Två barn som lämnar spår
När jag kikade på youtube här om kvällen såg jag ett par videor som jag fann mycket intressanta, och även lite rörande. Det handlade om två barn, åldrarna nio och tio år. Den yngre var lillebror till ett barn med aspergers syndrom och förklarade kort vad det var och vad brodern gjorde som var annorlunda. Jag tycker att alla borde se dessa videor, och syskonet lämnar ingen oberörd.
Kom ihåg att bakgrundsljudet på video nummer två stör Aspien* rätt mycket, vilket leder till att han inte riktigt är fokuserad på samtalet.
*Aspie är ett forkortat ord för en person med Aspergers Syndrom
Vänskap ingen självklarhet
Jag önskar att så många som möjligt av de jag känner eller har haft ett umgänge med läser detta, men det är väl för mycket att begära. Jag vet att jag har skrivit flera inlägg idag men jag måste få skriva av mig lite, för detta är något som jag stört mig på länge och som jag faktiskt inte förstår.
Inlägget handlar om något så simpelt som vänskap. För många är detta aldrig något problem, de har många kompisar eller få vänner som de umgås mycket med. Jag har egentligen inget av det där. Jag har ett par riktigt goda vänner som jag har bra kontakt med. Men då ska man också minnas att de båda själv har diagnoser (jag lämnar varken ut namn eller vad för typ av diagnos det handlar om, då det inte får bli personligt mot någon). Men hur som helst, de har diagnoser och förstår mig på ett helt annat plan än "normala" personer.
När jag bodde i Sala hade jag rätt många vänner. Nu såhär i efterhand kan jag inte ens säga säkert att det handlade om vänskap. Jag fick fixa saker så att personer kunde sniffa bensin, jag fick ordna med rakblad så att man kunde skära sig och jag fick ordna med en hel del saker, som att hjälpa personer rymma hemifrån, bjuda på öl och annat. I mina ögon handlar det mer om att jag var lätt att utnyttja och då höll man helt enkelt masken för gruppens bästa. Dessutom var jag bra att ha i skolan då jag visste det mesta och kunde hjälpa personer till bättre betyg genom att säga svaren.
När jag flyttade förlorade jag all kontakt. Det var som att jag aldrig existerat i deras värld. Vi är fortfarande vänner på facebook och det är dels därför jag vill att de ska läsa detta. Just för att jag förstår, jag vet vad det handlade om. Jag kunde ordna så mycket, jag kunde dessutom till råga på allt fixa gratis tatueringar, eller i alla fall billiga sådana. Jag kunde göra saker som de andra inte kunde, och i och med det fick jag hänga med på ett bananskal.
Ni skulle bara förstå hur det är att leva ensam. Ni fattar inte hur jävla uselt det känns att efter några år insett att allt ni sade, allt ni gjorde bara var en lögn. En lögn för att ni själva skulle få ut det bästa av de få möjligheterna som dök upp i Sala. Att jag flyttade dit var för er en räddning. Eller var det inte så?
De få vännerna jag har i dagens läge har jag inte så mycket kontakt med som jag skulle önska. En av dem pratar jag mer med än den andre, och jag älskar dem båda väldigt mycket och värderar dem högt. Men för mig är det inte bra nog. De bor långt bort och jag kan sällan träffa dem personligen, något som tynger mig enormt. Jag vill ha ett umgänge, jag vill träffa personer som förstår mig och accepterar mig för den jag är. Jag vill inte träffa personer som inser fördelen med att ha mig med i gruppen och utnytjar det jag har att erbjuda, både kunskapsmässigt och lojalitetsmässigt. Jag är lojal mot mina vänner, och det är inte alltid till min fördel.
Ikväll sitter jag och funderar på detta. Jag känner mig ledsen. Det enda jag gör om dagarna är att jag går upp på morgonen, går till praktiken, går hem från praktiken och sedan sitter jag vid datorn tills det att det är dags att gå och lägga sig för att göra precis samma sak dagen därpå. Ibland händer det att jag kommer ut på äventyr med min bästa vän, men trots att jag vill så väl slutar det aldrig bra. Och jag vill att det någon gång ska sluta bra, för jag vill att det ska vara bra. Det enda jag vill är att vara som alla andra, för en enda jävla dag vill jag klassas som normal och en i gänget.
Så nu vill jag, att ni från min tid i Sala, ska förklara för mig varför ni gjorde så mot mig? Varför betedde ni er så? Ni sade att vi skulle ha kontakt efter att jag flyttade också, och jag kände ångest över att lämna er. Inte en enda jävla gång har ni åkt hit för att hälsa på mig, inte en jävla gång har ni brytt er om att fråga hur jag mår. Inte en jävla gång har ni försökt. INTE EN ENDA JÄVLA GÅNG! Om vi mot förmodan setts någon gång efter flytten har det varit för att jag åkt till er, aldrig tvärtom. Ni har sagt så jävla mycket, men ni har aldrig hållt skiten ni lovat. Ni har aldrig offrat något för vår vänskap. Aldrig. Och jag har insett att ni aldrig kommer göra det heller. Så varför i helvete gjorde ni som ni gjorde för? Det hade fan varit bättre att vara helt ensam i Sala också, för att förlora vad man tror va vänner är fan inte enkelt. Det handlar om 200 kr (förr mindre), ni förväntar er att jag kan offra dem pengarna men ni kan då aldrig göra det. Vi hade under två år precis lika stor inkomst, tänka sig...
Jag önskar att jag hade ett socialt umgänge. Jag må vara udda och annorlunda, men jag är inte dum i huvudet. Jag har känslor (mina känslor är ofta starkare och mer intensiva än andras) och jag försöker verkligen vara socialt kompetent. Det är inte mitt fel att det brister när det kommer till det sociala livet, men jag försöker i alla fall. Andra gör inte ens det... Jag önskar att jag kunde byta med någon annan, eller låta de som svikit mig få känna på hur det är att leva ensam, hur det är att leva ensam med Aspergers Syndrom. Jag vill ha någon att tala med, någon som lyssnar, någon som tar in och förstår det jag säger. Jag vill också...
Du är mitt personliga Wikipedia
Ja, rubriken säger allt. Jag har faktiskt blivit kallad Wikipedia. Och jag kan utan tvekan säga att jag förstår varför. Om du läser under youtube- rutan här nedan så kan du se att en hel del information står präntat med finstilt text. Jag har otroligt lätt för att lära mig språk, vilket samtidigt betyder att jag är rätt insatt i vilka språk som har existerat och vilka som existerar just nu.
Just språk har alltid varit ett stort intresse. Det är sällan jag lyssnar på svensk musik. Engelska är rätt vanligt, men om vi ska hårddra det lite tycker jag bäst om musik som är på helt andra språk. I mitt fall tycker jag mycket om gäliska låtar, där språket är så pass annorlunda att få förstår vad som menas.
Jag kan mycket om mycket, det är bara så det är. Och när jag rättar någon som har fel, menar jag inte att kasta skit på denne för att han eller hon har fel. Det enda jag vill är att dela med mig av den kunskap jag besitter, och om jag vet att jag har rätt borde personer runt omkring ta del av den rätta kunskapen så att det används på rätt sätt. Jag tycker nämligen inte att man ska gå omkring och sprida falsk kunskap, även om man själv tror att det är rätt.
Jag skulle t ex, aldrig uttala mig som jag gör om hästar om jag inte visste vad jag talade om. Jag kan de flesta hästraserna på mina fem fingrar, jag kan alla individuella drag, storlekar och hur personligheterna kan yttra sig rent genrellt i den specifika rasen. Jag kan också allt om hästhantering och hur man hanterar unghästar kontra problemhästar. Jag kan inte allt om allt inom hästar heller, jag vet t ex, inte så mycket om hur man uppfostrar ett föl mer än det jag läst i böckerna. Men det jag uttalar mig om, var så säker på att jag vet vad jag talar om.
Jag älskar att samla på mig all möjlig information. Jag kan det mesta om psykiska diagnoser och sjukdomar också, har läst och tagit in det som står. Jag vet vilka symtom som hör till vad och jag kan lika mycket om fysiska sjukdomar såsom förkylning, halsfluss och influensa. Jag vet de olika typerna i diabetes och jag kan allt om stroke. Jag vet en hel del (inte alls) om demens och jag vet hur man gör i olika situationer där liv är i fara. Det är bara sådant jag vet, för jag har läst om det. Jag samlar på mig otroliga mängder information varje dag, och varje liten detalj lagras i hjärnan och stannar där, hur onödigt det än må vara. Reklamer kan jag upprepa utan problem, låtar lär jag mig efter att ha hört dem en gång. Jag lär mig texter i böcker och kan samla på mig det mesta. Jag kan tidtabeller utantill i huvudet och jag kan saker man egentligen inte har någon större nytta av här i livet. Det enda jag faktiskt har svårt att lära mig är saker innehållande siffror, såsom statistik, tal och annat.
