Aspergersbloggen

Ja, då sitter man här med ångest... Igen. Jag gillar inte att ha ångest. Jag kan hantera ångesten nu, jag har inget självskadebeteende längre, men det är ändå rätt tröttsamt. Det kommer till och från, den där ångesten. Vissa timmar är jag utan den, och andra med. Det är svårt att förutse när den ska komma, även om jag kan som jag sagt hantera den till sådan grad att jag kan leva med den. Den är inte lika stark som den en gång var, och jag tror det har att göra med att jag ser den på ett annat sätt nu. Jag ser den för vad den är, inte för vad den kan bli eller har varit. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag tror det har mycket med min relation till ångesten att göra. Jag har gjort den till en vän istället för en fiende. När jag var yngre var ångesten min värsta fiende och jag kämpade emot den med alla metoder jag kunde komma på. Nu, istället för att överföra den psykiska ångesten till en fysisk smärta, låter jag den vara och ånga på inne i kroppen. Och ju längre den får hålla på härja, desto mer klingar den av och övergår i ett ingenting. Och det är det där ingentinget jag vill åt.

 

För när jag känner ingentinget, då är jag lugn. Och lugnet är att föredra framför storm. Och nu skrämmer inte smärtorna mig, inte lika mycket som om nätterna. Det är om nätterna det är värst, men nu såg jag att klockan börjar bli mycket och då sätter smärtan igång igen. Jag råkade titta på klockan, vilket tydligen var ett stort misstag.

 

Och till råga på allt är jag rastlös, jag kan inte sitta still. Jag försöker ta det lugnt och slappna av, men rastlösheten förstör det. Jag ska försöka göra lite mat nu och se om rastlösheten vill ge med sig, men vi får helt enkelt se.

Efter operationen och erfarenheterna jag har från den dagen har jag haft återkommande problem med hjärtklappning, smärtor i bröstet (över hjärtat, i princip), darrningar i händer och en puls som rusar till det okontrollerbara. Jag blir vid varje liten smärta rädd för att hjärtat ska sluta slå och paniken blir ett faktum. Självklart föder denna rädsla och oro till att pulsen ökar ännu lite till. Jag är livrädd för att dö, har varit det en längre tid men det har varit hanterbart fram till operationen av gallblåsan. Då eskalerade det hela till det att jag inte orkar stå emot längre. Jag är rädd och jag tänker acceptera min rädsla, jag tänker söka hjälp för den och jag tänker ge upp att försöka vara stark på egen hand. Jag har alltid varit ensam, jag har aldrig tagit hjälp av andra och jag har aldrig behövt någon annan, tycker jag. Men nu har jag kommit förbi den punkten att jag kan hantera detta på egen hand, jag behöver hjälp av någon som vet vad hon pratar om (jag vägrar diskutera detta med en man), som kan ge mig tips och råd på hur jag ska hantera det. För jag får ont i magen varje gång det här händer. Och jag kan faktiskt se ett mönster, vilket får mig att inse att det kanske inte är något fel egentligen (fast, jag kan ju inte veta. Jag är rädd för att somna för jag vet inte om jag vaknar igen).

 

När det närmar sig natt kommer detta krypande, vilket får mig på helspänn och så piggnar jag till. Dagen efter har jag en molande ångest som inte vill ge med sig, en vanlig ångest då alltså. Och jag har ont i bröstet/hjärtat på riktigt, det är det som skrämmer mig mest. Att det faktiskt gör ont och att det faktiskt hugger till i hjärtat. Och då kan jag inte heller kontrollera mina tankar utan de rusar iväg. Ibland kommer även ångesten redan samma kväll, som nu. Jag sitter i min säng, har ont i bröstet och har ångest. Jag är rädd, och jag tror att det sitter psykiskt, men jag vet inte. Jag vill inte säga att jag är säker, för jag är faktiskt inte säker. Jag vill uppsöka läkare och få en kontroll av hjärtat, men jag vet inte om det skulle leda någon vart. Under alla kontroller på akuten när jag haft gallsten har hjärtat varit bra, och innan operationen hade jag inte de här besvären. Jag är rädd att operationen gjorde min kropp svagare, samtidigt som mönstret som upprepar sig vid varje gång gör mig tveksam till att resultat skulle visa sig på dessa kontroller.

 

Jag försöker tänka på annat. Jag har tittat på serie hela kvällen och mått bra, fram tills det att det är dags att gå och lägga sig. Det är då det kommer, dessa smärtor och rädslor. Jag lyssnar nu på en väldigt bra låt ur en film jag tycker väldigt mycket om, som är väldigt glad och så. Men inte ens den hjälper, och då brukar jag normalt bli påverkad av musik, så om jag lyssnar på glad och trevlig musik så mår jag automatiskt bra/bättre. Men inte nu, rädslan för att dö sitter så djupt att ingenting kan ta bort den. Och den förstör min vardag.

 

Jag vet att innan operationen var jag livrädd att dö under narkosen. Jag var inte rädd för själva narkosen, men jag var rädd för att inte vakna igen. Jag hade sådan dödsångest att jag gick in i ett ångesttillstånd där jag inte kunde kontrollera vad som hände, jag visste inte vad jag gjorde och jag kunde inte tänka. Läkarna såg ut som monster med enorma ögon som stirrade på mig från väldigt nära håll, och då eskalerade det ännu mer. Sedan dess har jag haft såhär, och bara sedan dess. Innan operationen hade jag inga problem med dessa smärtor, de fanns inte. Nu finns det, och det känns väldigt, väldigt äkta.

 

Jag tror jag behöver hjälp, och jag tror jag behöver hjälp fort.

Jag har bloggtorka. Min mor kom på ett väldigt bra ord där. Har haft det lite så och så med saker och ting men jag tror att min fantasi till inlägg snart kommer upp igen. Så länge får ni stå ut med lite halvkassa inlägg utan riktigt innehåll. Men på tal om det! Jag köpte en ny tröja rätt nyligen på rea, och jag måste säga att obekvämare tröja får man leta efter! Jag förstår varför den var så billig, den kliar och så hela tiden. Jag gillar inte sådana saker på min hud, det stör och är bara allmänt jobbigt.

 

Har spenderat de senaste dagarna framför olika typer av filmer och serier. Började kolla på Legend of the Seeker (med Craig Horner och Craig Parker), men bytte över till Spartacus: Blood and Sand (även Craig Parker). Jag kommer ihåg sist jag kollade på Spartacus. Efter en bit in i säsong 1 var Spartacus tvungen att döda sin bästa vän, den enda han hade som stod honom nära. Och jag grät floder, alltså det var så hemskt. Jag förstår egentligen inte ens varför jag grät, för det är ju trots allt bara en serie, men ångesten verkligen lyste igenom hela honom i det avsnittet. Det kändes så äkta, ungefär som Höstlegender (filmen).

 

Jag har också pysslat med ett collage med personer jag tycker bäst om i filmvärlden. Skådespelare som jag anser vara de bästa genom tiderna i fantasyvärlden. Med fantasyvärlden menar jag filmer och serier som Sagan om Ringen, X-men och Legend of the Seeker. Här får ni se hur det blev :)

 

Idag har varit en sämre dag. Vid lunchtid fick jag ångest och ville egentligen åka hem. Jag ringde mamma och berättade hur jag kände men valde ändå att stanna eftersom det bara var en timme kvar innan jag kunde åka hem utan att behöva gå tidigare.

 

Det visade sig vara lite felräknat av mig. Jag skulle ha gått redan när jag först ville det, för sedan kom det där som jag försökt undvika under alla månader, försökt att snirkla runt. Men det kom på tal, det jag verkligen inte kan göra. Improvisera.

 

Jag pysslade med galgar. Eftersom kläder säljs så läggs galgarna i olika plastlådor bakom disken, och när det är tomt på den typen av galge man behöver bak på lagret så får man gå och hämta, och då hämtar man alla på en gång istället för att låta någon annan springa i onödan. Så jag gjorde det, och började sortera galgarna som nu låg i en och samma låda. Och så kom jag fram till en barngalge. Bak på lagret, för att göra det så enkelt som möjligt för de som arbetar, ligger olika galgar i olika lådor, precis som bakom disken. Detta för att underlätta så att de som ska hänga kläder slipper leta efter just den typ av galge de behöver, utan kan ta upp lådan på bänken och arbeta utan att lägga någon vidare energi på det. Så det var det jag gjorde, sorterade dem och lade dem på rätt ställe. Och så kom den där galgen som jag inte såg i någon av lådorna som stod vid hyllan. Det fanns andra barngalgar men inte just den. Och då blir det problem. Var ska den ligga, tänker jag då och vänder mig till den butiksansvarige kvinnan. Jag håller upp galgen och hon säger då att den ska ligga vid dem andra. Som om jag inte visste det? Men jag säger då att jag inte ser någon sådan galge någonstans.

 

"Du får väl improvisera" säger hon till svar. Hittills har jag inte sagt emot den människan eftersom jag haft respekt för henne, men nu tog det stopp. Jag hade ångest, mådde inge bra och ville bara hem, och så säger hon något sådant där. Har min chef inte talat om för henne vad mina svårigheter är? Fast det är ju klart, min chef tror inte att jag har Aspergers, hon kallar det tonårsperiod.

