Aspergersbloggen

Dagens samhälle tar inte så stor hänsyn till personer med svårigheter. De förväntar sig att man ska klara saker som för en aspie kan vara väldigt påfrestande och stressigt. I detta inlägg kommer jag bli väldigt personlig och förklara situationer som för mig kan vara otroligt jobbiga. Om jag pressar mig för mycket slutar det med någonting jag skrev om tidigare, en så kallad meltdown. Ofta klarar jag mig undan med milda sådana, men ibland händer det att de blir så kraftfulla att jag inte har någon aning om vad jag gör. Och det då det kan bli farligt.

 

Här nedan följer en liten lista och förklaring till vad jag tycker är jobbigt. Det är absolut inte allt, men det är en del.

 

1. Träffa nya människor. Att träffa nya människor kan vara väldigt påfrestande, och speciellt om det sker i en större grupp. För mig är en stor grupp tre personer och mer. Jag måste från grunden lära mig tyda deras specifika kroppsspråk, vilket tar både tid och energi. När jag har träffat nya människor är jag ofta väldigt trött och kan vara det i en vecka efteråt, innan kroppen och psyket återhämtar sig.

 

2. Bli omringad av intryck. Hela tiden, varje sekund och varje minut sänder omgivningen ut intryck som din hjärna tar in och bearbetar. För mig är denna process mycket jobbig och jag finner mig utsatt på ställen som stora varuhus, restauranger och biosalonger där det aldrig är tyst. Det börjar med huvudvärk och går snabbt över till migränliknande huvudvärk, som sedan slutar med att jag är helt utmattad i ungefär tre dagar efteråt. Att gå en runda på IKEA kräver av mig tre dagars psykisk utmattning och nedstämdhet.

 

3. Skol/jobbmiljöer. Nya människor hela tiden, personer som kommer nära. Jag blir otroligt störd av dessa miljöer. Skolan är extra jobbig eftersom det aldrig är tyst. Om det råkar vara tyst i klassrummet så är det utanför det låter, eller någon kanske tappar en penna. Och den där blinkande lampan i taket ger mig huvudvärk, och den tickande klockan gör att jag inte kan sitta still. Koncentrationen är det första att försvinna, och efter en halvtimme kommer ångesten. Det är aldrig helt tyst.

 

4. Främmande personer som rör vid mig. Jag hatar när personer rör mig. Jag klarar när min mamma rör mig eller när en kompis ger mig en kram. Men om jag går in på en affär och det är trångt, då blir det problem. Jag vill inte att de ska röra vid mig, de ska inte ens komma nära. Jag har min personliga sfär och om någon kommer innanför den när jag inte ger tillåtelse blir det jättejobbigt. Ett typiskt exempel på detta är när man står i kön, och den bakom masar sig närmare och närmare bara för att. Jag är färdig att slå ner dem innan jag är ute ur affären.

 

5. Stress och press. Jag finner detta otroligt jobbigt. Om man pressar mig för mycket kan jag gå in i det där meltdown- tillståndet. Om jag stressas under för lång tid är det samma sak. Jag behöver min tid, mitt space. Det är bara så det är, och det kan inget samhälle ändra på. Jag kommer inte fungera bättre bara för att samhället pressar mig att klara allt. Det blir snarare värre. Jag klarar ingenting istället för kroppen och psyket orkar helt enkelt inte.

 

6. Sociala interaktioner utan valmöjligheter. Om jag inte kan välja när och med vilka jag vill vara social, då blir det genast väldigt jobbigt för mig. Jag måste hela tiden förbereda mig mentalt för ett samtal med en annan människa, och om någon då helt plötsligt säger något till mig kan det verka som att jag är ohyffsad eller så. Det händer att jag inte svarar, jag kan titta på dem men jag säger ingenting. Det är inte för att jag inte bryr mig, det handlar inte om att jag inte lyssnar. Det handlar helt enkelt om att jag hela tiden måste förbereda mig, veta i förväg vad samtalet ska handla om och vad jag ska säga för att inte framstå som en total idiot. Och om någon då kommer och säger något utan att jag fått förbereda mig eller valt samtalet, då finns det bara en utväg. Total katastrof.