Ge mig ett papper och en penna, och jag kan skriva en femton sidor lång uppsats om Canis Lupus inkluderat underkategorier, raser, färger och kännetecken beroende på om det är en rastypisk Canis Lupus eller t ex, en Canis Latrans. För er som inte vet vad Canis är så är det varg. Canis Lupus är den vanliga gråvargen som är vanlig i Sverige, medan Canis Latrans är prärievarg.
Swiss FolkMetal (Folkmusik kombinerad med Metal)
Eluvetie är Etruscan och betyder The Helvetian, vilket på svenska betyder Schweizare.
Dem flesta låtarna sjungs på gäliska, vilket är ett "utdött" språk.
Det finns tre typer av gäliska: irlänsk gäliska, skotsk gäliska och manx gäliska.
Rätt logiskt om man tänker efter, eller hur?
Tacksam
Idag är jag rätt pigg. Igår sov jag halva dagen, då spänningarna släppte efter operationen. Jag tror att jag behövde vila ut ordentligt, och det var också på grund av det som det inte blev något blogginlägg igår. Idag har jag egentligen inte mycket att skriva om heller, jag har nyligen vaknat och precis hällt i mig en kopp kaffe. Men jag mår bra idag, har lite ont i magen ibland men inte värre än att jag kan hantera det. Då jag har rätt hög smärttröskel krävs det en hel del för att jag ska klaga.
Igår satt jag och skapade en spellista på youtube. Jag ville ha musik som jag kan spela till, något som gör att det blir roligare att döda monster och fiender. Jag hittade massor, både ny och gammal musik. Ett band jag tidigare lyssnade på som fick plats i listan var Eluveitie, ett band som blandar folkmusik med metal, och låter väldigt bra. Ett nytt band jag fann var UnSun, ett band jag blev helt förälskad i. Video till en bra låt finner du längre ner i inlägget. Jag kan absolut rekommendera dem om man är öppen för den lite hårdare, men samtidigt väldigt musikaliska, genren av musik. Det är dock inget för personer som lyssnar på Rix FM.
Det jag egentligen ville ta upp idag var att jag är otrolligt tacksam för de som dagligen läser min blogg. Speciellt finns där en person som kommenterar och skriver så fina saker att jag blir rörd. Och hon skriver även att jag hjälper henne se saker ur ett NPF- perspektiv, vilket jag är glad över att kunna göra. Jag trodde aldrig att bloggen skulle bli en sådan hjälp för andra. Jag trodde att den skulle bli liggandes som alla andra bloggar jag försökt starta upp, men den här personen får mig att vilja uppdatera varje dag och hon får mig att vilja skriva om mina problem. Jag läser hennes blogg. Inte varje dag men när jag klickar mig in där läser jag allt nytt som kommit upp. Jag tycker det är intressant att få följa hennes dotter och jag känner igen mycket av hennes beteende, samtidigt som en hel del är främmande för mig. Nu efter operationen kan jag se på Rapunzel på ett lite annat sätt, jag har aldrig tidigare förstått detta med ångestattackerna som gör barnet okontaktbar. Nu förstår jag, nu vet jag. Jag var där här om dagen och nu kan jag relatera till just de händelserna på ett helt annat plan.
Jag vill tacka Rapunzels mamma för att hon läser och kommenterar min blogg. Det får mig att vilja fortsätta skriva. Förr har jag hela tiden tröttnat på mina bloggar och lagt ner dem. Aspergersbloggen har funnits längre än någon annan blogg jag haft och jag känner inte alls för att sluta skriva. Hon är som en drivkraft för mig, att hon läser och sedan skriver att hon blir hjälpt får mig att tänka på alla de saker jag kan dela med mig av. Och om jag kan hjälpa personer där ute, antingen de anhöriga eller de som själva har diagnoser, så kommer jag fortsätta med min blogg. Jag har kommit så långt att jag tror att erfarenheterna jag har i ryggsäcken kan hjälpa många, om de bara hittar hit.
Minnesluckor utan alkohol
Det finns inget värre än att tappa kontrollen. Men man kan tappa den på flera olika sätt. Jag kan få minnesluckor utan att vara under någon alkohol- eller drogpåverkan. Det är jobbigt, obehagligt och skrämmande, men det sker.
Idag var min operation. Morgonen började i tårar, precis som hela gårdagen. Men på bussen var jag relativt lugn och det var först när jag stod utanför dörren in till operationsmottagningen som jag reagerade ordentligt. Problem efter problem dök upp på vägen.
En kvinna kom fram till mig när jag tvärstannade innanför dörrarna. Hon försökte komma nära mig, tala till mig. På grund av att hon kom så pass nära, och försökte vara snäll, så eskalerade min ångest ännu mer. Jag såg sjukhussängar och det var obehagligt. Jag fick vänta ett tag innan jag fick komma till receptionen och det gick bra.
När jag skulle byta om satt en gammal man i väntrummet. Kvinnan tog fram kläder och försökte få in mig bakom ett vitt skynke i samma rum. Jag vägrade, ville inte. Där har vi problem nummer två.
När jag var ombytt och klar gick min mor för att lämna sakerna i ett skåp vid receptionen. Det var då jag inte lyckades hålla fasade längre och bröt ihop fullständigt. Jag höll en tidning för ansiktet, för att dölja mina röda ögon. Mamma kom tillbaka och viskade att allt skulle gå bra, vilket fick mig att reagera ännu kraftigare. Jag ville verkligen inte, men jag satt i de där fula sjukhuskläderna och det fanns nu ingen återvändo.
En kvinna ropade upp mig för att sätta nålen i armen. Först ville hon sätta den i högerhanden men jag förklarade vänligt men bestämt (okej, kanske inte vänligt) att jag inte kan för att jag har kraftig handeksem. Jag höll upp handen och fick nålen i armvecket istället. Hon ville även att jag skulle gå på toaletten medan de väntade på att läkaren skulle komma. På toaletten bröt jag ihop igen och medan jag försökte klämma ut dropparna som inte ville komma av ångestkramporna rann tårarna ner över den mörkblåa morgonrocken. Jag har aldrig varit med om något så jobbigt som detta.
Mamma knackade på dörren och väckte mig till verkligheten igen. Jag fräste att jag snart var klar och började göra mig i ordning, drog upp de fula, vita strumporna och tvättade händerna. Jag vågade till och med kasta en blick i spegeln och jag såg då rakt inte klok ut, ögonen var röda som tusan och ansiktet blött efter tårarna. Jag gick ut ur badrummet och i tystnad inväntade jag läkaren.
Kvinnan kom tillbaka (ärligt talat minns jag inte om det var samma kvinna eller inte) och jag blev inledd i samma rum som tidigare, då de fixade med nålen. Jag har aldrig varit rädd för nålar (har tre tatueringar och planerar fler) så det var aldrig något problem. Men när läkaren kom ritade han på min mage och förklarade var de skulle gå in för att plocka ut gallblåsan, och sedan försvann han. Han var tydligen mycket trevlig, men jag märkte inte av detta.
När han gick kom en sköterska och sade att det var dags för operation. Då bröt helvetet lös. Känslorna rusade i kroppen på mig och i ett tillstånd utan att veta vad jag egentligen gjorde slet jag tag i mamma och vägrade släppa. Redan innan hade hon fått kläder, så hon skulle följa med mig in i operationssalen. Men det lugnade inte mig, jag var omöjlig. Tårarna kom igen och de började föra sängen mot rummet, eftersom de tydligen var rädda att om jag skulle gå själv, så skulle jag sticka därifrån. Och det skulle jag ha gjort, om jag bara fått chansen.
I rummet stirrade två andra, helt främmande kvinnor på mig. En av dem var en narkosläkare, det är det enda jag minns. Hon försökte tydligen prata lugnt med mig, jag hade skrikit tillbaka att jag inte var redo och att jag inte ville. Narkosläkaren hade läst på om Aspergers och försökte bemöta mig på ett korrekt sätt, men jag var okontaktbar. När de hotade med att det gick att söva mig på britsen jag redan befann mig på flyttade jag mig, och en av dem skulle ta ett stick i fingret. Det är också det sista jag minns, för jag var så upprörd, rädd och ångestfylld, att allt annat har gått mig förbi. Mamma berättade efteråt att de hade sövt mig innan de gjorde alla övriga förberedelser, att de inte sagt något om saken för att jag inte skulle bli ännu mer rädd och kanske då till och med aggressiv. Det krävdes en hel del personer att hålla mig nere när jag tänkte resa mig upp och gå därifrån, och det var inget de ville riskera igen när jag nu satt fast i sladdar.