 

Jag säger som det är, att jag inte kan improvisera. Detta med en anklagande ton i rösten. Först då kommer hon fram och hjälper mig, medan en annan av kollegorna står och säger att jag ska tänka utanför boxen. Jo visst, nog kan jag tänka utanför boxen alltid, men för mig betyder det något helt annat, som att hänga galgen på väggen, och inte leta efter en låda som galgen ska ligga i. Kvinnan som är ansvarig för butiken hittar då en tvättkorg som galgarna ligger i. Det är också den enda typen av galge som inte ligger i en vanlig flyttkartong. Dessutom stod den dold bakom hyllan så jag inte kunde se den. Och ser jag den inte finns den inte, det är också en del av min problematik. Inte tusan tänkte jag på att ta ett steg framåt och stirra mot väggen för att hitta korgen.

 

Det stör mig att de inte förstår hur viktigt det är för mig att ha tydliga riktlinjer när jag arbetar. Det känns som att de åker bananskal på att jag är ung och dum, vilket jag faktiskt inte är. Jag slutade vara tonåring för tre år sedan. Sedan verkar de inte acceptera mina problem. För jag menar, den butiksansvariga känner ju en person med Aspergers och han kan ju anpassa sig om man ställer in något fem minuter innan det ska ske. Men nu råkar det ju vara så att olika aspies fungerar på olika sätt, det som är problem för en person behöver inte vara ett problem för en annan. Han kanske har problem med att ta tag i saker istället? Liksom, vi fungerar inte lika, även om vi har samma diagnos, det är ju bara så det är. Och hon borde förstå det, eftersom hon har en kompis med Aspergers och har en kollega med den diagnosen. Hon borde kanske ta reda på lite vad det handlar om istället för att be mig göra något som för mig är omöjligt - improvisera.

Det regnar. Jag måste ut i regnet. Jag är inte hungrig trots att jag borde äta frukost. Jag orkar inte duscha fast jag inte orkat duscha på flera dagar. Jag vill gå lägga mig igen, samma bakfylle- huvudvärk som tidigare. Kunde inte sova inatt.

 

Jag hatar mitt liv ibland. Jag vill verkligen inte.

Igår var en rätt bra dag ändå. Jag var ledig och det mesta var avslappnat. Men det har hänt mycket i mitt liv den senaste tiden och jag är lite rädd att jag ska få det som kallar för meltdown. Jag brukar sällan få så kraftiga sådana, men det är jobbigt när det pågår.

 

Mitt liv den senaste tiden och närmaste framtiden:

Förberedelse för operation

Uppskutning av operation

Ny förberedelse för operation

Specifik tidpunkt för operation

Ångestattack på operationsdagen, både före och efter ingreppet

Ont i magen, axeln och ryggen flera dagar efter operationen

Trötthet som aldrig ville ge med sig

Tillbaka till praktiken

Ökat en timme i arbetstid per dag, ökat till fem dagar i veckan istället för fyra

En chef som inte förstår min problematik

Som säger åt mig att jag inte får nörda in mig på de saker jag gör

En sjuk kollega som jag behöver för att orka

Ensam hemma över en hel helg (gick förvånandsvärt bra)

Sömnstörningar och problem med att somna

Kurs med personer som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ensam tjej i gruppen

Fick en av deltagarnas mejladress och skype (panik på högsta nivå, vad förväntas av mig?)

Praktik i morgon och möte med CVL efteråt

Heldag på habiliteringen med psykolog på torsdag

 

Jag är dödstrött. Försökte vila ett tag när jag kom hem idag men slutade med huvudvärk som kan liknas vid bakfylla och jag ville inte kliva upp ur sängen även om klockan drog iväg över 20.00. Åt sen middag eftersom hungerkänslorna inte ville infinna sig, pressade i mig det sista men det finns ändå mat kvar på tallriken. Var ju tvungen att ordna lunch till i morgon så passade på att äta trots min mages motvilja. Måste duscha men klockan drar iväg, mamma kommer hem snart och jag har fortfarande inte diskat. Jag sitter här och vill egentligen bara gå och lägga mig utan att ens så mycket som ställa klockan för att kliva upp i morgon. Haft ständig huvudvärk i vad jag tror är flera veckor och den vill inte ge med sig. Jag orkar inte göra någonting och är lättretlig, stressar eftersom jag har en halvtimme på mig att ta mig från den ena delen av stan till den andra (vilket betyder bussbyten med bussar som inte synkar med varandra och jag måste springa för att hinna i tid). Krockar med en av deltagarna utan att veta vem han är, krockar med en av kursens ledare. Möter människor jag aldrig mött förr, varav en hade liknande intressen som mig, en förstod jag inte vad han sa och den andra pratade strunt. Jag kände mig inte alls hemma i gruppen av sådana som man ska kalla mig och det var obekvämt att sitta där i nästan två timmar och lyssna på något som liknande en föreläsning. Jag vet redan allt det där, så det kändes onödigt för mig att gå dit.

 

Nu känner jag att hela texten blir osammanhängande och konstig men så får det vara, jag orkar inte korrigera och rätta eftersom jag nu känner mig stressad (igen), jag måste diska innan mamma kommer hem och jag vill se en dokumentär om lejon innan jag går och lägger mig. Det är något jag verkligen snöat in mig på och jag hittade något som verkade intressant, nog för att det avsnitt jag vill se är säsong 2 och jag inte sett säsong 1, men jag tänkte kolla om det är värt att fixa. Plus att min kropp är uttorkad så jag dricker jättemycket vatten och måste springa på toaletten, fast jag inte orkar. Och nu hör jag hissen i trapphuset, irriterande sak.

 

Godnatt!

 

Jag har precis insett att jag inte alls jag behöver allt jag äger. Min garderob består av miljontals plagg, varav över hälften som aldrig används. Jag har tappat räkningen på hur mycket av allt jag faktiskt har, och väskor ska vi ju inte tala om! Muggar, ljuslyktor, tarotlekar (spåmaterial), hänglås (!!!), solglasögon, pryttlar överallt...

 

Snart ska ju lägenheten få sig en make over, den ska göras min genom att målas om, möbleras om etc. Och då har jag nu kommit på snilledraget att jag ska kasta eller ge bort hälften av alla saker jag äger! Woho, hur coolt är inte det?

 

I min garderob behöver jag:

7 strumpor

14 trosor (man vet aldrig, det kanske är 30 grader varmt någon dag)

1-2 tjocktröjor

Rätt många tröjor, jag svettas så hemskt under armarna

1 par jeans

5 mjukisbyxor, vilket är bekvämast att röra sig i

1-2 shorts

5 leggings/tights

Never forget the BH! Sådana behöver man många av.

 

Min garderob just nu:

Oräkneliga många tröjor av olika slag

2 par jeans

Ingen aning om hur många leggings

Ingen aning om hur många shorts

Ingen aning om hur många strumpor, trosor etc

Ingen aning om hur många tjocktröjor, flera av dem används inte ens

Några par mjukisbyxor, varav jag knappt kan använda vissa för att de är så gamla

 

Ja, där ser ni, hur tusan ska det här gå? Jag behöver inte allt jag har, och resten ska vi då inte tala om. Jag har väl för många väskor för att det ska vara bra för hälsan skulle jag kunna tänka mig, vilket inte är så bra. Ska nog försöka slänga några av mina väskor, även om det kommer vara ett helvete och mycket tårar och tandagnissel.

 

Jag har något problem med shopping. När jag ser något fint måste jag ha det, så är det bara. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli kvitt det begäret, för mina pengar tar slut alldeles för fort och jag använder få av de grejer jag släpar hem. Här för ett tag sedan köpte jag ett pennfodral i form av en ko.. En lila ko... Den ligger nu i badrummet och gör mig ingen nytta alls, och jag tänkte inte ens ha pennor i min ko utan smink när jag åker bort. Jag lägger sminket löst i väskan när jag åker bort, har alltid gjort och kommer sannolikt alltid att göra. Jag har också köpt ett Hello Kitty anteckningsblock och en hjärtformad kortleken. Okej, kortleken kan komma till nytta, men liksom? Jag köpte också tre stycken röda ljuslyktor, eller vad det nu kallas. Sådana där man har ljus i. Jag som inte ens ska ha rött i lägenheten när mamma flyttar...

 

Jag har också två stora pussel som jag typ inte lägger. Jag får något ryck ibland och plockar fram allt, tror att jag ska sitta med det där tills jag löst hela pusslet. Men när kvällen kommer och jag lägger undan allt, så tar jag mycket sällan upp grejerna dagen efter igen. Nu bara ligger allt, ingen har rört det på flera månader och jag har då rakt ingen lust att lägga pussel. Och jag broderar, jag broderar flera dagar i sträck och sedan blir det liggandes, i många månader, ibland år. Jag har så mycket saker att jag drunknar i allt, hehe. Jag borde verkligen ta en riktig funderare och verkligen ta tag i allt, slänga det som ingen vill ha och ge bort det som går att ge bort. Kanske sälja något också, om det är värt pengar. Jag ska sluta handla, har jag kommit fram till. Jag handlar alldeles för mycket, och även om det bara är småsaker som inte kostar så mycket så blir det dyrt i längden. Jag har egentligen inte råd att handla allt det där, även om det bara är fem kronor här och tio kronor där. Det håller helt enkelt inte! Och sedan när jag ska hushålla själv måste jag verkligen lära mig att hålla igen, hålla i pengarna och inte slösa allt på onödiga saker som jag till 99% aldrig kommer att använda.

