Aspergersbloggen

Jag önskar att så många som möjligt av de jag känner eller har haft ett umgänge med läser detta, men det är väl för mycket att begära. Jag vet att jag har skrivit flera inlägg idag men jag måste få skriva av mig lite, för detta är något som jag stört mig på länge och som jag faktiskt inte förstår.

 

Inlägget handlar om något så simpelt som vänskap. För många är detta aldrig något problem, de har många kompisar eller få vänner som de umgås mycket med. Jag har egentligen inget av det där. Jag har ett par riktigt goda vänner som jag har bra kontakt med. Men då ska man också minnas att de båda själv har diagnoser (jag lämnar varken ut namn eller vad för typ av diagnos det handlar om, då det inte får bli personligt mot någon). Men hur som helst, de har diagnoser och förstår mig på ett helt annat plan än "normala" personer.

 

När jag bodde i Sala hade jag rätt många vänner. Nu såhär i efterhand kan jag inte ens säga säkert att det handlade om vänskap. Jag fick fixa saker så att personer kunde sniffa bensin, jag fick ordna med rakblad så att man kunde skära sig och jag fick ordna med en hel del saker, som att hjälpa personer rymma hemifrån, bjuda på öl och annat. I mina ögon handlar det mer om att jag var lätt att utnyttja och då höll man helt enkelt masken för gruppens bästa. Dessutom var jag bra att ha i skolan då jag visste det mesta och kunde hjälpa personer till bättre betyg genom att säga svaren.

 

När jag flyttade förlorade jag all kontakt. Det var som att jag aldrig existerat i deras värld. Vi är fortfarande vänner på facebook och det är dels därför jag vill att de ska läsa detta. Just för att jag förstår, jag vet vad det handlade om. Jag kunde ordna så mycket, jag kunde dessutom till råga på allt fixa gratis tatueringar, eller i alla fall billiga sådana. Jag kunde göra saker som de andra inte kunde, och i och med det fick jag hänga med på ett bananskal.

 

Ni skulle bara förstå hur det är att leva ensam. Ni fattar inte hur jävla uselt det känns att efter några år insett att allt ni sade, allt ni gjorde bara var en lögn. En lögn för att ni själva skulle få ut det bästa av de få möjligheterna som dök upp i Sala. Att jag flyttade dit var för er en räddning. Eller var det inte så?

 

De få vännerna jag har i dagens läge har jag inte så mycket kontakt med som jag skulle önska. En av dem pratar jag mer med än den andre, och jag älskar dem båda väldigt mycket och värderar dem högt. Men för mig är det inte bra nog. De bor långt bort och jag kan sällan träffa dem personligen, något som tynger mig enormt. Jag vill ha ett umgänge, jag vill träffa personer som förstår mig och accepterar mig för den jag är. Jag vill inte träffa personer som inser fördelen med att ha mig med i gruppen och utnytjar det jag har att erbjuda, både kunskapsmässigt och lojalitetsmässigt. Jag är lojal mot mina vänner, och det är inte alltid till min fördel.

 

Ikväll sitter jag och funderar på detta. Jag känner mig ledsen. Det enda jag gör om dagarna är att jag går upp på morgonen, går till praktiken, går hem från praktiken och sedan sitter jag vid datorn tills det att det är dags att gå och lägga sig för att göra precis samma sak dagen därpå. Ibland händer det att jag kommer ut på äventyr med min bästa vän, men trots att jag vill så väl slutar det aldrig bra. Och jag vill att det någon gång ska sluta bra, för jag vill att det ska vara bra. Det enda jag vill är att vara som alla andra, för en enda jävla dag vill jag klassas som normal och en i gänget.

 

Så nu vill jag, att ni från min tid i Sala, ska förklara för mig varför ni gjorde så mot mig? Varför betedde ni er så? Ni sade att vi skulle ha kontakt efter att jag flyttade också, och jag kände ångest över att lämna er. Inte en enda jävla gång har ni åkt hit för att hälsa på mig, inte en jävla gång har ni brytt er om att fråga hur jag mår. Inte en jävla gång har ni försökt. INTE EN ENDA JÄVLA GÅNG! Om vi mot förmodan setts någon gång efter flytten har det varit för att jag åkt till er, aldrig tvärtom. Ni har sagt så jävla mycket, men ni har aldrig hållt skiten ni lovat. Ni har aldrig offrat något för vår vänskap. Aldrig. Och jag har insett att ni aldrig kommer göra det heller. Så varför i helvete gjorde ni som ni gjorde för? Det hade fan varit bättre att vara helt ensam i Sala också, för att förlora vad man tror va vänner är fan inte enkelt. Det handlar om 200 kr (förr mindre), ni förväntar er att jag kan offra dem pengarna men ni kan då aldrig göra det. Vi hade under två år precis lika stor inkomst, tänka sig...

 

Jag önskar att jag hade ett socialt umgänge. Jag må vara udda och annorlunda, men jag är inte dum i huvudet. Jag har känslor (mina känslor är ofta starkare och mer intensiva än andras) och jag försöker verkligen vara socialt kompetent. Det är inte mitt fel att det brister när det kommer till det sociala livet, men jag försöker i alla fall. Andra gör inte ens det... Jag önskar att jag kunde byta med någon annan, eller låta de som svikit mig få känna på hur det är att leva ensam, hur det är att leva ensam med Aspergers Syndrom. Jag vill ha någon att tala med, någon som lyssnar, någon som tar in och förstår det jag säger. Jag vill också...