Aspergersbloggen

Idag har varit en sämre dag. Vid lunchtid fick jag ångest och ville egentligen åka hem. Jag ringde mamma och berättade hur jag kände men valde ändå att stanna eftersom det bara var en timme kvar innan jag kunde åka hem utan att behöva gå tidigare.

 

Det visade sig vara lite felräknat av mig. Jag skulle ha gått redan när jag först ville det, för sedan kom det där som jag försökt undvika under alla månader, försökt att snirkla runt. Men det kom på tal, det jag verkligen inte kan göra. Improvisera.

 

Jag pysslade med galgar. Eftersom kläder säljs så läggs galgarna i olika plastlådor bakom disken, och när det är tomt på den typen av galge man behöver bak på lagret så får man gå och hämta, och då hämtar man alla på en gång istället för att låta någon annan springa i onödan. Så jag gjorde det, och började sortera galgarna som nu låg i en och samma låda. Och så kom jag fram till en barngalge. Bak på lagret, för att göra det så enkelt som möjligt för de som arbetar, ligger olika galgar i olika lådor, precis som bakom disken. Detta för att underlätta så att de som ska hänga kläder slipper leta efter just den typ av galge de behöver, utan kan ta upp lådan på bänken och arbeta utan att lägga någon vidare energi på det. Så det var det jag gjorde, sorterade dem och lade dem på rätt ställe. Och så kom den där galgen som jag inte såg i någon av lådorna som stod vid hyllan. Det fanns andra barngalgar men inte just den. Och då blir det problem. Var ska den ligga, tänker jag då och vänder mig till den butiksansvarige kvinnan. Jag håller upp galgen och hon säger då att den ska ligga vid dem andra. Som om jag inte visste det? Men jag säger då att jag inte ser någon sådan galge någonstans.

 

"Du får väl improvisera" säger hon till svar. Hittills har jag inte sagt emot den människan eftersom jag haft respekt för henne, men nu tog det stopp. Jag hade ångest, mådde inge bra och ville bara hem, och så säger hon något sådant där. Har min chef inte talat om för henne vad mina svårigheter är? Fast det är ju klart, min chef tror inte att jag har Aspergers, hon kallar det tonårsperiod.

 

Jag säger som det är, att jag inte kan improvisera. Detta med en anklagande ton i rösten. Först då kommer hon fram och hjälper mig, medan en annan av kollegorna står och säger att jag ska tänka utanför boxen. Jo visst, nog kan jag tänka utanför boxen alltid, men för mig betyder det något helt annat, som att hänga galgen på väggen, och inte leta efter en låda som galgen ska ligga i. Kvinnan som är ansvarig för butiken hittar då en tvättkorg som galgarna ligger i. Det är också den enda typen av galge som inte ligger i en vanlig flyttkartong. Dessutom stod den dold bakom hyllan så jag inte kunde se den. Och ser jag den inte finns den inte, det är också en del av min problematik. Inte tusan tänkte jag på att ta ett steg framåt och stirra mot väggen för att hitta korgen.

 

Det stör mig att de inte förstår hur viktigt det är för mig att ha tydliga riktlinjer när jag arbetar. Det känns som att de åker bananskal på att jag är ung och dum, vilket jag faktiskt inte är. Jag slutade vara tonåring för tre år sedan. Sedan verkar de inte acceptera mina problem. För jag menar, den butiksansvariga känner ju en person med Aspergers och han kan ju anpassa sig om man ställer in något fem minuter innan det ska ske. Men nu råkar det ju vara så att olika aspies fungerar på olika sätt, det som är problem för en person behöver inte vara ett problem för en annan. Han kanske har problem med att ta tag i saker istället? Liksom, vi fungerar inte lika, även om vi har samma diagnos, det är ju bara så det är. Och hon borde förstå det, eftersom hon har en kompis med Aspergers och har en kollega med den diagnosen. Hon borde kanske ta reda på lite vad det handlar om istället för att be mig göra något som för mig är omöjligt - improvisera.