Jag vet inte vad jag tycker om det där, att de avbröt mitt tillstånd så tvärt. För när jag sedan vaknade fortsatte förloppet, det hade inte avtagit med tiden. Jag skakade okontrollerat och jag andades med korta, ojämna andetag. Mamma försökte få mig att andas normalt och pratade hela tiden med mig, för att jag inte skulle gå in i en panikattack. Jag vet inte om det är sunt att avbryta något psykiskt sådär. Narkos fungerar ju så att det bara blir en paus i det hela, ingenting försvinner. Så när jag vaknade igen var det hela igång igen, trots att jag var trött. Jag mådde illa, var spänd och det gick inte att stanna upp. Jag var inte rädd efteråt när jag vaknade, men jag hade fortfarande ångestkänslor.
Nu efteråt kan jag inte minnas allt som hände. Mamma återberättade en hel del och jag kan inte ta upp alla detaljer jag fått reda på, då skulle inlägget bli milslång. Men hon berättade också att jag var sådär när jag var liten, att hon inte sett det på många år nu. Man kan väl säga att det var Aspergershjärnan som tog över, och jag kunde inte nå in i mig själv. Ändå tycker jag att jag var duktig som över huvudtaget satte mig på bussen och åkte dit. För jag visste, att när jag väl var inne i väntrummet så kunde jag inte avbryta. Men det tog tid, det krävdes kaos och minnesluckor för att genomföra det. Det krävdes ett tillstånd av ologiskt tänkande, rädsla och stark ångest för att låta dem röra mig på det sättet. En upplevelse jag aldrig mer vill uppleva, jag har aldrig varit med om något så jobbigt.
Att bo ensam trots Aspergers
Nu är det bråttom! Inom ett år behöver jag både en utbildning och ett arbete för att när mamma flyttar kunna betala alla utgifter på egen hand. Det kommer att bli en kamp, eftersom jag samtidigt planerar att ta körkort så fort som möjligt, och redan har kollat på handledarkurser som jag och pappa ska gå. Det är mycket som händer kombinerat med operation och praktik.
Jag skrev tidigare ett inlägg som handlade om min vilsenhet gällande mammas flytt. Vi har nu pratat igenom det lite mer och jag känner mig faktiskt rätt lugn inför detta. Jag kommer få bestämma allt själv, hur lägenheten ska se ut och vilka färger som ska ingå. På grund av att jag är fullt upptagen med att bestämma stilar, inredning och väggfärger så har jag inte tid att fundera på hur jag ska klara mig på egen hand. Och helt ensam kommer jag inte heller vara, då jag och mamma kommer ha tät kontakt när hon väl flyttat iväg.
Jag har goda idéer för lägenheten. Om det blir som i mitt huvud kommer det bli väldigt snyggt med både färgsättningar och detaljer. Jag har tänkt på allt och ingenting kommer rinna mellan fingrarna nu. Det enda som känns pressande är att jag behöver finna en kort men användbar utbildning som inte börjar i Augusti, utan helst för en vecka sedan (inte bokstavligt talat). Det känns som att jag inte har tid på mig längre, jag måste göra detta, annars kommer jag inte ha någon inkomst och det blir stora problem. Men jag tror faktiskt jag klarar det, jag ska till arbetsförmedlingen idag och där ska jag jaga fatt i någon som jag kan diskutera korta utbildningar med, som ändå ger jobb. Jag känner också att jag är klar på second hand butiken nu, jag har varit där länge och jag är redo för en ny utmaning. Och de tycker mina medarbetare också att jag är, ingen av dem vill att jag fastnar där.
För en gångs skull känns det hela bra. Jag tror att det kan bli bra, jag är helt övertygad om det. Det enda jag egentligen måste lära mig och tänka på är att jag måste betala räkningarna i tid, vilket alltid varit ett problem för mig. Jag har aldrig behövt betala räkningarna här hemma eftersom mamma gör det, och på så sätt har jag inte heller brytt mig. Men nu ska jag börja tänka på det själv, men även där kommer jag få hjälp av mamma. Vi har en bra plan på hur vi ska lösa de problem som kan uppstå i min vardag, och skype är en lösning.
Jag gillar det faktum att jag får bestämma helt själv. Ingen lägger sig i. Jag frågar ofta min mamma om tips eftersom jag själv har ärvt pappas färgblindhet och har svårt med nyanser, och vilka nyanser som passar med varandra. Det är ett problem jag kommer ha hela livet, men jag ser inte det som ett stort hinder. Mamma säger alltid det hon tänker och om det inte är möjligt att kombinera så säger hon det. När vi tittar på inredning ger hon tips, pekar och säger att det är snyggt, men det är alltid jag som slår sista kastet och bestämmer vad som ska få ta plats i lägenheten. Och att dem ska hjälpa med med massor av saker, det känns också bra. De ska hjälpa mig fixa till köket och de ska hjälpa mig flytta garderober och annat tungt. Jag tror verkligen att det här kan bli väldigt bra!
Möt dina rädslor med huvudet högt
Jag har väldigt lätt för att bli rädd och orolig. Det i sin tur leder ofta till ångest och ibland även panikångest. Jag fick en panikångestattack första gången när jag var tonråing, jag tror att jag var sjutton år gammal när det först hände. Jag var i skolan och det var en helt vanlig dag, jag blev osams med en lärare som vanligt och helt plötsligt kunde jag inte andas. Det blev tungt och jag kippade efter luft, flydde in på toaletten och det enda jag hörde för vad som kändes som en evighet (som egentligen bara var några minuter) var mina egna hjärtslag som rusade mer och mer för varje lång sekund som gick. Tack vare min kunskap om panikångest (jag känner flera som lider av detta) kunde jag ta mitt förnuft till fånga och med hjälp av metoder som gör att jag kan känna och höra mina andetag lugnade det ner sig. Det var en metod jag kom att använda många gånger efter det, och ofta i skolmiljön.
Egentligen skulle inte det här inlägget handla om panikångest, utan om rädslor. Jag möter ofta saker jag är rädd för, det kan vara allt ifrån ballonger till spindlar. Jag är livrädd för saker som kan smälla, och speciellt om man ser ett barn som leker med en ballong. Jag vet att den höga smällen är oundviklig och pulsen börjar rusa. Jag är högkänslig mot ljud vilket har lett till något man kan likna vid en fobi mot detta, så nyår och sådana högtider där man använder sig av saker som ger ifrån sig höga smällar har alltid varit ett stort problem för mig. Jag har gömt mig på toaletten med hörselkåpor för att undkomma de jobbiga ljuden som i mitt huvud känns som smärre explosioner. Men jag har alltid försökt möta mina rädslor, även om det har tagit flera år att ta det sista steget.
Jag hade inget val när det kom till mitt förra sommarjobb. På grund av sekretess får jag inte utge exakt var jag befann mig, men jag kan säga att det var på en militärbas. Jag jobbade den senare delen av sommaren och så klart tog militärernas semester slut. Nya dök även upp på platsen för att börja sin utbildning. Efter två veckor av arbete kom de tillbaka, och med vapen i hand gick de mot skjutbanorna. Jag hörde deras skott runt mig dagarna i ända, från morgon till det att jag slutade på eftermiddagen. Många gånger kunde jag dölja ljudet med hjälp av högljudda maskiner och hörselkåpor som var ett måste till dessa för att inte förlora hörseln, men några gånger gick jag utan. Jag gick över gårdsplanerna, arbetade i rabatter eller målade om väggar. Jag hade inget val än att acceptera läget och vänja mig, även om det till en början tog emot. Nu kan jag gå utan hörselkåpor i lägenheten fram till tolvslaget, för jag har ännu inte kommit så långt att jag vant mig vid det.
Allt handlar om att möta sina rädslor, och man måste göra det med rak rygg och ett högt huvud. Om man kryper ihop till en boll och blundar, då händer ingenting. Då fortsätter rädslorna forcera genom kroppen och det slutar med att man flyr platsen hals över huvud. Och tro mig, jag har erfarenhet av detta och vet vad jag talar om.
Envishet är nästan ett måste när det kommer till att möta sina rädslor. En beslutsamhet som rädslan inte kan slita bort när den kommer på besök. Man måste vara envis, slå foten i matten och knyta nävarna. Var noga med att inte spänna käkarna, det får man bara huvudvärk av, men ställ in dig på att inte backa undan och gå ut för att möta det du är rädd för. Spindlar eller inte, men jag var tvungen att klippa buskarna och rensa vid blommorna. Flera gånger kom de långbenta spindlarna över gatan eller mötta mig i sina vävda nät när jag sträckte in handen, och flera gånger drog jag åt mig handen och kände hur de kröp över kroppen på mig, fast de egentligen inte var där. Jag är fortfarande rädd för spindlar, men nu kan jag i alla fall möta en utan att gripas av panik.
Rädslor är till för att besegras.
