så bra syn som människor, de förlitar sig på andra sinnen. Och om du som människa rör dig som en säl sänder du också ut sådana signaler genom vattnet.
En sak till som kan få hajar att attackera är om du ser hajen och får panik. Om du sprattlar, rör dig överdrivet mycket och sparkar, då ser du automatiskt ut som ett skadat djur. Och ett skadat djur är ett lätt byte. Men så fort hajen fått smak på dig släpper den och simmar iväg, för en haj kan inte smälta människans ben och med det vet den att den inte kan äta dig. Men att en vithaj smakar på en människa är ofta tillräckligt för att döda en människa, men vi dör inte som i filmerna. Vi dör sällan av själva bettet, utan av blodförlusten. Anledningen till att man funnit rester av människor i hajars magar är för att hajen inte kan smälta oss som de gör med sälar. De äter också sälar eftersom de har minimalt med ben och mest fett/hull, vilket är enklare för hajens mage att smälta.
 
Vithajen är en av de fredligaste hajarna vi har. Den är lugn och tålmodig, nyfiken och lekfull. Men en haj har tänder, och tänderna kan vara farliga. Dock är det aldrig hajens psyke som är farligt. Man kan simma med vithajar utan att gömma sig bakom en bur. Buren är stor och kan av hajen uppfattas som ett hot, men ofta när hajen biter på buren gör den detta av nyfikenhet. När den inser vad buren är så simmar den iväg om den inte blir irriterad på det främmande föremålet och simmar mot det igen.
 
En haj använder ofta metoden putta för att ta reda på vad saker är. Att bli puttad av en vithaj kan betyda att man flyttas några meter, men putten är ytterst sällan av aggressiv form. Vithajar leker de också, och de leker med människan lika mycket som den leker med andra hajar. Man ska alltså vara mer rädd när man möter den mycket mindre tigerhajen än när man möter den enorma vithajen, för vithajen attackerar inte utan att ha en ordentlig anledning till det, och dem skrev jag ovan. Om hajen blir osäker på dig kan människan kura ihop sig till en boll för att bli mindre, då minskar också hotbilden. Och när hajen ser att du inte är där för att hota den, då bryr den sig heller inte om dig.
 
Jag blir mycket irriterad när man framställer vithajen som en mördarmaskin. Det är ett kraftfullt djur som kan döda en människa på några sekunder, men det är inget som sker dagligen om man säger så. För ett tag sedan läste jag i en tidning att en man blivit attackerad och dödad av en vithaj utanför Nya Zeeland. Det som inte framgick i den lilla texten var mannens beteende i situationen. Och om man ska gå efter hur vithajen tänker och fungerar, så betedde han sig antingen som ett bytesdjur eller ett skadat djur. Om han inte gjort detta i mötet med vithajen hade den heller aldrig gjort något. Han avled tydligen av skadorna, blodförlusten och allt det där, och blev inte slukad av hajen. För hajar äter inte människor.
 
Så min fråga är.. Varför är det så roligt att visa en falsk sida av vithajen, och vad får man ut av att lura i människor en bild som egentligen inte finns? För att visa er vad jag menar kommer här nedan en video, en man som simmar och håller i en väldigt stor vithaj som dessutom är fredlig mot honom.
 
 
Berättaren använder ordet aggressiv, Mike själv använder ordet nyfiken.

Jobbiga situationer för mig som aspie

Dagens samhälle tar inte så stor hänsyn till personer med svårigheter. De förväntar sig att man ska klara saker som för en aspie kan vara väldigt påfrestande och stressigt. I detta inlägg kommer jag bli väldigt personlig och förklara situationer som för mig kan vara otroligt jobbiga. Om jag pressar mig för mycket slutar det med någonting jag skrev om tidigare, en så kallad meltdown. Ofta klarar jag mig undan med milda sådana, men ibland händer det att de blir så kraftfulla att jag inte har någon aning om vad jag gör. Och det då det kan bli farligt.
 