 

MEN! Jag har faktiskt ett bra knep att ta till för att inte handla slut på alla pengar. Jag gör listor när jag ska ut på stan på vad jag verkligen behöver, då menar jag kläder, nya skor om mina gamla är trasiga och sådana saker. Och så går jag in i butiken utan att titta på annat, tar det jag ska ha, betalar och går ut igen. Att shoppa med kompsiar som har lättare att hålla i pengarna är nog bara att glömma, för det brukar alltid sluta med att jag kommer hem med fem kassar från olika butiker. Mitt trick kommer nog fungera, om mina vänner då förstår att jag inte vill gå på stan för att jag är rädd att handla för mycket. Eller ja, mina kompisar är väl att ta i, min kompis ska det väl stå.

 

Och på tal om det. Jag köpte chips idag. Jag vill inte ens ha dem.

Att ha ett detaljseende kan vara både bra och dåligt. Dåligt på så sätt att det blir jobbigt att man hela tiden ser detaljer, speciellt när man är ute och handlar kläder och skor. Om minsta lilla fel finns på produkten så vägrar jag köpa det, och ofta är det så att det alltid finns någon typ av skavank på plagget eller skon som kom till genom produktionen. Jag har även lätt att upptäcka fel på bilar, interiören kan vara sliten eller så är det ojämnt över tyget. När saker som ska se lika ut, tex klädesplagg, och inte gör det på ett eller annat sätt blir jag otroligt störd. Därför har jag svårt när det kommer till det mesta, för om sakerna inte står perfekt och lika eller minsta lilla så blir det genast jobbigt och jag kan inte sluta tänka på det.

 

Samtidigt som det kan vara väldigt jobbigt finns det positiva saker med att ha ett detaljseende. Jag kan upptäcka fel och trasiga saker mycket enkelt, även om det är så smått att neurotypiska (normala) inte tänker på det. Dessutom upptäckte jag att det är bra att ha i jobbet, då jag ofta arbetar med att hitta fel på kläder och saker. Vi vill ju inte lägga ut defekta saker i butiken, och det är just där bakom som jag är bra att ha. Jag ser väldigt fort om saken vi fått in är defekt, jag ser väldigt fort om den är trasig, smutsig eller något annat som gör att den inte får gå ut i butiken. Och först när jag upptäckte att mitt detaljseende var bra att ha var när jag skulle rensa bland böckerna. På jobbet har vi ett område där vi har alla böcker som folk skänker till oss, och när jag först kom såg det ut som om en bomb slagit ner där, det var inte fint alls och ingenting stod i ordning. Så jag och en till tog oss an uppgiften att rätta till allt, fixa en ordning bland böckerna, författarna och sådant. När vi hade fått det värsta gjort var det dags att rensa ut dubletter och fler böcker av samma författare/bok. Eftersom vi hade så mycket böcker fanns det bara plats för en eller ett par av samma titel, och där kom mitt detaljseende till god användning. Eftersom det handlade om många böcker kunde det för den andra vara svårt att se var dubletterna stod, om det fanns några etc. Jag fann dem direkt, det tog mig några sekunder, jag svepte bara med blicken över böckerna så kunde jag sedan plocka ut de böcker som inte skulle vara där.

 

Jag skulle även vara en bra korrekturläsare. Jag ser stavfel direkt och även om jag själv stavar fel ibland har det inget med mitt detaljseende att göra. Jag läser mycket sällan igenom texterna jag skriver i bloggen, och eftersom jag skriver väldigt fort händer det att slarvfel uppstår. Egentligen borde jag läsa igenom allt jag själv skriver, men jag är lat och jag tycker det tar onödigt med tid.

 

Men mitt detaljseende gör mig också till en perfektionist. Om saker inte är perfekta blir det mycket jobbigt för mig, därför kan det sluta med ångest när jag går och handlar. Minsta fel och jag kan inte handla produkten, och om jag målar om måste allt se precis likadant ut, annars fastnar det och jag slutar aldrig tänka på det. När jag skriver med papper och penna får inga fel existera, inget klotter, inga ord jag strukit över och pennan får absolut inte sluta fungera! Om man inte ser vad det står på något ställe blir det jobbigt, och när jag fyller i senare kommer det se annorlunda ut än resten av texten eftersom linjerna automatiskt blir tjockare. Jobbigt.

 

Och jag märker genast förändringar i min omgivning. Om något flyttar på sig märker jag det. Det är som att jag registrerar allt och när förändringar sedan sker så reagerar jag direkt på det. Ibland kan jag inte sätta fingret på vad som är annorlunda, men jag vet att något har ändrats. Och när saker förändras blir det jobbigt, för jag gillar inte förändringar. Jag har aldrig gjort och kommer sannolikt aldrig att göra. Trots att mitt rum ibland ser ut som ett bombnedslag har jag perfekt ordning, jag vet var jag lagt mina saker och om någon går in och städar försvinner plötsligt min ordning bland sakerna och jag finner ingenting. Det krävs mycket av mig för att acceptera sådant, jag vill inte att någon går in och stökar till den ordning jag byggt upp och även om det blir smutsigt så har jag fortfarande min ordning kvar om ingen går in och städar. Jag vet var allt finns när det är som stökigast i mitt rum. Men ja, nu ska jag fortsätta se på filmen Rain Man, som är en väldigt bra skildring av livet med autism.

Jag har fått två nya, stora intressen. Än är inget av dem specialintressen men på god väg att bli. Det enda är hur vi människor beter oss, flockbeteende och djurbeteende som sitter kvar sedan långt tillbaka. Hur vi beter oss som andra rovdjur i flock, hur rangordningen i flocken är och hur vi är mot andra som inte tillhör vår flock. Det andra jag har fått upp ögonen för att kattdjur, av alla möjliga arter. Just nu lär jag mig allt om huskatten och lejon, jag ser likheter i beteende hos de flesta kattdjur och jag använder detta för att skapa en djupare och bättre relation till min egen katt. Och under två dagar har han varken tiggt mat eller varit otrevlig, vi har inte tävlat om dominans och han har sovit med mig i sängen utan att väcka mig för att han tycker det är dags för mat. Han följer mig i lägenheten och vi leker, inga otrevliga miner. Vi bråkade snabbt en gång här om kvällen men det slutade med att jag i princip tryckte ner honom på golvet, precis som de dominanta i kattvärlden gör, och så gav han med sig, irriterad men han gav sig. Sedan blev vi vänner igen. Jag korrigerade honom igår när han försökte äta sladden till datorn och det behövdes bara en liten push på nosen så tappade han intresset. Dominanta lejon ger andra lejon en putt på nosen när de inte gillar ett beteende, och eftersom katter fungerar relativt lika (dock är huskatter inte flockdjur, vilket lejon är) så testade jag det, och det fungerade. Så ja, kattdjur är något jag verkligen intresserat mig för på senaste tiden, jag ser dokumentärer och lär mig all information jag kan få tag på. Jag memorerar och ser samma dokumentär flera gånger för att inte missa något.

 

Just lejon är för människan ett farligt och skräckinjagande ut. Men jag kan ge er två videor där lejonet är väldigt god vän med människan, och aldrig någonsin skulle tänka sig att attackera. Eller jo, visst kan de tänka sig att attackera, om människan inte lyssnar på lejonets signaler. Men sen, skulle inte vi attackera eller säga ifrån om någon gör något vi inte tycker om? Precis!

 

Jag verkligen älskar att ha Aspergers när det kommer till sådana här saker. Jag sätter mig in i saker till 100% och så är det bara, jag lär mig allt som går att lära och jag kommer fram till slutsatser få ens tänker på. För hur många där ute tittar på dokumentärer om stora, vilda kattdjur och använder deras egna metoder för att prata med sin huskatt? Inte så många, nej. Jag har lärt mig att man inte ska stirra på katten, för det är ett tecken på aggressivitet och att man mäter sin dominans med den andra. Man ska istället titta snabbt eller knipa lite med ögonen, vilket är trevligt i kattvärlden. Man ska heller inte klappa katter på magen eftersom det triggar igång den aggressiva sidan hos de flesta katter. Det är därför katten från ingenstans kan bita till om man klappar den på magen, det är reflexmässigt. Jag lär mig hela tiden mer för att på bästa sätt kunna kommunicera med min egen katt, som är väldigt lik de vilda, stora katterna från Africa, bara att han är tam. Men sedan kan lejon och andra vilda djur också bli tama om de har kontakt med människor, om man nu kan kalla det tam. För vad är en katt, när den är tam? Man människofierar katten och tror att man kan använda människans egna språk för att kommunicera, vilket inte är helt sant. Man måste hela tiden se till djurets behov och djurets språk för att kunna komminucera på bästa sätt.

 

Först vill jag presentera Christian, the Lion, som efter ett år isär återförenades med sina förra ägare som hade honom som ett husdjur under tiden då det var lagligt att ha stora kattdjur. Kärleken mellan människa och lejon går inte alltid att sudda ut.

 

 

Sedan vill jag ge er en dokumentär, se den när ni har tid till det. Serien handlar om Kevin som började arbeta på en lejonpark och genom ett par ungar fick han en djup relation till djuret. Han har i serien sin egen park och kämpar mot problem med ekonomi samtidigt som han bygger upp en djupare relation till sina lejon och fläckiga hyenor som de alla bor i parken.

 

Något jag på senare tid reflekterat över när jag möter människor är att de i varje grupp har en speciell rang. Om vi tar en tonåring till exempel, och jämför denna med vargen, som långt tillbaka varit känt för att vara ett flockdjur.

 

En tonåring är lägst i rang i familjen om inga yngre barn finns med i bilden. Låt oss säga att familjen består av en mamma, en pappa och ett barn. Barnet är undergivet, det vill säga lägst i rang tills det att det når en ålder som gör att sinnena tar över, vilket i människans fall kallas för tonårstiden. Beroende på vem av de äldre som är den dominanta kan det vara mamman respektive pappan, som i de flesta grupper är inte mannen alltid den med högst rang i flocken.