Fly in i en annan verklighet
"Karim slog upp ögonen och synen som mötte honom var inte trevlig. I det vita taket syntes stora fläckar av fukt och längst listerna samlades stora mängder mögel som gav ifrån sig en doft av instängdhet. I det lilla rummet på tredje våningen fanns inte mycket. Ett litet bord intill den slitna sängen vars ben ville ge vika under kroppstyngden. Vid varje liten rörelse gnisslade det fruktansvärt, ett ljud som for genom både märg och ben i Karims undernärda kropp. På det lilla, slitna bordet i mörkt träslag stod en lampa som inte fungerade. Fönstret pryddes av två gula gardinlängder som en gång i tiden varit vita. Utöver det var rummet tomt. En väska med gamla kläder låg öppen mitt på golvet och de mörkbruna ögonen vändes automatiskt dit för att säkerställa att allt låg kvar efter natten. Mörkret låg fortfarande som en dimma utanför det smutsiga fönstret och det var med en djup suck Karim slet sig upp i sittande ställning. De nakna fötterna snuddade vid trägolvet i rörelsen och kylan spred sig genom kroppen. Trots att det mesta i rummet var gjort av trä så var det äckligt kallt efter nätterna. Frosten hade lagt sig längst fönsterkarmen och Karim kunde inte hindra rysningen som for genom kroppen när täcket föll ner över låren och lämnade överkroppen åt den bitande kylan. Det mörka håret låg i tovor längst det smala ansiktet där kindbenen var för tydliga för att det skulle vara attraktivt och under de djupa ögonen syntes mörka partier som vittnade om alltför lite sömn. Det var inte det lättaste att sova under dessa omständigheter. Krig och svält härjade i landet och Karim var en av de många som blivit utsatta av fienderna. Med andan i halsen och rädslan pulserande genom kroppen hade han rusat genom slagfältet och duckat för att undvika de dödande kulorna."
Detta är början av en roman jag skrev på, men som jag inte blev nöjd med. Denna historia skildrar en verklighet som avviker från verkligheten då han senare i historien möter en korp som leder honom fram till en kvinnlig överlevare, och tillsammans var tanken att de skulle försöka fly då kriget urartade och spred sig över resten av landet.
Att skriva såhär har alltid varit ett sätt för mig att fly verkligheten. Ofta innehåller mina historier verkliga varelser, men med detaljer baserade på fantasygenren. Jag tycker om att blanda in drakar, övernaturliga djur som till synes ser normala ut, vampyrer, varulvar och demoner. Min första novell som jag publicerade på internet var historien om Roger, en engelsk man som under sin färd genom staden möter "skuggan", en varelse vars myter cirkulerat i staden under en längre period. Mer än så tänker jag inte avslöja eftersom jag inte vill att någon kopierar det jag skrivit.
Jag har en enorm kreativ sida. Jag kan börja skriva med några få ord och det slutar med en flera sidor lång novell som innehåller det mesta. Jag behöver ingen bas för att få fram en bra historia, allt jag behöver är ett sätt att börja på, så kommer allt gratis sen. Det är en förmåga jag är stolt över att ha, och det är ytterst sällan jag skriver mind maps för att komma ihåg personer, djur och miljöer. Jag minns ändå, och jag vet att eftersom mina karaktärer väldigt ofta byter miljöer och bekantskaper, så behöver jag inte memorera allt jag skriver.
Ett annat sätt att lugna ner mig och slappna av är att spela. Jag spelar ett spel som heter Perfect World International, ett spel liknande det världskända World Of Warcraft, som väldigt många miljoner människor världen över spelar. Jag tycker att WoW är roligt, men eftersom jag inte har en så stor ekonomi känner jag inget behov av att betala för att spela ett spel. Och eftersom PWI (Perfect World) är gratis, så var det ett självklart val när jag letade efter spel som intresserar mig. Jag får allt jag får i WoW, en fantasyvärld med flera raser att välja mellan. Det är samma system och båda ingår i gruppen MMORPG, rollspel online där fler kan spela samtidigt. På detta sätt kan jag vila upp mig samtidigt som jag är social med personer från andra världsdelar. Hur coolt är inte det?
Att fly verkligheten en stund. Jag tror det är något som alla måste göra någon gång ibland, och man gör det på olika sätt. Vissa tar en ridtur ute i skogen, andra kanske virkar eller lägger pussel. Jag spelar och skriver, sysslor som får mig att lugna ner mig efter en hektisk dag. Eftersom jag har Aspergers måste jag vila upp mig oftare än andra, vilket betyder att jag spelar väldigt ofta, eller skriver. Jag gör det jag behöver göra för att orka möta verkligheten dagen efter, för att inte bryta ihop eller lägga av. Och jag tror att det är nyttigt, för jag tror att om man inte gör detta, bryts man snabbare ner som människa. Vad vore livet utan avslappning?
Specialintressen
Jag har alltid varit intresserad av hästar. Mitt djupa intresse började redan när jag var fyra år gammal. Efter en hel del traumatiska händelser i mitt tidiga liv fick jag börja på en ridskola för att sysselsätta mig med något, och man kan se det på två sätt. Både positivt och negativt. Positivt för att jag fick något att tänka på, negativt för att det i den stunden skapades ett djupt intresse för djuret. Det djupa intresset tog upp all min tid och jag befann mig dränkt i böcker om hästar, hästskötsel och ridning. Jag lärde mig allt som gick att lära sig och jag slutade inte förrän jag memorerat alla böcker. När jag gjort det gick jag och köpte/lånade andra böcker för att lära mig ytterligare lite mer. Det slutade med att jag kunde alla hästraser som existerar, samt deras egenskaper och hur de ser ut. Jag kunde allt. Allt ifrån hästraserna till hur man hanterar hästar enligt olika traditioner och synsätt.Jag red konstant i tolv års tid. Efter detta började skolan ta upp all mer tid och ångesten gjorde att jag inte orkade ha hand om hästarna. Men jag älskade fortfarande djuret och efter några år utan ridning och hästhantering började jag söka mig ut till privatpersoner. Jag fick min första medryttare för bara några år sedan och jag tog hand om henne i genomsnitt fem dagar i veckan. Anledningen är rätt privat men jag kan säga att hon inte mådde särskilt bra, den hästen. Jag skötte om henne, mockade och fodrade. Vi gick promenader och jag red henne några få gånger. På grund av en ryggskada kunde hon inte arbeta normalt och det blev bara skritturer ut i skogen. Men hästarna har trots bristen på kontakt alltid varit en stor del av mitt liv och är fortfarande. Just nu håller jag på söker arbete på hästgårdar runt omkring i Sverige, mest för att återuppta kontakten med hästarna. Jag har en smärre allergi som i vissa fall hindrar mig, men jag försöker ignorera det.
Hästarna är underbara, och på senare år har jag fått upp ögonen för Natural Horsemanship. Det är inte den typen av hästhantering man använder sig av på ridskolor, utan det är en hästhantering där utrustning (sadel, träns, grimma, grimskaft, mm) används så lite som möjligt. I många fall rider man hästarna utan någonting alls, men så långt har jag inte kommit med hästträningen någon gång. Jag börjar alltid med att träna från marken för att få ett band med hästen, den måste lita på mig för att allt ska gå vägen. Om tilliten inte finns, så finns ingenting.
Jag tycker att tävlingar är det dummaste som någonsin existerat. Jag förstår inte hur man kan använda hästen som ett redskap för att få kändisskap och priser. Jag förstår inte hur man kan pressa hästen så hårt att det ibland sker att den död faller ihop på tävlingsbanan, bortom all räddning. Jag förstår inte hur man kan skada hästen genom att rycka den i munnen, slå den, använda sadlar som inte är av korrekt passform. Jag förstår inte hur man kan behandla en annan levande varelse på det sättet, och jag är långt ifrån ensam när det kommer till det synsättet.
Mitt specialintresse är även att skriva. Att skriva började jag med nu på senare år då jag inte hade någon möjlighet att vara nära hästar. Jag skriver allt ifrån noveller till bokutkast, och jag önskar att få börja arbeta som journalist någon gång i framtiden om drömmarna som NH- tränare inte uppfylls. Så man kan väl säga att jag har två specialintressen.
Specialintressen är typiskt för personer med Aspergers Syndrom och det är inte ovanligt att specialintressen kan vara att samla på tidtabeller eller att lära sig namnsdagar utantill. Det kan vara i princip vad som helst, men för tjejer är det ofta djur. Det är också därför det kan vara svårt att uppfatta Aspergers hos tjejer, för vilka tjejer tycker inte om djur? Det handlar om att se mellan raderna när man sätter diagnosen Aspergers på tjejer, och det har dem gjort i mitt fall. Det tog tjugo år, men det är bra om man ser till att många kvinnor med Aspergers inte upptäckts innan de är runt medelåldern. Och specialintresset har en stor betydelse när det kommer till kriterier, för även om det är individuellt från person till person hur man är som Aspergerare, så är det ofta en gemensam nämnare.
