Aspergersbloggen

Ja, då sitter man här med ångest... Igen. Jag gillar inte att ha ångest. Jag kan hantera ångesten nu, jag har inget självskadebeteende längre, men det är ändå rätt tröttsamt. Det kommer till och från, den där ångesten. Vissa timmar är jag utan den, och andra med. Det är svårt att förutse när den ska komma, även om jag kan som jag sagt hantera den till sådan grad att jag kan leva med den. Den är inte lika stark som den en gång var, och jag tror det har att göra med att jag ser den på ett annat sätt nu. Jag ser den för vad den är, inte för vad den kan bli eller har varit. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag tror det har mycket med min relation till ångesten att göra. Jag har gjort den till en vän istället för en fiende. När jag var yngre var ångesten min värsta fiende och jag kämpade emot den med alla metoder jag kunde komma på. Nu, istället för att överföra den psykiska ångesten till en fysisk smärta, låter jag den vara och ånga på inne i kroppen. Och ju längre den får hålla på härja, desto mer klingar den av och övergår i ett ingenting. Och det är det där ingentinget jag vill åt.

 

För när jag känner ingentinget, då är jag lugn. Och lugnet är att föredra framför storm. Och nu skrämmer inte smärtorna mig, inte lika mycket som om nätterna. Det är om nätterna det är värst, men nu såg jag att klockan börjar bli mycket och då sätter smärtan igång igen. Jag råkade titta på klockan, vilket tydligen var ett stort misstag.

 

Och till råga på allt är jag rastlös, jag kan inte sitta still. Jag försöker ta det lugnt och slappna av, men rastlösheten förstör det. Jag ska försöka göra lite mat nu och se om rastlösheten vill ge med sig, men vi får helt enkelt se.