 

När barnet når tonåren börjar han eller hon utmana sina föräldrar på ett sådant sätt att regler bryts och bråk bryter ut. Det finns nog inte en enda familj som inte varit med om detta. Då krävs det av den dominanta att han eller hon kan återställa freden i flocken genom att tala om för sitt barn att det inte är barnet som bestämmer. Detta visar sig ofta i kommentarer som "Jag är den vuxna, du är barnet, du ska lyssna på mig". I vargens språk är detta varningsbett och den dominanta som brottar ner den yngre på marken för att återställa freden i gruppen och visa vem som bestämmer. Det är också därför det blir så fel när man till en hund säger ordet nej och huttar med fingret, för hunden förstår inte det språket eftersom vargens instinkter och sinnen sitter kvar i våra hundar. Om du däremot "hugger" hunden (både bokstavligt och inte, det spelar ingen roll) förstår den vad du menar och ger sig.

 

I kompisgänget kan dock tonåringen ha en annan rang än i familjen, och min teori är att det är denna flock som har betydelse för hur tonåringen kommer vara mot sin familj, det vill säga flocken i hemmet. Om tonåringen har en hög rang i kompisgänget tror jag att den kommer utmana ledarna i familjen sedan. Om tonåringen däremot har en längre rang i kompisgänget, det vill säga den som bara följer med gruppen när de ska hitta på någonting, inte tar så många initiativ och inte säger så mycket, då har jag fått för mig att barnet inte kommer utmana om ledarskapet hemma i familjen. Förstår ni hur jag tänker? Jag kan referera till många fall där min teori faktiskt håller, men jag har inga vetenskapliga belägg för detta. Dock skulle det vara mycket intressant att diskutera detta med en vetenskapsman som under en längre tid forskat kring detta fenomen, för jag har observerat människornas rang i olika typer av flockar. Jag kan komma med ett tydligt exempel, vem jag talar om kommer jag däremot inte berätta eftersom jag anser att denne inte ska känna sig träffad. Jag har trots allt träffat många människor genom åren, och många följer varandra i mönster och beteenden.

 

Jag känner en person som är väldigt låg i rang, både när det kommer till kompisar och familj. H*n säger inte mycket, gör inte mycket. Det har alltid varit jag som tar initiativen till saker och ting, och samma sak i familjen. H*n är inte typen som säger emot även om h*n inte tycker om det som sker eller ska göras, och det blir lite av en konflikt. Jag är av det dominanta slaget, vilket betyder att jag har en hög rang i de flesta kompisgäng, även om jag har Aspergers och pga det inte säger så mycket. Men man kan aldrig få mig att göra något mot min vilja och jag har en väldigt stark röst när jag väl säger vad jag tycker. Hemma i familjen har jag dock den längre rangen, men tro inte nu att jag inte utmanat min mamma genom åren. Vi har rykt ihop så pass mycket att det varit nära att man rusat ut genom dörren av ren ilska. Jag har dock accepterat den längre rollen i familjen och liksom insett att jag inte vet bättre än min mamma i många av fallen. Och på grund av det märkte jag också att jag på senare år lugnade mig när det kom till kompisar, jag sjönk rätt snabbt i rang i gruppen och blev en följare, inte en ledare. Jag tror att det där hänger ihop.

 

Jag har dessutom märkt att när jag hanterar hästar tar jag alltid på mig rollen som ledare. Detta för att det behövs, man kan inte låta ett tungt djur göra vad de vill med en. Jag tror att det är därför jag är så bra på att hantera hästar, jag förstår hur de fungerar och jag vet hur man ska hantera dem för att budskapet ska gå igenom. Man kan säga vad man vill om de framgångsrika tävlingsryttarna, men de kan sällan hantera sina hästar på ett korrekt och bra sätt som gör att hästen förstår att han inte har ledarrollen i relationen. Många gånger gör hästen inte som ryttaren säger, och där kan man se en tydligt bristning i kommunikation mellan häst och dess ryttare. Man måste hela tiden tala djurets språk för att djuret ska förstå vad du menar, och jag tror det är viktigt när det kommer till människor som ska integrera med varandra också. Om två dominanta möter varandra är det sällan relationen fungerar, och man kan försöka hur länge som helst, men man kommer sällan överens. Det handlar inte om att den ena är sämre än den andra, men två dominanta går inte ihop, helt enkelt. Jag tycker ni ska tänka på och reflektera över detta nästa gång ni möter främmande människor. Vem är den dominanta i mötet och om båda är dominanta, hur går samtalet och hur löper det? Tror du att du funnit en vän eller bara någon som passerar förbi? Och det är samma sak om två undergivna personer möter varandra, man får liksom aldrig någonting gjort när man träffas. Det handlar hela tiden om att flocken måste ha en ledare, och endast en ledare. Ett kompisgäng består ofta av en eller två dominanta (kom ihåg att de två dominanta sällan träffas, min teori) och resten viker sig och följer.

 

En rolig teori och en tankeställare till alla er där ute.

Jag vet seriöst inte vad jag ska göra. Samtidigt som det känns väldigt bra att få träffa andra personer med Aspergers under kontrollerade former vill jag inte gå dit. Låt mig beskriva scenariot som pågår i mitt huvud...

 

Jag kommer dit, först virrar jag omkring i alla korridorer på habiliteringen för att hitta rätt, trots att kartan visar var vi ska mötas upp. Jag kommer dit, antagligen i tid, men med en oroskänsla i magen. Jag ställer mig i bakgrunden utan att tala med någon av de andra som också är tysta på grund av blyghet och osäkerhet. Hon som håller i kursen kommer och hämtar oss, och sedan sitter vi knäpptysta alla timmar innan vi går därifrån utan att säga ett ord till varandra.

 

Om de är som jag, då kommer det utan tvekan bli sådär. Ingen kommer våga ta det första steget, ingen kommer våga prata i gruppen och ingen kommer våga berätta något om sitt liv. Absolut inte jag, som aldrig gjort det förr. Varje gång det varit grupper i skolan eller muntliga redovisningar har jag dragit mig undan inlindad i världens största ångestmoln. Så det känns lite som samma grej igen.

 

Början på kursen är redan på måndag, fick papper om det igår. Och denna kurs håller i sig fem gånger. Det är helt främmande människor det handlar om och den enda jag egentligen haft kontakt med tidigare är ledaren som gett mig diverse grejer som ska fungera som hjälpmedel i min vardag. Behöver jag nämna att jag inte använt sakerna jag fått?

 

Jaha, tänker jag. Jag kommer att gå dit, för jag sade att jag skulle göra det. Men jag kommer samtidigt ha otroligt svårt med att säga något, att hälsa, att presentera mig inför de andra, att säga vad jag heter och vad mitt specialintresse är. Jag kommer ha svårt att uttrycka mig i ord och jag kommer vilja fly därifrån innan jag ens kommit in i rummet vi ska vara i. Jag vet inte hur man tacklar sådana här saker, jag har aldrig gjort sådant här frivilligt förut. Och ännu värre, min mamma kommer inte vara där för att putta mig i ryggen, vilket jag skulle behöva. Men det är en kurs bara för personer med Aspergers, och inte deras anhöriga. Men jag vet inte, skulle kännas så mycket säkrare att ha min mamma med mig. Min mamma har blivit som en trygghetszon för mig, utan henne är jag ingenting. Jag behöver henne för att våga göra saker, att komma till saker, att få saker gjorda. Jag behöver hennes tjat och uppmuntrande ord, hennes säkerhet att allt kommer bli bra och hennes framåtanda som får mig att haka på. Men ja, jag ska försöka i alla fall, och förhoppningsvis går det bra. Jag har inga förväntningar på det här, men kanske om jag har tur får jag vänner. Nya vänner som bor där jag bor, vilket jag faktiskt inte har i nuläget.

 

Nu ska jag fixa med mat så måste avsluta inlägget, men jag försöker skriva ett till inlägg senare. Har lite bakgrundshistoria till hur jag blev som jag blev jag kan tänka mig att dela med mig av. Ha en bra kväll om jag inte orkar uppdatera en gång till!

 

Vill ännu en gång rekommendera denna blogg: http://dansairegnet.bloggo.nu

Jag har bestämt mig, jag ska börja plugga igen. Jag har redan haft ett möte med en studie- och yrkesvägledare på CVL (centrum för vuxnas lärande) och vi har prickat några kurser som kan vara till min fördel. Till en början funderade jag på att läsa in Vård och Omsorg och börja arbeta antingen med "utvecklingsstörda" (downs syndrom, etc) eller autistiska personer. Jag har fått för mig att jag med Aspergers kan förstå autistiska personer på ett djupare plan än andra skötare, dock vet jag inte om det stämmer. Jag hade ett autistiskt beteende och mönster när jag var liten, men vet inte om det har någon betydelse för huruvida jag förstår autistiska personer bättre eller inte.

