Viktig kurs med andra aspies
Jag vet seriöst inte vad jag ska göra. Samtidigt som det känns väldigt bra att få träffa andra personer med Aspergers under kontrollerade former vill jag inte gå dit. Låt mig beskriva scenariot som pågår i mitt huvud...
Jag kommer dit, först virrar jag omkring i alla korridorer på habiliteringen för att hitta rätt, trots att kartan visar var vi ska mötas upp. Jag kommer dit, antagligen i tid, men med en oroskänsla i magen. Jag ställer mig i bakgrunden utan att tala med någon av de andra som också är tysta på grund av blyghet och osäkerhet. Hon som håller i kursen kommer och hämtar oss, och sedan sitter vi knäpptysta alla timmar innan vi går därifrån utan att säga ett ord till varandra.
Om de är som jag, då kommer det utan tvekan bli sådär. Ingen kommer våga ta det första steget, ingen kommer våga prata i gruppen och ingen kommer våga berätta något om sitt liv. Absolut inte jag, som aldrig gjort det förr. Varje gång det varit grupper i skolan eller muntliga redovisningar har jag dragit mig undan inlindad i världens största ångestmoln. Så det känns lite som samma grej igen.
Början på kursen är redan på måndag, fick papper om det igår. Och denna kurs håller i sig fem gånger. Det är helt främmande människor det handlar om och den enda jag egentligen haft kontakt med tidigare är ledaren som gett mig diverse grejer som ska fungera som hjälpmedel i min vardag. Behöver jag nämna att jag inte använt sakerna jag fått?
Jaha, tänker jag. Jag kommer att gå dit, för jag sade att jag skulle göra det. Men jag kommer samtidigt ha otroligt svårt med att säga något, att hälsa, att presentera mig inför de andra, att säga vad jag heter och vad mitt specialintresse är. Jag kommer ha svårt att uttrycka mig i ord och jag kommer vilja fly därifrån innan jag ens kommit in i rummet vi ska vara i. Jag vet inte hur man tacklar sådana här saker, jag har aldrig gjort sådant här frivilligt förut. Och ännu värre, min mamma kommer inte vara där för att putta mig i ryggen, vilket jag skulle behöva. Men det är en kurs bara för personer med Aspergers, och inte deras anhöriga. Men jag vet inte, skulle kännas så mycket säkrare att ha min mamma med mig. Min mamma har blivit som en trygghetszon för mig, utan henne är jag ingenting. Jag behöver henne för att våga göra saker, att komma till saker, att få saker gjorda. Jag behöver hennes tjat och uppmuntrande ord, hennes säkerhet att allt kommer bli bra och hennes framåtanda som får mig att haka på. Men ja, jag ska försöka i alla fall, och förhoppningsvis går det bra. Jag har inga förväntningar på det här, men kanske om jag har tur får jag vänner. Nya vänner som bor där jag bor, vilket jag faktiskt inte har i nuläget.
Nu ska jag fixa med mat så måste avsluta inlägget, men jag försöker skriva ett till inlägg senare. Har lite bakgrundshistoria till hur jag blev som jag blev jag kan tänka mig att dela med mig av. Ha en bra kväll om jag inte orkar uppdatera en gång till!
Vill ännu en gång rekommendera denna blogg: http://dansairegnet.bloggo.nu
Kommentarer
Postat av: Rapunzels mamma
Usch vad svårt... Man behöver ju inte ha AS för att tycka att sådana situationer är jobbiga och då blir det ju ännu värre för dig. Försök att tänka på, som du skriver, att alla säkerligen känner ungefär likadant som du. Säkert sitter många fler med dig nu och har fått det där brevet i sin hand och tvekar. Det kanske blir en tuff match att göra det, men gör du det inte vet du ju inte om det skulle kunna komma något bra ur det. Och om inte så har du i alla fall vågat! Vad var det för saker du fick av hab som du inte behövt? Hoppas du får en fin kväll. Här har vi just ätit middag, Rapunzel är ute lite och sen blir det TV och chips... Kram!
Trackback