Ord som aldrig försvinner
Min skolgång har hela tiden varit upp och ner. Just nu går jag inte i skolan alls, eftersom jag hoppade av gymnasiet när jag insåg att jag inte skulle klara av att ta igen det år jag låg efter, och jag fann inte heller någon mening med skolan. När jag var liten fanns inte många problem, inte vad man skulle kunna kalla för just problem i alla fall. Jag fick gå i en liten klass och tränas i en stor för att så småningom kunna vara som de andra barnen i min ålder. Men det är inte här min historia för detta inlägg börjar, utan flera år senare, då jag kommer som ny till en skola i Sala.
Mitt första år var helt okej på högstadiet. Nog var jag utanför alltid, nyinflyttad till staden som jag var. De andra visste inte vem jag var och därför var jag inte en av dem, och det hade jag inga problem med. Jag trivdes ensam och ville inte integrera med de andra eleverna på skolan mer än nödvändigt. Men efter sommarlovet och vi skulle börja åttan förändrades allt...
Under sommarlovet hade mitt psykiska tillstånd försämrats en del och jag kom tillbaka som en helt annan människa. Jag klev in genom skolans portar med mörka kläder och svart smink som dolde det mesta av mina ögon. Luggen hängde fritt ner över det bleka ansiktet och jag var skyggare än någonsin tidigare. Jag höll mig hela tiden på min kant och jag öppnade inte ens munnen när läraren frågade mig någonting, vilket de slutade med efter några veckor.
Det hela eskalerade fort och eleverna i min klass började dagligen gå på mig. Jag var ful, äcklig och dum i huvudet. Jag skulle inte få vara med dem, och det visade dem så tydligt. Jag såg inte ut som någon av dem och var därför inte välkommen. Jag var dessutom utifrån, och det gick inte för sig. Under denna period kom även minnesbilderna om pappas övergrepp och mitt mående försämrades kraftigt. Jag började använda rakblad för att ta mig igenom vardagen och skolan gjorde inte saken bättre. Lärarna ignorerade mina öppna sår som ibland även blödde när de tittade ner på mina armar, och de vände mig ryggen varje gång jag skrek efter hjälp med mina handlingar.
"Jag vill så gärna, men jag förstår henne inte." - En kommentar min mamma fick när hon nattvandrade en kväll. Jag var inte närvarande och tack gode Gud för det. Jag visste redan då att de inte förstod mig, men ingen hade talat om någon diagnos då. Jag visste att ingen förstod hur jag tänkte, varför jag gjorde som jag gjorde och ingen förstod hur jag egentligen mådde. Lärarna brydde sig ju inte och de såg inte mobbningen, vilket resulterade i att jag började skolka mer och mer under skolgången i åttan. Jag skaffade vänner som satt i liknande sits som mig och tillsammans var vi oslagbara, de blev en familj och de systrarna jag aldrig fick. Vi delade rakblad, vi klippte varandras hår och vi hängde dagarna i ända. Vi hjälpte till och med varandra att rymma hemifrån då och då, när verkligheten blev för jobbig. Vi gömde oss och drack öl, inte för att det var mycket att skryta över. Men vi var en familj, och vi stod upp för varandra vad som än gällde.
Sommarlovet mellan åttan och nian var den värsta sommaren jag gått igenom. Ångesten hälsade på varje dag och ibland blev jag apatisk. Jag ville inte göra någonting och de få gånger jag faktiskt mådde bra förstörde någon det genom förändringar eller överaskningar, saker jag inte kunde hantera alls vid den här tiden. Jag byggde upp en mur som skiljde mig från resten av världen, och inte ens min mamma fick komma innanför för att tala med mig. Jag klarade inte av att göra någonting av värde och jag levde mitt liv ihop med bandet Kent och rakbladen jag så högt älskade. Mamma undrade nog varför det tog sådan tid att gå ut med hunden om kvällarna...
Nian var hemsk. Jag blev mobbad i en högre grad av fler och fler elever. Till och med lärarna hoppade på det tåget och de var allmänt elaka mot mig. Vissa ignorerade mig när jag behövde hjälp, andra fällde kommentarer som jag vid den tiden inte kunde ta emot utan ångestattacker. Dock fanns det en lärare som såg vem jag var bakom ångestmolnet, och han kämpade för mig. Det var tyvärr inte tillräckligt.
Eftersom mobbningen eskalerade ännu mer så blev det även värre. Nu var det inte längre bara ord som fälldes när jag gick förbi, utan nu blev jag även mordhotad och fysiskt mobbad. Mamma tog mig ur skolan en period, och när ingen hade ringt hem för att fråga var jag befann mig så ringde hon till dem, och de sade att de inte saknade någon elev. Skolan hade med andra ord inte upptäckt att jag var borta, vilket inte förvånade mig. De såg mig aldrig annars, så varför skulle de upptäcka min frånvaro?
När skolan slutade så delade lärarna ut rosor till eleverna. Eller ja, till vissa elever. Eleverna delade även ur blommor till lärare och elever. Jag fick inga blommor, jag fick ingenting. Jag gav en ros till min mentor som brydde sig om mig, och han grät när jag för sista gången någonsin gick ut genom dörren för att aldrig återvända. Jag sade aldrig hejdå till mina klasskamrater som jag träffat i tre års tid. Jag vände dem ryggen och med familjen försvann jag från skolan för att aldrig mer sätta min fot mellan dess väggar igen.
Saker som förändrar livet
Nu börjar det bli så tydligt att min mamma om ett tag försvinner. Och om jag känner henne rätt så sker det snabbare än hon till en början sa, för hon verkar så kär och det är svårt att få kontakt med henne och prata när Han är här. Jag sitter i bakgrunden och hoppas på att någon gång få kontakt med henne, men det verkar nästan omöjligt. Det enda hon gör är att skratta, fnissa och jag antar att det flyger tusen fjärilar i hennes mage varje gång hon möter Hans blick.
Jag hatar det.
Hon tänker lämna mig, hon tänker flytta ifrån mig. Hon säger att hon bara finns en kort resväg bort och att hon kommer vara bakom mig ändå, men jag tror inte på det hon säger. Jag tror inte att när hon väl försvinner så kommer hon vilja leva kvar i ett liv med Aspergers och problem. Och ju mer hon visar att hon är på väg bort, ju starkare blir känslorna av orättvishet och förrakt. Jag förraktar hennes val att lämna mig, lämna stan. Jag förraktar hennes kille för att han tar henne ifrån mig, för att han sliter sönder bandet som tog flera år att bygga upp.
Jag tänker fly senare idag, bort från eländet. Jag vill inte se, vill inte höra. Jag vill inte bli påmind om att hon tänker lämna mig. Hon har andra känslor gällande detta, men det är min blogg och det är mina känslor jag skriver om, och jag struntar fullständigt i vad hon säger och tycker om den saken. Jag har ingen att tala med just nu, för mamma ligger och gosar med Han. Jag har inget emot Han, han är snällare än de flesta killar och verkar bry sig om min mamma. Jag hatar inte honom, jag tycker faktiskt om honom. Men jag förlåter honom aldrig för att han förändrar mitt liv till den grad att jag tvingas leva ensam utan min mamma. Jag behöver min mamma, jag behöver henne. Jag har aldrig levt utan henne.
Igår försvann dem i flera timmar, för att kolla på möbler till i framtiden deras gemensamma boende. Jag förstår att hon är ivrig och att hon är lycklig, men jag är inte lycklig. Rent genrellt är jag väl det, men varje gång jag tänker på att hon inom en snar framtid lämnar mig för en edslig by någon annanstans i Sverige, då tar det stopp. Om hon åtminstone hade bott kvar i Uppsala, då hade jag nog inte gjort en så stor deal av det hela. Men det handlar inte om fem minuter bort längre, det handlar om femhundratusen MIL bort.
Jag antar att det är min Aspergers som spökar igen. Jag hatar förändringar och klarar inte av dem. Jag klarar inte ens de mindre förändringarna som sker i vardagen, hur ska jag då klara av detta? Det är så enormt att det tar andan ur mig. Hon har ju liksom varit och kollat på möbler! En hel jävla dag dessutom... Och hon säger att hon tänker lämna Simon (katten) här med mig. Så mycket för kärleken, eller hur? Simon fanns först, och det gjorde jag också.
Barndomen som Gud glömde
Om jag inte haft min mamma vid min sida hade jag antagligen gått under. Jag kommer nu gå in på privata saker som dels har med Aspergers att göra, men stora delar inte. Men jag antar att det är tack vare min Aspergers som jag reagerade och agerade på sättet jag gjorde, och på så sätt tog mig igenom det svåra och kom ut som en starkare människa.
När jag var liten (runt två år gammal) blev jag sexuellt utnyttjad av min pappa. Jag har egentligen inga ordentliga bevis på att det verkligen skedde, men jag tror att minnesbilderna och den ångest som medföljde ett år efteråt är bevis nog. I alla fall för mig.
Jag skadade mig själv redan då, så egentligen var det inte underligt att när jag vid minnesbilderna i huvudet började använda mig av rakblad och stearin för att dämpa smärtan inombords. Jag var redan som litet barn självdestruktiv och det följde mig upp i tonåren, även om jag större delen av min barndom inte skadade mig själv. Jag tror att den självdestruktiva delen av mig själv har med min Aspergers att göra.