 

Andra saker jag börjat fundera på att studera är datorkunskap och programmering, webutveckling. Detta för att jag är intresserad av just datorer, jag kan en hel del redan men det finns så mycket att lära sig. Och ett arbete där man är relativt ensam och slipper integrera med andra människor så mycket kanske är det arbetet jag behöver. Kollegorna finns där men de finns där på avstånd och jag kan bestämma mycket själv när och hur jag vill prata med dem. Om man arbetar som skötare på ett hem för andra människor har jag inget val, jag måste vara social och vara glad och hurtig. Jag är inte den typen av människa, och min oförmåga att leverera känslor i mitt kroppsspråk kan bli ett problem om man ska arbeta med människor. Jag visar inte heller känslor i mitt ansikte så speciellt mycket, man kan se när jag skrattar och så, men jag har svårt att uttrycka känslor genom kroppen. Jag har fått för mig att det är en viktig förmåga när man arbetar med andra människor, och speciellt då funktionsnedsättning. Även om de antagligen inte heller är så bra på att läsa just kroppsspråk och ansiktsuttryck bör det vara fungerande för att få arbeta med dem, eller jag vet inte. Men datorer har jag ju alltid vid min sida och jag är ju intresserad av kodning, bland annat kodar jag andras bloggar och går in i en värld av tecken, osammanhängande rader av bostäver, sifror och underliga ord som till sist utvecklas till en design på internet. HTML är det jag är mest bekant med, men även en hel del CSS har jag sysslat med genom åren. Dock har jag aldrig fått fingrarna ur arslet för att lära mig på ett djupare plan så att jag kan programmera mer än en bloggsida. Jag kan göra simpla hemsidor genom HTML och CSS, men det finns så mycket mer i världen av koder och programmering, och sådant vill jag gärna lära mig.

 

Men när det kommer till kurser. För mig är det en djungel av osammanhängande texter och jag förstår verkligen inte. Måste man ha gymnasieutbildning för att få plugga, och om man väljer en gymnasial vuxenutbildning, vilka kruser krävs för att få gå där och kan man kombinera kurser från olika "kurspaket" (linjer, om man vill prata i gymnasietermer)? Jag förstår verkligen inte och jag skickade nyss iväg ett mejl till en av skolorna för att fråga om detta. Och jag som vill läsa på distans, måste jag göra prov och sådana saker via en webcam eller kan jag gå till skolan och göra provet på plats? Jag beskrev att jag har Aspergers och att det blir problematiskt att göra prov via webcam då jag har problem med mitt verbala språk, vilket ofta resulterar i att jag inte kan få fram det jag vill ha sagt. Jag gillar inte att tappa kontrollen över situationen och det känns som att jag gör just det om jag måste göra ett prov via en webcam där jag måste visa mig i en kamera, något jag aldrig har och aldrig kommer känna mig bekväm med. Jag "camar" aldrig med andra människor, folk frågar men jag säger alltid nej. Jag pratar heller inte med dem i telefonen, vilket man i princip gör när man gör prov på internet, fast man ser personen på en skärm. Hela grejen får mig att bli otroligt osäker och om jag får ett nej till att göra prov i en sal med en lärare på plats, då vet jag inte om jag kommer välja just den skolan. Jag vill att de ska se individen, och jag som individ vill inte och kan inte göra prov via en dator. Dessutom, till råga på allt, har jag svårt i allmänhet att göra muntliga prov. Jag har aldrig lyckats med dessa prov tidigare, på nationella har jag alltid misslyckats på de muntliga delarna just för att jag får tunghäfta och inte kan få fram ett dugg. När det kommer till skriftligt däremot går det mycket bättre, då kan jag formulera mig på ett korrekt sätt utan att behöva stamma fram orden och jag kan beskriva saker in i minsta detalj. Sådana här saker spelar in när jag ska välja utbildning och skola, och det krävs en mycket förstående ledning i skolan för att få mig att gå där. Jag vill studera, jag vill ha en utbildning som kan ge mig jobb och jag vill ha en utbildning som kan kompletera mina andra kunskaper som jag läst på egen hand. Men det krävs mycket av skolan, ungefär lika mycket som det krävs av mig. Vi måste möta halvvägs, något som få skolor har förmågan till verkar det som. Men ja, jag får vänta på svar och se hur det blir, jag har ställt tre viktiga frågor som jag hoppas få svar på så fort som möjligt.

 

Om man får kombinera lite som man vill har jag hittat kurser som ger mig två "terminer" på skolan. Dessa inkluderar ämnen som jag måste ha för att få ut ett slutbetyg i gymnasiet, det vill säga samhällskunskap, historia och religion. Utöver det har jag funnit massor av kurser som kan vara intressant att läsa som ger mig de poäng jag behöver för att plugga vidare, om jag har förstått det hela rätt. Men nu är det ju så att poäng, skolor och kurser är en djungel jag verkligen inte förstår mig på, och jag behöver mycket hjälp och vägledning för att komma igen de täta snåren av sammanflätade växter. Och det är just det jag hoppas CVL kan hjälpa mig med.

Nu var det två dagar sedan jag skrev ett inlägg sist, men jag har en ganska god anledning. Jag har jobbat de senaste dagarna och jag har varit extremt trött när jag kommit hem, lagt mig på soffan och där har jag blivit kvar. Men nu tänkte jag skriva ett litet inlägg.

 

Under alla år jag hängt på internet (vilket är många år vid det här laget) har jag alltid haft förmågan att kalla mig själv Freddie, för att inte bli för personlig på internet. Man kan väl säga att profilbilden och namnet sällan hört samman. Men jag tänkte i det här inlägget presentera mig för er. Jag har inget att dölja, egentligen, bara det att jag är för lat för att fixa en snyggare header och en mer personlig blogg. Jag gillar dessutom när man inte lägger in massa bilder i själva bloggdesignen, så det får ni nog stå ut med ett tag till.

 

Men jag tänkte i alla fall säga till er att mitt namn inte alls är Freddie, utan My. Jag har bott hela mitt liv ute på landet, och det är först de senare åren jag bott i en större stad. Jag är uppväxt med droger, alkohol och våld i min närhet hela tiden, vilket självklart format den jag är idag, min syn på droger och andra saker som kan komma att ha stor betydelse när man kommer in i livskriser under årens gång. Jag tog redan tidigt avstånd från droger men hamnade i ett mindre alkoholmissbruk. Tog avstånd från den drycken också så småningom och här sitter jag idag, nykter och glad. Nej men ja, tillbaka till min presentation. Jag är snusare sedan ca. sju år tillbaka, men rökte en hel del förr också. Nu håller jag mig enbart till snus och jag kan säga att det är rätt skönt att slippa gå ut i kylan.

 

Jag har varit ärlig när det kommer till andra delar av mitt liv, saker jag redan skrivit om i bloggen. Mitt specialintresse är hästar och på senare tid har jag börjat skriva mer och mer. Jag har bara inte sagt de mest personliga delarna som handlar om mig själv och mitt personliga liv, och mycket av det kommer jag lämna ute i denna text. Men något jag i alla fall tänkte visa er var hur jag ser ut. Eftersom jag inte har någon bild har ni som läser dagligen följt mig utan att egentligen veta vem jag är, ni har inte haft någon aning om hur jag ser ut eller vad jag heter. Ni har egentligen inte vetat någonting. Om det kan vara av intresse fyller jag 21 i sommar!

 

Jag har hela mitt liv varit intresserad av hajar. Jag hade dock en period då jag var livrädd för dem, mest för att jag kom in i åldern då man fick se diverse skräckfilmer där hajarna äter upp människorna och beter sig som blodtörstiga monster utan känslor. Men när jag kom över den rädslan och insåg att filmerna bara var nonsens började jag läsa mer om hajar som djurart och blev fachinerad över hur de beter sig i sin naturliga miljö, och insåg att alla filmer och rykten som cirkulerar om speciellt vithajen inte alls stämmer överens med sanningen.

 

Idag kan jag väldigt mycket om vithajen. Jag har inte brytt mig om att läsa om andra arter men jag vet samtidigt att den haj som ligger bakom flest attacker mot människor är tigerhajen, en väldigt aggressiv art som gör först och tänker sedan. Om den hinner smaka människan släpper den oftast, men tigerhajar har en förmåga att svälja människor hela. Jag vill kämpa för hajars rättigheter, jag vill visa världen att hajar, och då främst vithajar, inte alls är farliga och jag tänker börja här. För vithajar är fantastiska djur med ett helt annat beteende än media älskar att framställa dem. Så om du har lyssnat och tagit in vad media skrivit och vad filmerna har visat, shame on you. Men jag gjorde likadant först, och om jag kan ändra uppfattning, så kan du också göra det. Detta inlägg handlar inte alls om Aspergers mer än ett stort intresse, men om du är intresserad av vad jag har att skriva så ber jag dig läsa vidare, om inte för min skull, så för hajarnas skull. Du kan få en helt annan uppfattning om djuret.

 

Väldigt få attacker mot människor sker av vithajen varje år. De få attacker som dock sker beror sällan på hajen, utan på människan. Om man badar i ett hajtätt område så är chansen stor att du som människa mött hajen utan att ens veta om det, för en vithaj jagar normalt sett inte människor. Så vad är det hos människan som kan få en haj att attackera? Det har ingenting med hajen själv att göra, det har ingenting med hungerskänslor att göra. Men en hungrig vithaj är en farlig vithaj.

Om du beter dig som ett bytesdjur är det inte alls konstigt att hajen attackerar. Om du ligger på en surfingbräda eller simmar så att du i princip ligger på vattenytan ser du automatiskt ut som en säl och med det tror hajen att du är en sådan. Hajar har inte så bra syn som människor, de förlitar sig på andra sinnen. Och om du som människa rör dig som en säl sänder du också ut sådana signaler genom vattnet.

