Aspergersbloggen

Något jag på senare tid reflekterat över när jag möter människor är att de i varje grupp har en speciell rang. Om vi tar en tonåring till exempel, och jämför denna med vargen, som långt tillbaka varit känt för att vara ett flockdjur.

 

En tonåring är lägst i rang i familjen om inga yngre barn finns med i bilden. Låt oss säga att familjen består av en mamma, en pappa och ett barn. Barnet är undergivet, det vill säga lägst i rang tills det att det når en ålder som gör att sinnena tar över, vilket i människans fall kallas för tonårstiden. Beroende på vem av de äldre som är den dominanta kan det vara mamman respektive pappan, som i de flesta grupper är inte mannen alltid den med högst rang i flocken.

 

När barnet når tonåren börjar han eller hon utmana sina föräldrar på ett sådant sätt att regler bryts och bråk bryter ut. Det finns nog inte en enda familj som inte varit med om detta. Då krävs det av den dominanta att han eller hon kan återställa freden i flocken genom att tala om för sitt barn att det inte är barnet som bestämmer. Detta visar sig ofta i kommentarer som "Jag är den vuxna, du är barnet, du ska lyssna på mig". I vargens språk är detta varningsbett och den dominanta som brottar ner den yngre på marken för att återställa freden i gruppen och visa vem som bestämmer. Det är också därför det blir så fel när man till en hund säger ordet nej och huttar med fingret, för hunden förstår inte det språket eftersom vargens instinkter och sinnen sitter kvar i våra hundar. Om du däremot "hugger" hunden (både bokstavligt och inte, det spelar ingen roll) förstår den vad du menar och ger sig.

 

I kompisgänget kan dock tonåringen ha en annan rang än i familjen, och min teori är att det är denna flock som har betydelse för hur tonåringen kommer vara mot sin familj, det vill säga flocken i hemmet. Om tonåringen har en hög rang i kompisgänget tror jag att den kommer utmana ledarna i familjen sedan. Om tonåringen däremot har en längre rang i kompisgänget, det vill säga den som bara följer med gruppen när de ska hitta på någonting, inte tar så många initiativ och inte säger så mycket, då har jag fått för mig att barnet inte kommer utmana om ledarskapet hemma i familjen. Förstår ni hur jag tänker? Jag kan referera till många fall där min teori faktiskt håller, men jag har inga vetenskapliga belägg för detta. Dock skulle det vara mycket intressant att diskutera detta med en vetenskapsman som under en längre tid forskat kring detta fenomen, för jag har observerat människornas rang i olika typer av flockar. Jag kan komma med ett tydligt exempel, vem jag talar om kommer jag däremot inte berätta eftersom jag anser att denne inte ska känna sig träffad. Jag har trots allt träffat många människor genom åren, och många följer varandra i mönster och beteenden.

 

Jag känner en person som är väldigt låg i rang, både när det kommer till kompisar och familj. H*n säger inte mycket, gör inte mycket. Det har alltid varit jag som tar initiativen till saker och ting, och samma sak i familjen. H*n är inte typen som säger emot även om h*n inte tycker om det som sker eller ska göras, och det blir lite av en konflikt. Jag är av det dominanta slaget, vilket betyder att jag har en hög rang i de flesta kompisgäng, även om jag har Aspergers och pga det inte säger så mycket. Men man kan aldrig få mig att göra något mot min vilja och jag har en väldigt stark röst när jag väl säger vad jag tycker. Hemma i familjen har jag dock den längre rangen, men tro inte nu att jag inte utmanat min mamma genom åren. Vi har rykt ihop så pass mycket att det varit nära att man rusat ut genom dörren av ren ilska. Jag har dock accepterat den längre rollen i familjen och liksom insett att jag inte vet bättre än min mamma i många av fallen. Och på grund av det märkte jag också att jag på senare år lugnade mig när det kom till kompisar, jag sjönk rätt snabbt i rang i gruppen och blev en följare, inte en ledare. Jag tror att det där hänger ihop.

 

Jag har dessutom märkt att när jag hanterar hästar tar jag alltid på mig rollen som ledare. Detta för att det behövs, man kan inte låta ett tungt djur göra vad de vill med en. Jag tror att det är därför jag är så bra på att hantera hästar, jag förstår hur de fungerar och jag vet hur man ska hantera dem för att budskapet ska gå igenom. Man kan säga vad man vill om de framgångsrika tävlingsryttarna, men de kan sällan hantera sina hästar på ett korrekt och bra sätt som gör att hästen förstår att han inte har ledarrollen i relationen. Många gånger gör hästen inte som ryttaren säger, och där kan man se en tydligt bristning i kommunikation mellan häst och dess ryttare. Man måste hela tiden tala djurets språk för att djuret ska förstå vad du menar, och jag tror det är viktigt när det kommer till människor som ska integrera med varandra också. Om två dominanta möter varandra är det sällan relationen fungerar, och man kan försöka hur länge som helst, men man kommer sällan överens. Det handlar inte om att den ena är sämre än den andra, men två dominanta går inte ihop, helt enkelt. Jag tycker ni ska tänka på och reflektera över detta nästa gång ni möter främmande människor. Vem är den dominanta i mötet och om båda är dominanta, hur går samtalet och hur löper det? Tror du att du funnit en vän eller bara någon som passerar förbi? Och det är samma sak om två undergivna personer möter varandra, man får liksom aldrig någonting gjort när man träffas. Det handlar hela tiden om att flocken måste ha en ledare, och endast en ledare. Ett kompisgäng består ofta av en eller två dominanta (kom ihåg att de två dominanta sällan träffas, min teori) och resten viker sig och följer.

 

En rolig teori och en tankeställare till alla er där ute.