Här nedan följer en liten lista och förklaring till vad jag tycker är jobbigt. Det är absolut inte allt, men det är en del.
 
1. Träffa nya människor. Att träffa nya människor kan vara väldigt påfrestande, och speciellt om det sker i en större grupp. För mig är en stor grupp tre personer och mer. Jag måste från grunden lära mig tyda deras specifika kroppsspråk, vilket tar både tid och energi. När jag har träffat nya människor är jag ofta väldigt trött och kan vara det i en vecka efteråt, innan kroppen och psyket återhämtar sig.
 
2. Bli omringad av intryck. Hela tiden, varje sekund och varje minut sänder omgivningen ut intryck som din hjärna tar in och bearbetar. För mig är denna process mycket jobbig och jag finner mig utsatt på ställen som stora varuhus, restauranger och biosalonger där det aldrig är tyst. Det börjar med huvudvärk och går snabbt över till migränliknande huvudvärk, som sedan slutar med att jag är helt utmattad i ungefär tre dagar efteråt. Att gå en runda på IKEA kräver av mig tre dagars psykisk utmattning och nedstämdhet.
 
3. Skol/jobbmiljöer. Nya människor hela tiden, personer som kommer nära. Jag blir otroligt störd av dessa miljöer. Skolan är extra jobbig eftersom det aldrig är tyst. Om det råkar vara tyst i klassrummet så är det utanför det låter, eller någon kanske tappar en penna. Och den där blinkande lampan i taket ger mig huvudvärk, och den tickande klockan gör att jag inte kan sitta still. Koncentrationen är det första att försvinna, och efter en halvtimme kommer ångesten. Det är aldrig helt tyst.
 
4. Främmande personer som rör vid mig. Jag hatar när personer rör mig. Jag klarar när min mamma rör mig eller när en kompis ger mig en kram. Men om jag går in på en affär och det är trångt, då blir det problem. Jag vill inte att de ska röra vid mig, de ska inte ens komma nära. Jag har min personliga sfär och om någon kommer innanför den när jag inte ger tillåtelse blir det jättejobbigt. Ett typiskt exempel på detta är när man står i kön, och den bakom masar sig närmare och närmare bara för att. Jag är färdig att slå ner dem innan jag är ute ur affären.
 
5. Stress och press. Jag finner detta otroligt jobbigt. Om man pressar mig för mycket kan jag gå in i det där meltdown- tillståndet. Om jag stressas under för lång tid är det samma sak. Jag behöver min tid, mitt space. Det är bara så det är, och det kan inget samhälle ändra på. Jag kommer inte fungera bättre bara för att samhället pressar mig att klara allt. Det blir snarare värre. Jag klarar ingenting istället för kroppen och psyket orkar helt enkelt inte.
 
6. Sociala interaktioner utan valmöjligheter. Om jag inte kan välja när och med vilka jag vill vara social, då blir det genast väldigt jobbigt för mig. Jag måste hela tiden förbereda mig mentalt för ett samtal med en annan människa, och om någon då helt plötsligt säger något till mig kan det verka som att jag är ohyffsad eller så. Det händer att jag inte svarar, jag kan titta på dem men jag säger ingenting. Det är inte för att jag inte bryr mig, det handlar inte om att jag inte lyssnar. Det handlar helt enkelt om att jag hela tiden måste förbereda mig, veta i förväg vad samtalet ska handla om och vad jag ska säga för att inte framstå som en total idiot. Och om någon då kommer och säger något utan att jag fått förbereda mig eller valt samtalet, då finns det bara en utväg. Total katastrof.
 
7. Nya situationer och förändringar. Jag tycker verkligen inte om när jag utsätts för nya situationer jag aldrig varit med om tidigare. Jag vet inte hur jag ska agera och det blir totalt kaos i huvudet, tankarna snurrar som en tornado och jag väljer ofta att fly när sådana saker händer. Jag vet att det inte är bra, men när jag inte vet så blir det helt enkelt för mycket för min hjärna att bearbeta och jag går in i ett ångesttillstånd som är otroligt svårt att ta sig ur. Detta går även hand i hand med förändringar. Det kan handla om vilka förändringar som helst, som att de byter portkod eller att jag måste byta hudkräm. Sådana saker kan få min värld att rasa.
 