En sak till som kan få hajar att attackera är om du ser hajen och får panik. Om du sprattlar, rör dig överdrivet mycket och sparkar, då ser du automatiskt ut som ett skadat djur. Och ett skadat djur är ett lätt byte. Men så fort hajen fått smak på dig släpper den och simmar iväg, för en haj kan inte smälta människans ben och med det vet den att den inte kan äta dig. Men att en vithaj smakar på en människa är ofta tillräckligt för att döda en människa, men vi dör inte som i filmerna. Vi dör sällan av själva bettet, utan av blodförlusten. Anledningen till att man funnit rester av människor i hajars magar är för att hajen inte kan smälta oss som de gör med sälar. De äter också sälar eftersom de har minimalt med ben och mest fett/hull, vilket är enklare för hajens mage att smälta.

 

Vithajen är en av de fredligaste hajarna vi har. Den är lugn och tålmodig, nyfiken och lekfull. Men en haj har tänder, och tänderna kan vara farliga. Dock är det aldrig hajens psyke som är farligt. Man kan simma med vithajar utan att gömma sig bakom en bur. Buren är stor och kan av hajen uppfattas som ett hot, men ofta när hajen biter på buren gör den detta av nyfikenhet. När den inser vad buren är så simmar den iväg om den inte blir irriterad på det främmande föremålet och simmar mot det igen.

 

En haj använder ofta metoden putta för att ta reda på vad saker är. Att bli puttad av en vithaj kan betyda att man flyttas några meter, men putten är ytterst sällan av aggressiv form. Vithajar leker de också, och de leker med människan lika mycket som den leker med andra hajar. Man ska alltså vara mer rädd när man möter den mycket mindre tigerhajen än när man möter den enorma vithajen, för vithajen attackerar inte utan att ha en ordentlig anledning till det, och dem skrev jag ovan. Om hajen blir osäker på dig kan människan kura ihop sig till en boll för att bli mindre, då minskar också hotbilden. Och när hajen ser att du inte är där för att hota den, då bryr den sig heller inte om dig.

 

Jag blir mycket irriterad när man framställer vithajen som en mördarmaskin. Det är ett kraftfullt djur som kan döda en människa på några sekunder, men det är inget som sker dagligen om man säger så. För ett tag sedan läste jag i en tidning att en man blivit attackerad och dödad av en vithaj utanför Nya Zeeland. Det som inte framgick i den lilla texten var mannens beteende i situationen. Och om man ska gå efter hur vithajen tänker och fungerar, så betedde han sig antingen som ett bytesdjur eller ett skadat djur. Om han inte gjort detta i mötet med vithajen hade den heller aldrig gjort något. Han avled tydligen av skadorna, blodförlusten och allt det där, och blev inte slukad av hajen. För hajar äter inte människor.

 

Så min fråga är.. Varför är det så roligt att visa en falsk sida av vithajen, och vad får man ut av att lura i människor en bild som egentligen inte finns? För att visa er vad jag menar kommer här nedan en video, en man som simmar och håller i en väldigt stor vithaj som dessutom är fredlig mot honom.

 

 

Dagens samhälle tar inte så stor hänsyn till personer med svårigheter. De förväntar sig att man ska klara saker som för en aspie kan vara väldigt påfrestande och stressigt. I detta inlägg kommer jag bli väldigt personlig och förklara situationer som för mig kan vara otroligt jobbiga. Om jag pressar mig för mycket slutar det med någonting jag skrev om tidigare, en så kallad meltdown. Ofta klarar jag mig undan med milda sådana, men ibland händer det att de blir så kraftfulla att jag inte har någon aning om vad jag gör. Och det då det kan bli farligt.

 

Här nedan följer en liten lista och förklaring till vad jag tycker är jobbigt. Det är absolut inte allt, men det är en del.

 

1. Träffa nya människor. Att träffa nya människor kan vara väldigt påfrestande, och speciellt om det sker i en större grupp. För mig är en stor grupp tre personer och mer. Jag måste från grunden lära mig tyda deras specifika kroppsspråk, vilket tar både tid och energi. När jag har träffat nya människor är jag ofta väldigt trött och kan vara det i en vecka efteråt, innan kroppen och psyket återhämtar sig.

 

2. Bli omringad av intryck. Hela tiden, varje sekund och varje minut sänder omgivningen ut intryck som din hjärna tar in och bearbetar. För mig är denna process mycket jobbig och jag finner mig utsatt på ställen som stora varuhus, restauranger och biosalonger där det aldrig är tyst. Det börjar med huvudvärk och går snabbt över till migränliknande huvudvärk, som sedan slutar med att jag är helt utmattad i ungefär tre dagar efteråt. Att gå en runda på IKEA kräver av mig tre dagars psykisk utmattning och nedstämdhet.

 

3. Skol/jobbmiljöer. Nya människor hela tiden, personer som kommer nära. Jag blir otroligt störd av dessa miljöer. Skolan är extra jobbig eftersom det aldrig är tyst. Om det råkar vara tyst i klassrummet så är det utanför det låter, eller någon kanske tappar en penna. Och den där blinkande lampan i taket ger mig huvudvärk, och den tickande klockan gör att jag inte kan sitta still. Koncentrationen är det första att försvinna, och efter en halvtimme kommer ångesten. Det är aldrig helt tyst.

 

4. Främmande personer som rör vid mig. Jag hatar när personer rör mig. Jag klarar när min mamma rör mig eller när en kompis ger mig en kram. Men om jag går in på en affär och det är trångt, då blir det problem. Jag vill inte att de ska röra vid mig, de ska inte ens komma nära. Jag har min personliga sfär och om någon kommer innanför den när jag inte ger tillåtelse blir det jättejobbigt. Ett typiskt exempel på detta är när man står i kön, och den bakom masar sig närmare och närmare bara för att. Jag är färdig att slå ner dem innan jag är ute ur affären.

 

5. Stress och press. Jag finner detta otroligt jobbigt. Om man pressar mig för mycket kan jag gå in i det där meltdown- tillståndet. Om jag stressas under för lång tid är det samma sak. Jag behöver min tid, mitt space. Det är bara så det är, och det kan inget samhälle ändra på. Jag kommer inte fungera bättre bara för att samhället pressar mig att klara allt. Det blir snarare värre. Jag klarar ingenting istället för kroppen och psyket orkar helt enkelt inte.

 

6. Sociala interaktioner utan valmöjligheter. Om jag inte kan välja när och med vilka jag vill vara social, då blir det genast väldigt jobbigt för mig. Jag måste hela tiden förbereda mig mentalt för ett samtal med en annan människa, och om någon då helt plötsligt säger något till mig kan det verka som att jag är ohyffsad eller så. Det händer att jag inte svarar, jag kan titta på dem men jag säger ingenting. Det är inte för att jag inte bryr mig, det handlar inte om att jag inte lyssnar. Det handlar helt enkelt om att jag hela tiden måste förbereda mig, veta i förväg vad samtalet ska handla om och vad jag ska säga för att inte framstå som en total idiot. Och om någon då kommer och säger något utan att jag fått förbereda mig eller valt samtalet, då finns det bara en utväg. Total katastrof.

 

7. Nya situationer och förändringar. Jag tycker verkligen inte om när jag utsätts för nya situationer jag aldrig varit med om tidigare. Jag vet inte hur jag ska agera och det blir totalt kaos i huvudet, tankarna snurrar som en tornado och jag väljer ofta att fly när sådana saker händer. Jag vet att det inte är bra, men när jag inte vet så blir det helt enkelt för mycket för min hjärna att bearbeta och jag går in i ett ångesttillstånd som är otroligt svårt att ta sig ur. Detta går även hand i hand med förändringar. Det kan handla om vilka förändringar som helst, som att de byter portkod eller att jag måste byta hudkräm. Sådana saker kan få min värld att rasa.

 

8. Överraskningar. Jag gillar inte överraskningar. Jag tycker inte om saker jag inte kan förutse och därför stör det mig enormt om någon försöker överraska mig med någonting. Presenter och så går bra, men om någon skulle ge mig en överraskningsfest på min födelsedag skulle jag med stor sannolikhet rusa ut ur rummet och inte återvända förrän alla var borta och allt var normalt igen.

 

9. När personer inte förstår logiken i det jag säger och gör. Jag har ett väldigt logiskt tänk och jag kan flyta iväg i funderingar som ingen egentligen har någon nytta av. Jag vet saker jag egentligen inte behöver veta (Som att Eluveitie betyder Schweizare), och jag kan komma på de mest underliga funderingarna som jag gärna vill ha svar på.

Väldigt långsökt, men samtidigt en väldigt logisk fråga. Men mamma tittade på mig med stora ögon och förstod inte alls hur jag kunde komma att tänka på det helt plötsligt. Men jag förstod, det var ju precis framför mig, med flygreklam och allt? Att inte hon tänkte så? Jag förstår med andra ord inte henne och hennes "ologiska" tänk i frågan (jag säger inte att andra runt mig är ologiska, men de är inte fullt så logiska som en aspie).

 

10. När personer tycker att jag är konstig. Jag är som alla andra, bara lite annorlunda. Det är en fras jag använder mig av för att förklara hur jag fungerar. Jag är smart, jag tänker annorlunda och jag ser världen på ett annat sätt. Jag har en stark relation till mina känslor och jag förstår inte hur människor som ras fungerar. Jag har mycket lättare att förstå andra djur t ex, hästar och hundar, och jag förstår precis hur de tänker och hur de agerar utifrån vad som är deras natur. Men människan är konstig, människan startar krig av ingen vettig anledning alls och de gör illa andra utan att ha någon anledning till det. Vi ska ju inte äta varandra, så varför skadar och sårar vi varandra? Det är sådana här saker som får människor att reagera när de möter mig, plus att jag har ett annat verbalt språk (jag är monoton och använder avancerade ord i avancerade meningar). Jag kan ibland tappa koncentrationen på samtalet och flyger iväg i drömmarnas land, och sådant kan människor tycka är drygt. Jag blir ofta pekad på som den onormala, som den konstiga och udda. Men för mig är det ni andra som är konstiga. För mig är mitt tänk korrekt och för mig ska man inte använda slang eller forkortningar när man talar och skriver. För mig är mitt sätt att agera väldigt bra, och jag vet mycket om mycket, medan andra vet lite om mycket eller mycket om lite. Nu drar jag inte alla över en kant här, för jag känner inte alla. Men av de jag känner, av de jag mött så ser jag generellt på den frågan.

