Aspergersbloggen

Att ha ett detaljseende kan vara både bra och dåligt. Dåligt på så sätt att det blir jobbigt att man hela tiden ser detaljer, speciellt när man är ute och handlar kläder och skor. Om minsta lilla fel finns på produkten så vägrar jag köpa det, och ofta är det så att det alltid finns någon typ av skavank på plagget eller skon som kom till genom produktionen. Jag har även lätt att upptäcka fel på bilar, interiören kan vara sliten eller så är det ojämnt över tyget. När saker som ska se lika ut, tex klädesplagg, och inte gör det på ett eller annat sätt blir jag otroligt störd. Därför har jag svårt när det kommer till det mesta, för om sakerna inte står perfekt och lika eller minsta lilla så blir det genast jobbigt och jag kan inte sluta tänka på det.

 

Samtidigt som det kan vara väldigt jobbigt finns det positiva saker med att ha ett detaljseende. Jag kan upptäcka fel och trasiga saker mycket enkelt, även om det är så smått att neurotypiska (normala) inte tänker på det. Dessutom upptäckte jag att det är bra att ha i jobbet, då jag ofta arbetar med att hitta fel på kläder och saker. Vi vill ju inte lägga ut defekta saker i butiken, och det är just där bakom som jag är bra att ha. Jag ser väldigt fort om saken vi fått in är defekt, jag ser väldigt fort om den är trasig, smutsig eller något annat som gör att den inte får gå ut i butiken. Och först när jag upptäckte att mitt detaljseende var bra att ha var när jag skulle rensa bland böckerna. På jobbet har vi ett område där vi har alla böcker som folk skänker till oss, och när jag först kom såg det ut som om en bomb slagit ner där, det var inte fint alls och ingenting stod i ordning. Så jag och en till tog oss an uppgiften att rätta till allt, fixa en ordning bland böckerna, författarna och sådant. När vi hade fått det värsta gjort var det dags att rensa ut dubletter och fler böcker av samma författare/bok. Eftersom vi hade så mycket böcker fanns det bara plats för en eller ett par av samma titel, och där kom mitt detaljseende till god användning. Eftersom det handlade om många böcker kunde det för den andra vara svårt att se var dubletterna stod, om det fanns några etc. Jag fann dem direkt, det tog mig några sekunder, jag svepte bara med blicken över böckerna så kunde jag sedan plocka ut de böcker som inte skulle vara där.

 

Jag skulle även vara en bra korrekturläsare. Jag ser stavfel direkt och även om jag själv stavar fel ibland har det inget med mitt detaljseende att göra. Jag läser mycket sällan igenom texterna jag skriver i bloggen, och eftersom jag skriver väldigt fort händer det att slarvfel uppstår. Egentligen borde jag läsa igenom allt jag själv skriver, men jag är lat och jag tycker det tar onödigt med tid.

 

Men mitt detaljseende gör mig också till en perfektionist. Om saker inte är perfekta blir det mycket jobbigt för mig, därför kan det sluta med ångest när jag går och handlar. Minsta fel och jag kan inte handla produkten, och om jag målar om måste allt se precis likadant ut, annars fastnar det och jag slutar aldrig tänka på det. När jag skriver med papper och penna får inga fel existera, inget klotter, inga ord jag strukit över och pennan får absolut inte sluta fungera! Om man inte ser vad det står på något ställe blir det jobbigt, och när jag fyller i senare kommer det se annorlunda ut än resten av texten eftersom linjerna automatiskt blir tjockare. Jobbigt.

 

Och jag märker genast förändringar i min omgivning. Om något flyttar på sig märker jag det. Det är som att jag registrerar allt och när förändringar sedan sker så reagerar jag direkt på det. Ibland kan jag inte sätta fingret på vad som är annorlunda, men jag vet att något har ändrats. Och när saker förändras blir det jobbigt, för jag gillar inte förändringar. Jag har aldrig gjort och kommer sannolikt aldrig att göra. Trots att mitt rum ibland ser ut som ett bombnedslag har jag perfekt ordning, jag vet var jag lagt mina saker och om någon går in och städar försvinner plötsligt min ordning bland sakerna och jag finner ingenting. Det krävs mycket av mig för att acceptera sådant, jag vill inte att någon går in och stökar till den ordning jag byggt upp och även om det blir smutsigt så har jag fortfarande min ordning kvar om ingen går in och städar. Jag vet var allt finns när det är som stökigast i mitt rum. Men ja, nu ska jag fortsätta se på filmen Rain Man, som är en väldigt bra skildring av livet med autism.