Jag kommer exakt ihåg hur det såg ut i det där rummet på BUP. Det var ett ljust rum med starka lampor som sken mig rakt i ögonen och bländade synen. Jag vet senare att min mamma stod på andra sidan väggen och såg på mig, något jag inte kunde veta då. Jag fick träffa en slemmig tant som satt och stirrade på mig. Jag fick sitta på en liten, fult målad stol. Papper och pennor lades på bordet framför mig, och på andra sidan bordet satt den där tanten. Jag ritade, och jag ritade, tråkiga bilder som egentligen inte hade någon betydelse. Sedan fick jag leka i en sandlåda, där den blöta och den torra sanden var uppdelad i två olika lådor. Jag valde nästan alltid den mörka sanden, där jag gjorde ett berg. På ena väggen fanns en lång hylla med flera fack där det fanns fullt med leksaker. Jag minns speciellt en björn som stod på två ben, som jag tyckte om väldigt mycket och gärna använde mig av. Men mer än så orkade jag inte leka innan jag bröt ihop totalt. De pressade mig över bristningsgränsen varje gång och jag minns känslan när jag åkte dit, jag hatade det, även om jag inte gjorde mycket till motstånd.
Min barndom och uppväxt är inte mycket att hurra över, och anledningen till att jag skriver detta är inte för att jag vill ha uppmärksamhet eller medlidande. Anledningen är att man aldrig, någonsin ska pressa ett barn med en neuropsykiatrisk diagnos så pass mycket att han eller hon inte orkar göra något på en vecka efteråt. För så var det för mig, och så ska inget barn behöva ha det, och inget barn ska behöva gå igenom det jag gått igenom.
Och en sak till ni alla måste komma ihåg! Om ditt barn eller ett barn i din närhet skadar sig själv vid ung ålder (det spelar ingen roll vad det är för självskadebeteende), så är risken enorm att det följer med upp i äldre år, och då kommer det vara otroligt svårt för personen att sluta. En stor dos tålamod och många psykologbesök kommer att krävas av dig som anhörig, och jag är glad att min mamma aldrig svek mig när jag hade det som värst. Och för det älskar jag henne, så jävla mycket!
Planering och struktur är A och O
Tänk dig ett liv fyllt med planering, almenackor, struktur och upprepade ritualer. Tänk dig hur du skulle reagera när alla dina anteckningar och alla dina planerade dagar bara försvinner, den ångest som föds när man känner sig handikappad och förlorad in i en främmande värld. När man inte känner igen sig längre och tankeförmågan försämras på grund av en överaskning du inte såg komma. Det är så det känns för personer med Aspergers Syndrom när planeringen inte följs.
Det är svårt att improvisera. Många andra människor har aldrig problem med detta utan skakar på huvudet och går vidare med sin vardag när de insett att de glömt kalendern hemma. För mig är detta otänkbart, jag kan inte planera om jag inte har hela dagen och veckan framför mig. Jag kan inte planera så länge jag inte ser hur resten av min vecka kommer att se ut. Jag måste alltid skriva in allting, om det så är i mobilens kalender eller dess anteckningsfunktion. Jag använder mobilen som ett hjälpmedel, då jag har svårt att minnas att hela tiden ta med mig olika kalendrar och anteckningsblock vart jag än ska. Mobilen har jag alltid med mig, men ja, det har hänt att jag glömt den hemma. Och då har min dag rasat sönder och jag flyr hem i ett svart moln av ångest.
Att vara oförmögen att tänka själv är många gånger ett problem. Jag kan heller inte bestämma, utan vill att andra gör det åt mig. Jag vill ha instruktioner och anvisningar, och om jag inte får det så skapas ett oorganiserat kaos i mitt huvud där jag vet varken in eller ut. Jag vill veta allt, verkligen allt, och kontrollbehovet är enormt. Om jag inte har kontroll över mig själv, min vardag och andra runt omkring mig så får jag smärre panik. Inte det att jag måste ha kontroll över andra på ett sådant sätt att det blir jobbigt, men jag vill veta var de befinner sig när jag umgås med dem. Om de byter sida om mig när vi är ute och går kan det bli problem, om de stannar eller går för fort så kan det bli problem. Jag vill hela tiden ha koll på var alla befinner sig, oavsett om jag känner dem eller inte. Om jag sitter på bussen måste jag hela tiden hålla god koll på vilka som sitter runt omkring mig, jag vill veta vad de gör hela tiden så att jag själv inte befinner mig i någon slags fara. I ett senare inlägg kommer jag att droppa den bomben, anledningen till varför jag beter mig så. Vi kan väl säga så att sår egentligen aldrig läker med tiden, även om de blir bättre.
Allt jag gör måste vara välplanerat. Om min mamma frågar mig om jag kan gå till affären händer det att jag säger nej. Inte för att jag inte vill gå till affären, utan för att vi inte planerat in det i förväg. Jag tycker att det är jobbigt om jag måste gå till en ny butik, och om de gamla butikerna som jag alltid gått till byter personal kan det hända att jag vägrar gå in. Ser jag någon jag inte känner igen eller vet namnet på, då blir det problem. Jag vill veta allt om alla, jag vill veta vilka kassor jag kan gå till och jag vill veta vilka som sitter där. Om det är någon jag inte handlat hos tidigare så vägrar jag ta dennes kassa för att betala mina varor. Allt måste vara på sin plats, och jag hatar förändringar. Förändringar skakar om min värld till sådan gräns att den rasar sönder och lämnar mig sårad i den bubbla jag försökt bygga upp, som jag beskrev i ett tidigare inlägg.
Om jag nu ska gå och handla så måste min mamma och jag sätta mig ner och skriva en inköpslista tillsammans. I denna lista ska dessa saker ingå:
- Vad är det som ska handlas, vilken typ av vara.
- Vilket märke är det jag ska handla och hur mycket kostar det.
- Hur mycket väger varan.
Om detta inte finns med så är det nästan omöjligt för mig att genomföra köpet.
Det krävs inte mycket för att förstöra min dag.
Aspergers och släktskap
Vad skiljer dig ifrån mig? Massor av saker, så klart. Men det finns även en hel del likheter, som vårt utseende. Trots att vi inte har samma drag eller samma klädstil så ser varken du eller jag så värst konstig ut, vi ser rätt normala ut. Håller du inte med?
Ingen annan människa har den rätten att påstå sig vara smartare, snyggare eller bättre än en annan person. Man kan tänka sådant, men man får inte visa det eller säga det. Det har jag lärt mig är oskrivna regler, man får inte alltid säga vad man tycker och tänker. Om man gör detta kan det sluta riktigt illa, och tyvärr fick jag gå den långa vägen för att få reda på detta. Ännu en grej som många får gratis när de är små.
Jag må ha en funktionsnedsättning men jag ser inte konstig ut, jag beter mig inte konstigt. Vem har bestämt vad som är konstigt? Jag är den som tänker på att människor skriker på bussen om de kommer en halv minut för sent och ser bussen åka iväg, jag är den som tänker på att människor alltid står en bra bit ifrån varandra vad det än gäller. Jag är den som upptäcker saker många andra inte ens tänker på till vardags. Att upptäcka och tänka över sådant som man möter varje dag är inte konstigt, eller?
Det jag har märkt sedan Aspergers kom på tal var att flera i min släkt började lämna mig. De slutade prata med mig, helt enkelt. Personer som tidigare stått mig mycket nära och känt varje vrå av min personlighet har lämnat mig i rädsla för en diagnos de inte brytt sig att läsa om. Om man inte bryr sig, om man inte tänker lära sig vad diagnosen är och handlar om, är de då värda min tid?
"Jag som alltid har sett dig som en smart tjej."
Att möta sådana kommentarer tar ibland kål på en, om man inte är tillräckligt stark. När någon som jag tidigare tyckt väldigt mycket om och brytt mig om säger något sådant, då är hon sedan död i mina ögon. Vi har inte pratat sedan dess, med undantag för ett 40- årskalas där vi båda var närvarande och för att inte skapa misstankar så hälsade vi på varandra. Det var allt. Det känns som att jag inte ska ge denne tid eller ens energi, för det är bara jag som förlorar på det i längden. Ska jag behöva anstränga mig för att återställa något som dog i samma sekund som jag gick ut officiellt om min AS? Nej, jag vägrar. Om denne inte tänker anstränga sig, då tänker jag inte göra det heller.
Min bror hade svårt att ta in vad som var annorlunda med mig, det vet jag. Jag vet också att det var en kamp han fick utkämpa, att det var en dålig nyhet staplad på en annan. Men jag kan också ha förståelse, för jag tänkte likadant när jag fick reda på detta med Aspergers. Jag trodde i min enfald att det var en sjukdom, att jag inte kunde få något för det och sådana saker. Jag visste helt enkelt inte vad det var innan det kom på tal och jag började läsa om diagnosen. Det var först då jag insåg att Aspergers Syndrom inte alls är så farligt som det "låter", att det beskriver mig till fullo att jag nu vet varför jag har mått som jag mått många år bak i tiden. Jag har nu bättre kontakt med min bror igen, något jag är tacksam över. Han verkar ha förstått det hela, det gör inte de andra.