Säg inte att jag är konstig när det är du som är konstig.

 

Hoppas jag kan lära dig som läsare något nytt, eller åtminstone ge dig en liten tankeställare på hur du ska bemöta oss med NPF- diagnoser.

När jag kikade på youtube här om kvällen såg jag ett par videor som jag fann mycket intressanta, och även lite rörande. Det handlade om två barn, åldrarna nio och tio år. Den yngre var lillebror till ett barn med aspergers syndrom och förklarade kort vad det var och vad brodern gjorde som var annorlunda. Jag tycker att alla borde se dessa videor, och syskonet lämnar ingen oberörd.

Kom ihåg att bakgrundsljudet på video nummer två stör Aspien* rätt mycket, vilket leder till att han inte riktigt är fokuserad på samtalet.

 

 

 

 

Jag önskar att så många som möjligt av de jag känner eller har haft ett umgänge med läser detta, men det är väl för mycket att begära. Jag vet att jag har skrivit flera inlägg idag men jag måste få skriva av mig lite, för detta är något som jag stört mig på länge och som jag faktiskt inte förstår.

 

Inlägget handlar om något så simpelt som vänskap. För många är detta aldrig något problem, de har många kompisar eller få vänner som de umgås mycket med. Jag har egentligen inget av det där. Jag har ett par riktigt goda vänner som jag har bra kontakt med. Men då ska man också minnas att de båda själv har diagnoser (jag lämnar varken ut namn eller vad för typ av diagnos det handlar om, då det inte får bli personligt mot någon). Men hur som helst, de har diagnoser och förstår mig på ett helt annat plan än "normala" personer.

 

När jag bodde i Sala hade jag rätt många vänner. Nu såhär i efterhand kan jag inte ens säga säkert att det handlade om vänskap. Jag fick fixa saker så att personer kunde sniffa bensin, jag fick ordna med rakblad så att man kunde skära sig och jag fick ordna med en hel del saker, som att hjälpa personer rymma hemifrån, bjuda på öl och annat. I mina ögon handlar det mer om att jag var lätt att utnyttja och då höll man helt enkelt masken för gruppens bästa. Dessutom var jag bra att ha i skolan då jag visste det mesta och kunde hjälpa personer till bättre betyg genom att säga svaren.

 

När jag flyttade förlorade jag all kontakt. Det var som att jag aldrig existerat i deras värld. Vi är fortfarande vänner på facebook och det är dels därför jag vill att de ska läsa detta. Just för att jag förstår, jag vet vad det handlade om. Jag kunde ordna så mycket, jag kunde dessutom till råga på allt fixa gratis tatueringar, eller i alla fall billiga sådana. Jag kunde göra saker som de andra inte kunde, och i och med det fick jag hänga med på ett bananskal.

 

Ni skulle bara förstå hur det är att leva ensam. Ni fattar inte hur jävla uselt det känns att efter några år insett att allt ni sade, allt ni gjorde bara var en lögn. En lögn för att ni själva skulle få ut det bästa av de få möjligheterna som dök upp i Sala. Att jag flyttade dit var för er en räddning. Eller var det inte så?

 

De få vännerna jag har i dagens läge har jag inte så mycket kontakt med som jag skulle önska. En av dem pratar jag mer med än den andre, och jag älskar dem båda väldigt mycket och värderar dem högt. Men för mig är det inte bra nog. De bor långt bort och jag kan sällan träffa dem personligen, något som tynger mig enormt. Jag vill ha ett umgänge, jag vill träffa personer som förstår mig och accepterar mig för den jag är. Jag vill inte träffa personer som inser fördelen med att ha mig med i gruppen och utnytjar det jag har att erbjuda, både kunskapsmässigt och lojalitetsmässigt. Jag är lojal mot mina vänner, och det är inte alltid till min fördel.

 

Ikväll sitter jag och funderar på detta. Jag känner mig ledsen. Det enda jag gör om dagarna är att jag går upp på morgonen, går till praktiken, går hem från praktiken och sedan sitter jag vid datorn tills det att det är dags att gå och lägga sig för att göra precis samma sak dagen därpå. Ibland händer det att jag kommer ut på äventyr med min bästa vän, men trots att jag vill så väl slutar det aldrig bra. Och jag vill att det någon gång ska sluta bra, för jag vill att det ska vara bra. Det enda jag vill är att vara som alla andra, för en enda jävla dag vill jag klassas som normal och en i gänget.

 

Så nu vill jag, att ni från min tid i Sala, ska förklara för mig varför ni gjorde så mot mig? Varför betedde ni er så? Ni sade att vi skulle ha kontakt efter att jag flyttade också, och jag kände ångest över att lämna er. Inte en enda jävla gång har ni åkt hit för att hälsa på mig, inte en jävla gång har ni brytt er om att fråga hur jag mår. Inte en jävla gång har ni försökt. INTE EN ENDA JÄVLA GÅNG! Om vi mot förmodan setts någon gång efter flytten har det varit för att jag åkt till er, aldrig tvärtom. Ni har sagt så jävla mycket, men ni har aldrig hållt skiten ni lovat. Ni har aldrig offrat något för vår vänskap. Aldrig. Och jag har insett att ni aldrig kommer göra det heller. Så varför i helvete gjorde ni som ni gjorde för? Det hade fan varit bättre att vara helt ensam i Sala också, för att förlora vad man tror va vänner är fan inte enkelt. Det handlar om 200 kr (förr mindre), ni förväntar er att jag kan offra dem pengarna men ni kan då aldrig göra det. Vi hade under två år precis lika stor inkomst, tänka sig...

 

Jag önskar att jag hade ett socialt umgänge. Jag må vara udda och annorlunda, men jag är inte dum i huvudet. Jag har känslor (mina känslor är ofta starkare och mer intensiva än andras) och jag försöker verkligen vara socialt kompetent. Det är inte mitt fel att det brister när det kommer till det sociala livet, men jag försöker i alla fall. Andra gör inte ens det... Jag önskar att jag kunde byta med någon annan, eller låta de som svikit mig få känna på hur det är att leva ensam, hur det är att leva ensam med Aspergers Syndrom. Jag vill ha någon att tala med, någon som lyssnar, någon som tar in och förstår det jag säger. Jag vill också...

 

Ja, rubriken säger allt. Jag har faktiskt blivit kallad Wikipedia. Och jag kan utan tvekan säga att jag förstår varför. Om du läser under youtube- rutan här nedan så kan du se att en hel del information står präntat med finstilt text. Jag har otroligt lätt för att lära mig språk, vilket samtidigt betyder att jag är rätt insatt i vilka språk som har existerat och vilka som existerar just nu.

 

Just språk har alltid varit ett stort intresse. Det är sällan jag lyssnar på svensk musik. Engelska är rätt vanligt, men om vi ska hårddra det lite tycker jag bäst om musik som är på helt andra språk. I mitt fall tycker jag mycket om gäliska låtar, där språket är så pass annorlunda att få förstår vad som menas.

 

Jag kan mycket om mycket, det är bara så det är. Och när jag rättar någon som har fel, menar jag inte att kasta skit på denne för att han eller hon har fel. Det enda jag vill är att dela med mig av den kunskap jag besitter, och om jag vet att jag har rätt borde personer runt omkring ta del av den rätta kunskapen så att det används på rätt sätt. Jag tycker nämligen inte att man ska gå omkring och sprida falsk kunskap, även om man själv tror att det är rätt.

 

Jag skulle t ex, aldrig uttala mig som jag gör om hästar om jag inte visste vad jag talade om. Jag kan de flesta hästraserna på mina fem fingrar, jag kan alla individuella drag, storlekar och hur personligheterna kan yttra sig rent genrellt i den specifika rasen. Jag kan också allt om hästhantering och hur man hanterar unghästar kontra problemhästar. Jag kan inte allt om allt inom hästar heller, jag vet t ex, inte så mycket om hur man uppfostrar ett föl mer än det jag läst i böckerna. Men det jag uttalar mig om, var så säker på att jag vet vad jag talar om.

 

Jag älskar att samla på mig all möjlig information. Jag kan det mesta om psykiska diagnoser och sjukdomar också, har läst och tagit in det som står. Jag vet vilka symtom som hör till vad och jag kan lika mycket om fysiska sjukdomar såsom förkylning, halsfluss och influensa. Jag vet de olika typerna i diabetes och jag kan allt om stroke. Jag vet en hel del (inte alls) om demens och jag vet hur man gör i olika situationer där liv är i fara. Det är bara sådant jag vet, för jag har läst om det. Jag samlar på mig otroliga mängder information varje dag, och varje liten detalj lagras i hjärnan och stannar där, hur onödigt det än må vara. Reklamer kan jag upprepa utan problem, låtar lär jag mig efter att ha hört dem en gång. Jag lär mig texter i böcker och kan samla på mig det mesta. Jag kan tidtabeller utantill i huvudet och jag kan saker man egentligen inte har någon större nytta av här i livet. Det enda jag faktiskt har svårt att lära mig är saker innehållande siffror, såsom statistik, tal och annat.

