Efter operationen och erfarenheterna jag har från den dagen har jag haft återkommande problem med hjärtklappning, smärtor i bröstet (över hjärtat, i princip), darrningar i händer och en puls som rusar till det okontrollerbara. Jag blir vid varje liten smärta rädd för att hjärtat ska sluta slå och paniken blir ett faktum. Självklart föder denna rädsla och oro till att pulsen ökar ännu lite till. Jag är livrädd för att dö, har varit det en längre tid men det har varit hanterbart fram till operationen av gallblåsan. Då eskalerade det hela till det att jag inte orkar stå emot längre. Jag är rädd och jag tänker acceptera min rädsla, jag tänker söka hjälp för den och jag tänker ge upp att försöka vara stark på egen hand. Jag har alltid varit ensam, jag har aldrig tagit hjälp av andra och jag har aldrig behövt någon annan, tycker jag. Men nu har jag kommit förbi den punkten att jag kan hantera detta på egen hand, jag behöver hjälp av någon som vet vad hon pratar om (jag vägrar diskutera detta med en man), som kan ge mig tips och råd på hur jag ska hantera det. För jag får ont i magen varje gång det här händer. Och jag kan faktiskt se ett mönster, vilket får mig att inse att det kanske inte är något fel egentligen (fast, jag kan ju inte veta. Jag är rädd för att somna för jag vet inte om jag vaknar igen).
När det närmar sig natt kommer detta krypande, vilket får mig på helspänn och så piggnar jag till. Dagen efter har jag en molande ångest som inte vill ge med sig, en vanlig ångest då alltså. Och jag har ont i bröstet/hjärtat på riktigt, det är det som skrämmer mig mest. Att det faktiskt gör ont och att det faktiskt hugger till i hjärtat. Och då kan jag inte heller kontrollera mina tankar utan de rusar iväg. Ibland kommer även ångesten redan samma kväll, som nu. Jag sitter i min säng, har ont i bröstet och har ångest. Jag är rädd, och jag tror att det sitter psykiskt, men jag vet inte. Jag vill inte säga att jag är säker, för jag är faktiskt inte säker. Jag vill uppsöka läkare och få en kontroll av hjärtat, men jag vet inte om det skulle leda någon vart. Under alla kontroller på akuten när jag haft gallsten har hjärtat varit bra, och innan operationen hade jag inte de här besvären. Jag är rädd att operationen gjorde min kropp svagare, samtidigt som mönstret som upprepar sig vid varje gång gör mig tveksam till att resultat skulle visa sig på dessa kontroller.
Jag försöker tänka på annat. Jag har tittat på serie hela kvällen och mått bra, fram tills det att det är dags att gå och lägga sig. Det är då det kommer, dessa smärtor och rädslor. Jag lyssnar nu på en väldigt bra låt ur en film jag tycker väldigt mycket om, som är väldigt glad och så. Men inte ens den hjälper, och då brukar jag normalt bli påverkad av musik, så om jag lyssnar på glad och trevlig musik så mår jag automatiskt bra/bättre. Men inte nu, rädslan för att dö sitter så djupt att ingenting kan ta bort den. Och den förstör min vardag.
Jag vet att innan operationen var jag livrädd att dö under narkosen. Jag var inte rädd för själva narkosen, men jag var rädd för att inte vakna igen. Jag hade sådan dödsångest att jag gick in i ett ångesttillstånd där jag inte kunde kontrollera vad som hände, jag visste inte vad jag gjorde och jag kunde inte tänka. Läkarna såg ut som monster med enorma ögon som stirrade på mig från väldigt nära håll, och då eskalerade det ännu mer. Sedan dess har jag haft såhär, och bara sedan dess. Innan operationen hade jag inga problem med dessa smärtor, de fanns inte. Nu finns det, och det känns väldigt, väldigt äkta.
Jag tror jag behöver hjälp, och jag tror jag behöver hjälp fort.