Och som svar på hennes kommentar: Ja, jag är smart. Jag är i själva verket högintelligent och förstår allt du säger och tänker om mig, plus lite till.
Aspergers killed my kin for me, I never touched them.
Ett liv med missförstånd
Jag förstår inte alltid vad människor säger till mig. Om man använder sig av förkortningar, slang eller på annat sätt är otydlig i sitt sätt att tala så blir det kaos i huvudet på mig och jag förstår inte. Jag förstår inte vad som menas med ordet "keff", som ett exempel (jag har på senare tid lärt mig att det betyder dåligt). Jag förstår inte om du säger något som andra skulle ta som en självklarhet. Jag är bokstavlig på så sätt att man inte kan säga vissa saker till mig utan att automatiskt skapa ett missförstånd.
En sak som skedde mig på ett gammalt sommarjobb var att min chef sade åt mig att kratta (jag arbetade som parkarbetare och tog hand om stora områden) kottar. Jag tog en kratta och började arbeta. Problemet var bara att han sedan försvann ett tag. Jag fortsatte kratta och den krattan jag använde var så pass dålig att skaftet lossnade hela tiden, vilket medförde extra arbete och det tog tid. När han sedan kom tillbaka hade jag inte hunnit så långt och han sade: "Slow motion fick just en ny innebörd" och syftade på mitt långsamma krattande. Nog sårade det mig alltid, men det var något jag med tiden lyckades trycka ifrån mig och strunta i. Han försvann igen och denna gång under en lång tid. Han fanns inte alls inom synhåll och när jag var färdig med mitt arbete blev jag till en början ståendes som ett frågetecken. Vad skulle jag göra nu då? Det hade han inte sagt, och han verkade inte komma tillbaka för att säga det heller. Och eftersom han sade att jag skulle kratta, så gjorde jag inget annat än det. Jag gick vidare upp mot området där man kunde bo och fortsatte, på ett ställe han inte pekat på. För där fanns det kottar. Om han hade sett att jag var klar där han ville att jag skulle kratta hade han säkert satt mig i ett annat arbete, men eftersom han inte dök upp så hade jag inget annat val än att fortsätta mitt krattande.
Om man ger mig tydliga anvisningar så är jag inte svår att handskas med. Om man säger exakt vad jag ska göra och hur jag ska göra det så gör jag det, tills det att det inte finns något kvar att göra. Jag lämnar inte en uppgift halvfärdig om jag fått anvisningar om uppgiften. Om man gör som denna person och lämnar mig och inte dyker upp även då jag är klar, då står det still i mitt huvud. För jag har väldigt svårt att lista ut vad jag ska göra, att arbeta självständigt har alltid varit svårt för mig då jag inte vet hur jag ska göra vad. Trots att jag ibland inte tycker om de uppgifter som tilldelas mig så gör jag sakerna bara jag får tydliga anvisningar, och om chefen hade sagt "Kom till *plats* när du är färdig" så hade allt varit mycket enklare.
Jag talade aldrig om för honom att jag har aspergers, för då hade jag antagligen inte ens fått jobba där. Jag blev dåligt bemött av de flesta där, utom en snubbe som älskade att stirra på mina bröst, en gubbe som ville diskutera politik och debattera, och en sommarjobbare som jag hade god kontakt med. De andra behandlade mig som skit egentligen, utom en av dem som såg mig som ingenting. Och jag ses hellre som ingenting än blir dåligt behandlad. Jag blev utstött och det hände att jag ringde min mor i väldigt stor förtvivlan och nästan grät för att det var så jobbigt. Inte nog med att de behandlade mig dåligt, min pappa förstår inte sådant. Om jag skulle berättat det för honom hade han sagt åt mig att inte klaga och puttat tillbaka mig till jobbet. Som vanligt. Och jag vet inte ens om de andra inte tyckte om mig eller vad det var, för jag kan inte läsa av andra människor. Det var svårt att hantera det hela, men jag försökte gå genom dagarna med ett leende på läpparna. Jag försökte allt jag kunde, men att försöka var inte tillräckligt för ett par av dem. De fortsatte fram till sista dagen, och det första jag gjorde när jag slutade var att slänga allt jag hade kvar efter min tid där. Kläderna, skorna och alla tillbehör åkte i soporna och jag vägrar återvända till en plats där chefen inte förstår hur han ska behandla andra människor, att alla ska ha respekt trots hur man är som person eller ser ut.
För att tala med mig måste man vara tydlig. Jag har svårt med umgänge då jag inte förstår skämt eller ironi. Jag tar allt på allvar och tror att de menar allvar, för tonen i rösten är inte något min hjärna kan registrera. Jag vet inte vad som är vad, vilket gör att de andra i min omgivning förstår mig än mindre. För om jag inte förstår skämt, hur kul är det då att umgås med mig? Sådant här har lämnat mig ensam många gånger, eftersom de inte förstår och då hellre stöter bort mig än lägger manken till och försöker. Jag har två riktiga vänner, både med diverse funktionshinder/nedsättningar. För de förstår mig, och jag förstår dem.
Det är inte alltid lätt när hela livet är ett stort frågetecken.
Möt den annorlunda verkligheten
Såhär ser alla ni andra ut för mig. Ni har monotona ansikten och visar inga känslor. Ögonen utstrålar tomhet och det skulle kunna liknas vid bilden - inga ögon alls. Jag kan inte se vilket ansiktsuttryck ansiktet på bilden har, jag kan inte läsa av andra människor så självklart som ni andra.
När jag möter människor stirrar jag ner i backen, för jag tycker att de flesta ser arga eller hatiska ut. Ibland får jag för mig att människor tittar på mig som om jag ska dö och försvinna, att de är så arga på mig att de knappt vet var de ska ta vägen. I 99% av fallen stämmer inte detta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till när jag möter nya människor, för jag måste återigen lära mig känna igen de mönster som är individuella för just den personen. Jag måste lära mig hur personen i fråga låter och ser ut när han är arg, ledsen, glad eller vad som helst. Det tar lång tid för mig att lära mig sådant, eftersom det sker manuellt. Hos "normala" personer sker detta automatiskt utan att man behöver fundera på saken. Jag måste koncentrera mig enormt, så till sist blir jag så trött att jag nästan faller ihop. Jag kan bara träffa nya personer korta stunder eftersom det är så mycket jag behöver ta in och lära mig. När det handlar om personer jag redan känner såsom min mamma eller bästa vän kan jag umgås med dem hur mycket som helst, för jag känner dem och vet deras sätt att agera i olika situationer.
Man kan likna detta vid min praktik där det var ett flertal nya människor. Jag försökte arbeta heltid men klarade till sist inte av det, utan bröt ihop en morgon när min kropp och min hjärna insåg att jag var tvungen att gå till praktiken. Jag hatade det, jag hatade att lära mig allt från början igen. För är det något jag lärt mig med åren så är det att alla är olika och ingen agerar likadant trots samma sinnesstämning. För mig är det både förvirrande och irriterande, för allt hade varit så mycket enklare om det varit på samma sätt hela tiden. Nu måste jag lära mig allt om och om igen, för jag möter konstant nya människor. Jag hatar att möta nya människor, jag vill att det ska vara samma människor hela tiden och att ingen utomstående ska tala med mig, för då börjar processen om igen. I perioder är jag utan möten med nya människor, och då har jag tid att vila upp mig. Det är när de nya människorna träder fram, och ibland många åt gången, som det blir enorma problem för mig. För jag kan inte, jag vet inte och jag orkar inte.
När jag var liten gjorde jag såhär. Jag gömde mig bakom en mur av händer och slutna ögonlock för att slippa se på andra människor. Detta är något jag vant mig av med så länge det inte kommer fram en kamera eller för många försöker prata med mig på samma gång. Om två personer pratar i munnen på varandra och båda kommunicerar med mig, då blir det problem. Till slut kan jag inte skilja på vem som säger vad, även om den ena personen skulle ha en mörk röst och den andra en ljus. Det blir ett virrvarr av röster i mitt huvud som jag inte kan dela åt. Och när detta händer skriker jag antingen rakt ut att de ska hålla käften och tala en åt gången eller så stänger jag av, genom att gömma mig bakom händerna och sluta lyssna. Och det är när jag slutar lyssna som missförstånden kommer fram. Jag vet att många människor kan hantera när två talar i munnen på varandra och att de trots det kan hänga med i samtalet och svara på respektive person, men jag klarar inte det. För mig är det svårt att hålla ens ett samtal igång längre stunder. Många förstår inte detta, många förstår inte att intrycken blir för många och svåra att hålla reda på. Många förstår inte att de inte kan göra så med en person som har en neuropsykiatrisk diagnos. Ni förstår inte hur det är, så länge ni inte har egen erfarenhet av det. Och det är när ni inte förstår, som ni stöter bort oss och anklagar oss för saker som att vara konstiga. Vi är inte konstiga, jag är inte konstig, jag är bara jag. Och jag skulle aldrig för mitt liv vilja byta bort mig själv.