8. Överraskningar. Jag gillar inte överraskningar. Jag tycker inte om saker jag inte kan förutse och därför stör det mig enormt om någon försöker överraska mig med någonting. Presenter och så går bra, men om någon skulle ge mig en överraskningsfest på min födelsedag skulle jag med stor sannolikhet rusa ut ur rummet och inte återvända förrän alla var borta och allt var normalt igen.
 
9. När personer inte förstår logiken i det jag säger och gör. Jag har ett väldigt logiskt tänk och jag kan flyta iväg i funderingar som ingen egentligen har någon nytta av. Jag vet saker jag egentligen inte behöver veta (Som att Eluveitie betyder Schweizare), och jag kan komma på de mest underliga funderingarna som jag gärna vill ha svar på.
     Ett exempel på detta var när jag och mamma satt och kollade på TV för några dagar sedan och så blev det reklam. SAS gjorde reklam för billiga flygbiljetter och så sade hon att de inte finns på deras hemsida. Och då tänkte jag att antagligen gömmer de den sidan eller så existerar den inte alls, så att personer tröttnar och betalar fullt ändå pga desperation. Och då kom jag att tänka på hur flygning påverkar miljön, och hur de flögs. Då kom jag att tänka på att... Tänk om propellerna förstör molekylerna i luften, att propellerna agerar som knivar och skär sönder dessa? Det betyder ju att molekylerna som ska hålla ihop alla ämnen i luften går sönder och vad händer då?
Väldigt långsökt, men samtidigt en väldigt logisk fråga. Men mamma tittade på mig med stora ögon och förstod inte alls hur jag kunde komma att tänka på det helt plötsligt. Men jag förstod, det var ju precis framför mig, med flygreklam och allt? Att inte hon tänkte så? Jag förstår med andra ord inte henne och hennes "ologiska" tänk i frågan (jag säger inte att andra runt mig är ologiska, men de är inte fullt så logiska som en aspie).
 
10. När personer tycker att jag är konstig. Jag är som alla andra, bara lite annorlunda. Det är en fras jag använder mig av för att förklara hur jag fungerar. Jag är smart, jag tänker annorlunda och jag ser världen på ett annat sätt. Jag har en stark relation till mina känslor och jag förstår inte hur människor som ras fungerar. Jag har mycket lättare att förstå andra djur t ex, hästar och hundar, och jag förstår precis hur de tänker och hur de agerar utifrån vad som är deras natur. Men människan är konstig, människan startar krig av ingen vettig anledning alls och de gör illa andra utan att ha någon anledning till det. Vi ska ju inte äta varandra, så varför skadar och sårar vi varandra? Det är sådana här saker som får människor att reagera när de möter mig, plus att jag har ett annat verbalt språk (jag är monoton och använder avancerade ord i avancerade meningar). Jag kan ibland tappa koncentrationen på samtalet och flyger iväg i drömmarnas land, och sådant kan människor tycka är drygt. Jag blir ofta pekad på som den onormala, som den konstiga och udda. Men för mig är det ni andra som är konstiga. För mig är mitt tänk korrekt och för mig ska man inte använda slang eller forkortningar när man talar och skriver. För mig är mitt sätt att agera väldigt bra, och jag vet mycket om mycket, medan andra vet lite om mycket eller mycket om lite. Nu drar jag inte alla över en kant här, för jag känner inte alla. Men av de jag känner, av de jag mött så ser jag generellt på den frågan.
Säg inte att jag är konstig när det är du som är konstig.
 
Hoppas jag kan lära dig som läsare något nytt, eller åtminstone ge dig en liten tankeställare på hur du ska bemöta oss med NPF- diagnoser.

Tidigare inlägg
RSS 2.0