 

7. Nya situationer och förändringar. Jag tycker verkligen inte om när jag utsätts för nya situationer jag aldrig varit med om tidigare. Jag vet inte hur jag ska agera och det blir totalt kaos i huvudet, tankarna snurrar som en tornado och jag väljer ofta att fly när sådana saker händer. Jag vet att det inte är bra, men när jag inte vet så blir det helt enkelt för mycket för min hjärna att bearbeta och jag går in i ett ångesttillstånd som är otroligt svårt att ta sig ur. Detta går även hand i hand med förändringar. Det kan handla om vilka förändringar som helst, som att de byter portkod eller att jag måste byta hudkräm. Sådana saker kan få min värld att rasa.

 

8. Överraskningar. Jag gillar inte överraskningar. Jag tycker inte om saker jag inte kan förutse och därför stör det mig enormt om någon försöker överraska mig med någonting. Presenter och så går bra, men om någon skulle ge mig en överraskningsfest på min födelsedag skulle jag med stor sannolikhet rusa ut ur rummet och inte återvända förrän alla var borta och allt var normalt igen.

 

9. När personer inte förstår logiken i det jag säger och gör. Jag har ett väldigt logiskt tänk och jag kan flyta iväg i funderingar som ingen egentligen har någon nytta av. Jag vet saker jag egentligen inte behöver veta (Som att Eluveitie betyder Schweizare), och jag kan komma på de mest underliga funderingarna som jag gärna vill ha svar på.

Väldigt långsökt, men samtidigt en väldigt logisk fråga. Men mamma tittade på mig med stora ögon och förstod inte alls hur jag kunde komma att tänka på det helt plötsligt. Men jag förstod, det var ju precis framför mig, med flygreklam och allt? Att inte hon tänkte så? Jag förstår med andra ord inte henne och hennes "ologiska" tänk i frågan (jag säger inte att andra runt mig är ologiska, men de är inte fullt så logiska som en aspie).

 

10. När personer tycker att jag är konstig. Jag är som alla andra, bara lite annorlunda. Det är en fras jag använder mig av för att förklara hur jag fungerar. Jag är smart, jag tänker annorlunda och jag ser världen på ett annat sätt. Jag har en stark relation till mina känslor och jag förstår inte hur människor som ras fungerar. Jag har mycket lättare att förstå andra djur t ex, hästar och hundar, och jag förstår precis hur de tänker och hur de agerar utifrån vad som är deras natur. Men människan är konstig, människan startar krig av ingen vettig anledning alls och de gör illa andra utan att ha någon anledning till det. Vi ska ju inte äta varandra, så varför skadar och sårar vi varandra? Det är sådana här saker som får människor att reagera när de möter mig, plus att jag har ett annat verbalt språk (jag är monoton och använder avancerade ord i avancerade meningar). Jag kan ibland tappa koncentrationen på samtalet och flyger iväg i drömmarnas land, och sådant kan människor tycka är drygt. Jag blir ofta pekad på som den onormala, som den konstiga och udda. Men för mig är det ni andra som är konstiga. För mig är mitt tänk korrekt och för mig ska man inte använda slang eller forkortningar när man talar och skriver. För mig är mitt sätt att agera väldigt bra, och jag vet mycket om mycket, medan andra vet lite om mycket eller mycket om lite. Nu drar jag inte alla över en kant här, för jag känner inte alla. Men av de jag känner, av de jag mött så ser jag generellt på den frågan.

Säg inte att jag är konstig när det är du som är konstig.

 

Hoppas jag kan lära dig som läsare något nytt, eller åtminstone ge dig en liten tankeställare på hur du ska bemöta oss med NPF- diagnoser.