Under många år i min tonårstid då ångesten och smärtorna var som värst kallade jag er för monster för det sättet ni behandlade mig på. Nu när jag blivit lite äldre har jag förstått att ni inte kan rå för det, för ni förstår inte.
Att leva inuti en bubbla utan tidsuppfattning!
Sådana saker händer mig hela tiden. Att skilja på tiden är ett stort problem som jag dagligen kämpar med. Jag kan sitta en hel dag utan att äta, för jag åt ju för bara ett kort tag sedan (då kan det ha gått tolv timmar sedan sista måltiden). Jag tycker inte att det har gått så lång tid, eller så tycker jag att det är jättesent. Det är alltid något som inte stämmer, och utan en klocka kan jag aldrig gissa mig till den rätta tiden. Och att då leva i en bubbla utan någon ordentlig verklighetsuppfattning, hur ska jag kunna hålla god koll på tiden och dess innebörd?
Musikens lugnande effekter!
När man som jag är högkänslig mot ljud och har svårt med diverse intryck har jag med åren upptäckt att musiken har varit en räddare när ingenting annat lyckats stänga ute verkligheten. Musiken har hjälpt mig att stänga av det som sker runt omkring. Det har eliminerat ljuden som ibland är så påträngande att en envis huvudvärk - på gränsen till migrän - sätter sig i kroppen och klamrar sig fast i flera dagar. Jag höjer gärna volymen för att ytterligare ta bort de ljud som annars skulle gå igenom hörlurarna. Och trots min högkänslighet för ljud så har det gått bra med musik, för med musik jag tycker om kan jag koppla bort allt annat och bara koncentera mig på det jag ska göra. Så varje gång jag rör mig utomhus lyssnar jag på musik, varje gång jag ska göra något viktigt lyssnar jag på musik, varje gång jag sitter ensam i mitt rum lyssnar jag på musik.
Musik kom att bli en stor del av mitt liv redan vid en tidig ålder då intrycken var enormt påfrestande för mig. Jag stängde ute lärarna och de andra eleverna i skolan, jag kopplade bort åska och raketer. Jag kopplade bort mullrande motorer och högljudda människor som på gatorna diskuterade med varandra. Det var som att fly in i en annan värld där endast jag, mina behov och ärenden existerade.
Detta gjorde ju självklart lärarna rasande och vid flertalet tillfällen ryckte de telefonen ifrån mig. Det blev telefonen eftersom det var på den jag hade min musik. De tvingade mig att sitta och "lyssna", men eftersom intrycken och ljuden var så pass många så tog det inte många minuter innan mina tankar tog över och koncentrationen för det viktiga försvann. Det är först då det är tyst omkring mig som jag kan koncentrera mig, om ens då. När jag har pluggat hemma har jag alltid lyssnat på musik, för trots att det är tyst så finns det alltid störande moment. Det kan vara att TV:n är påslagen, att min mamma säger ett par ord eller att en lastbil kör förbi utanför fönstret. Det kan vara vad som helst, och det krävs bara minimalt för att rubba min koncentration. Men med musiken kan jag stänga ute allt och med det behålla koncentrationen för att förhoppningsvis genomföra det jag ska.
Och det är just på denna punkt många personer med Aspergers blir missförstådda. Många tror att vi inte lyssnar eller att vi inte bryr oss, när det snarare handlar om att överleva och behålla ett klart sinne. För vi vet också vad som händer om vi inte gör detta. Många med Aspergers har ju som i ett tidigare inlägg förklarat en förmåga att stänga av när intryck och känslor blir för många. För att undvika detta tar vi till alla medel vi kan, för många musik. För musiken kan hjälpa en genom vardagens alla jobbiga intryck. Men det är inte många "normala" som förstår detta, och pga det blir vi utskällda och sedda på som om vi vore dumma i huvudet som tar upp allas dyrbara tid. Koncentrationen är A och O i en Aspergares liv.
Psykosutredning pga tro!
Innan de listade ut att jag har Aspergers fick jag gå en rad olika utredningsstadier där de misstänkte andra diagnoser än just Aspergers Syndrom. Till en början var det ADHD pga en händelse i min gamla gymnasieskola där jag blev så frustrerad att jag kastade iväg en stol tvärs över rummet. Efter detta råkade jag yttra mig om min tro och blev med det skickad på en utredning för psykoser och schizofreni.
I denna utredning blev jag tillfrågad om jag någon gång märkt av annorlunda händelser såsom skuggor, energier och andra övernaturliga saker. Och ja, det har jag, men det var ingenting jag sa efter att jag råkat göra det misstaget bara någon vecka tidigare hos en kurator. Det jag verkligen inte förstår är hur man kan blanda in en tro i en utredning om psykoser. Det skulle vara som att säga att de som tror på Gud eller att kor är heliga också har psykoser eller är schizofrena. Eller säger ni inte?
Min tro är min tro, oavsett om det är en tro på andar och skyddsänglar eller en tro på Gud. Om jag tror mig ha sett Jesus eller hört Gud tala direkt till mig, då skulle ingen fråga ut mig om saken eftersom det är en accepterad tro. Att tro på det övernaturliga är lite tabu i dagens samhälle och med det anses man sjuk om man gör så. Varför? Osäkerhet eller bara dåligt med information?
Aspergers och Eget Ansvar!
Att ha Aspergers betyder inte att du inte kan ta eget ansvar över såväl handlingar som saker du slänger ur dig utan att tänka dig för. Det gäller att ha strategier om hur du ska hantera saker för att få en bra överblick över ditt eget beteende. Utan dessa strategier kommer du inte komma någon vart oavsett vad det handlar om, för det är strategierna du kan luta dig emot när saker och ting tar emot eller är jobbiga.
För att komma ihåg de mest simpla saker som att gå ut med soporna (ja, jag glömmer att göra detta) så måste du ha en strategi för att minnas. Det kan vara vad som helst som påminner dig om att du måste gå ut med soporna vissa dagar i veckan, som ett schema på kylskåpet eller vad som helst. Alla med Aspergers är inte lika och de strategier och metoder som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan. Detta för att man har olika behov och precis som i "normala" fall fungerar olika.
Man kan ta eget ansvar även om man har en funktionsnedsättning, och detta gäller då alla diagnoser och funktionsnedsättningar såsom ADHD, borderline, depression och aspergers. Det enda som egentligen inte räknas in i detta är Autism som i många fall är en värre diagnos än de andra där tal och eget tänkande inte alltid fungerar så bra som det borde göra. I dessa fall får man annan hjälp och trots att Aspergers räknas in under Autismspektrumstörning är vi lika fungerande som personer med högfungerande Autism, som är något annorlunda än vanlig Autism.
Jag känner personer med diagnoser som inte alls tar något ansvar över sina handlingar. De går genom livet och tror att bara för att de har en diagnos så ska de inte behöva kämpa genom livet. Man måste alltid kämpa, det är det som är livet. Man kan inte luta sig tillbaka och rida på vågen av bidrag, mediciner och lyxen att slippa arbeta. Många med dessa neuropsykiatriska diagnoserna har minskad förmåga eller ingen alls att arbeta, men väldigt många kan om de bara vill eller ger sig tusan på att klara av det. Som med mig, jag har väldiga problem när det kommer att sitta i skolbänken, men jag vill ha ett arbete och förstår att den enda vägen dit är att ha en utbildning. Och jag är beredd att genomföra skolan om jag bara måste, jag måste försöka och försöka tills det att jag klarar av det. Om det så krävs flera år så måste jag försöka, för jag kan inte sätta mig ner och dö efter att jag hoppade av gymnasiet och tro att allt ska komma till mig och jag inte ens behöver lyfta ett lillfinger för att få det.
Allt handlar om eget ansvar. För om du kan ta ett eget ansvar så kommer du även komma långt i livet. Man får inte låta diagnosen bli ett hinder i vardagen och för att nå målen man sätter upp måste man gå igenom helvetets eldar, det är så jag ser på saken. För om jag inte utsätter mig för de obekväma situationerna som skola och arbete medför, så kommer jag med största sannolikhet bli en sådan person som isolerar mig i lägenheten och vägrar gå ut. Jag tänker inte bli en sådan person, jag tänker inte låta någon diagnos bestämma över mig och mitt liv, vad jag vill göra och vad jag tror att jag klarar av. Ingen psykolog i världen kan få mig att börja medicinera och ingen arbetsgivare i världen kan få mig att backa. That's not going to happen, eller hur är det man säger?