 

Ge mig ett papper och en penna, och jag kan skriva en femton sidor lång uppsats om Canis Lupus inkluderat underkategorier, raser, färger och kännetecken beroende på om det är en rastypisk Canis Lupus eller t ex, en Canis Latrans. För er som inte vet vad Canis är så är det varg. Canis Lupus är den vanliga gråvargen som är vanlig i Sverige, medan Canis Latrans är prärievarg.

 

 

Rätt logiskt om man tänker efter, eller hur?

Som vanligt klickade jag mig in på bloggen om Rapunzel som du kan finna under länkar i menyn, och började läsa. Det sista inläggets rubrik förvirrade mig en aning, men jag började läsa. Jag blev nyfiken och klickade på länken som fanns med i det övre stycket. Och där fick jag inspiration till att skriva ett inlägg i min egen blogg. Jag kör på samma stil som DansaiRegnet just för att jag själv precis erfarat vad jag misstänker vara en Aspergers Meltdown.

 

Jag kollade på videon och tänkte att han till en början verkade lite korkad. Vad menar han nu? Men sedan föll allt på plats. Först förklarade han ett barn som i princip - kort och gott - utnyttjar sin situation för att med ilska få som han vill. När Mr. Hutten sedan gick över på Aspergers Meltdown förklarade han liknande beteende men samtidigt ett motsatt tänk.

 

Jag gjorde så att jag kollade upp denne Mark Hutter, om han var en säker källa eller inte. Det visade sig att han arbetade med sådant här, och inte bara satt på youtube och talade om saker han inte har någon erfarenhet av. Jag fann en hemsida som heter My Aspegers Child som han driver.

 

När han började beskriva Aspergers Meltdown så förstod jag precis vad han menade. När jag var liten hade jag dessa "anfall" rätt ofta, om jag förstått min mamma rätt. Hon berättade för mig efter operationen att hon inte varit med om detta sedan jag var liten, så jag antar att det var vardagsmat förr. Jag kan även minnas signalerna av denna attack från operationsdagen. Och kvällen innan, dessutom. Det började ju med att jag satt och stirrade framför mig, och sedan bröt det hela ut. Man kan väl säga att det är lugnet före stormen som visar sig, och som är det starkaste tecknet på Aspergers Meltdown. Med andra ord är det inte bara ADHD som får dessa anfall som i andras ögon kan se aggressiva ut. Personen i fråga behöver alltså inte vara utåtagerande eller slåss för att han ska ha en Meltdown, det handlar helt enkelt om ett tillstånd där han inte har kontroll över sig själv och sina handlingar. Och vad jag vet, så är det väldigt vanligt när det kommer till personer med Aspergers Syndrom, och speciellt då i pressade eller stressade situationer. När personen med Aspergers känner att han inte har någon kontroll över situationen så blir det kaotiskt i huvudet, vilket i sin tur kan leda till ett sådant här anfall av okontrollerade rörelser och handlingar. Jag minns som sagt inte mycket av det jag gjorde när jag låg där inför operationen, jag minns inte hur jag vevade med armarna för att komma loss. Jag minns inte helt vad jag sa eller vad jag gjorde. Och jag antar att det kan hända när det handlar om Meltdown, att man helt tappar fattningen.

 

Eftersom jag inte är utbildad i ämnet, vilket Mark Hutter verkar vara eftersom han arbetar med detta, så får ni även videon jag tittade på och fann på http://dansairegnet.bloggo.nu.

 

Idag är jag rätt pigg. Igår sov jag halva dagen, då spänningarna släppte efter operationen. Jag tror att jag behövde vila ut ordentligt, och det var också på grund av det som det inte blev något blogginlägg igår. Idag har jag egentligen inte mycket att skriva om heller, jag har nyligen vaknat och precis hällt i mig en kopp kaffe. Men jag mår bra idag, har lite ont i magen ibland men inte värre än att jag kan hantera det. Då jag har rätt hög smärttröskel krävs det en hel del för att jag ska klaga.

 

Igår satt jag och skapade en spellista på youtube. Jag ville ha musik som jag kan spela till, något som gör att det blir roligare att döda monster och fiender. Jag hittade massor, både ny och gammal musik. Ett band jag tidigare lyssnade på som fick plats i listan var Eluveitie, ett band som blandar folkmusik med metal, och låter väldigt bra. Ett nytt band jag fann var UnSun, ett band jag blev helt förälskad i. Video till en bra låt finner du längre ner i inlägget. Jag kan absolut rekommendera dem om man är öppen för den lite hårdare, men samtidigt väldigt musikaliska, genren av musik. Det är dock inget för personer som lyssnar på Rix FM.

 

Det jag egentligen ville ta upp idag var att jag är otrolligt tacksam för de som dagligen läser min blogg. Speciellt finns där en person som kommenterar och skriver så fina saker att jag blir rörd. Och hon skriver även att jag hjälper henne se saker ur ett NPF- perspektiv, vilket jag är glad över att kunna göra. Jag trodde aldrig att bloggen skulle bli en sådan hjälp för andra. Jag trodde att den skulle bli liggandes som alla andra bloggar jag försökt starta upp, men den här personen får mig att vilja uppdatera varje dag och hon får mig att vilja skriva om mina problem. Jag läser hennes blogg. Inte varje dag men när jag klickar mig in där läser jag allt nytt som kommit upp. Jag tycker det är intressant att få följa hennes dotter och jag känner igen mycket av hennes beteende, samtidigt som en hel del är främmande för mig. Nu efter operationen kan jag se på Rapunzel på ett lite annat sätt, jag har aldrig tidigare förstått detta med ångestattackerna som gör barnet okontaktbar. Nu förstår jag, nu vet jag. Jag var där här om dagen och nu kan jag relatera till just de händelserna på ett helt annat plan.

 

Jag vill tacka Rapunzels mamma för att hon läser och kommenterar min blogg. Det får mig att vilja fortsätta skriva. Förr har jag hela tiden tröttnat på mina bloggar och lagt ner dem. Aspergersbloggen har funnits längre än någon annan blogg jag haft och jag känner inte alls för att sluta skriva. Hon är som en drivkraft för mig, att hon läser och sedan skriver att hon blir hjälpt får mig att tänka på alla de saker jag kan dela med mig av. Och om jag kan hjälpa personer där ute, antingen de anhöriga eller de som själva har diagnoser, så kommer jag fortsätta med min blogg. Jag har kommit så långt att jag tror att erfarenheterna jag har i ryggsäcken kan hjälpa många, om de bara hittar hit.

 

 

Det finns inget värre än att tappa kontrollen. Men man kan tappa den på flera olika sätt. Jag kan få minnesluckor utan att vara under någon alkohol- eller drogpåverkan. Det är jobbigt, obehagligt och skrämmande, men det sker.

 

Idag var min operation. Morgonen började i tårar, precis som hela gårdagen. Men på bussen var jag relativt lugn och det var först när jag stod utanför dörren in till operationsmottagningen som jag reagerade ordentligt. Problem efter problem dök upp på vägen.

 

En kvinna kom fram till mig när jag tvärstannade innanför dörrarna. Hon försökte komma nära mig, tala till mig. På grund av att hon kom så pass nära, och försökte vara snäll, så eskalerade min ångest ännu mer. Jag såg sjukhussängar och det var obehagligt. Jag fick vänta ett tag innan jag fick komma till receptionen och det gick bra.

 

När jag skulle byta om satt en gammal man i väntrummet. Kvinnan tog fram kläder och försökte få in mig bakom ett vitt skynke i samma rum. Jag vägrade, ville inte. Där har vi problem nummer två.

 

När jag var ombytt och klar gick min mor för att lämna sakerna i ett skåp vid receptionen. Det var då jag inte lyckades hålla fasade längre och bröt ihop fullständigt. Jag höll en tidning för ansiktet, för att dölja mina röda ögon. Mamma kom tillbaka och viskade att allt skulle gå bra, vilket fick mig att reagera ännu kraftigare. Jag ville verkligen inte, men jag satt i de där fula sjukhuskläderna och det fanns nu ingen återvändo.

 

En kvinna ropade upp mig för att sätta nålen i armen. Först ville hon sätta den i högerhanden men jag förklarade vänligt men bestämt (okej, kanske inte vänligt) att jag inte kan för att jag har kraftig handeksem. Jag höll upp handen och fick nålen i armvecket istället. Hon ville även att jag skulle gå på toaletten medan de väntade på att läkaren skulle komma. På toaletten bröt jag ihop igen och medan jag försökte klämma ut dropparna som inte ville komma av ångestkramporna rann tårarna ner över den mörkblåa morgonrocken. Jag har aldrig varit med om något så jobbigt som detta.

 

Mamma knackade på dörren och väckte mig till verkligheten igen. Jag fräste att jag snart var klar och började göra mig i ordning, drog upp de fula, vita strumporna och tvättade händerna. Jag vågade till och med kasta en blick i spegeln och jag såg då rakt inte klok ut, ögonen var röda som tusan och ansiktet blött efter tårarna. Jag gick ut ur badrummet och i tystnad inväntade jag läkaren.

 

Kvinnan kom tillbaka (ärligt talat minns jag inte om det var samma kvinna eller inte) och jag blev inledd i samma rum som tidigare, då de fixade med nålen. Jag har aldrig varit rädd för nålar (har tre tatueringar och planerar fler) så det var aldrig något problem. Men när läkaren kom ritade han på min mage och förklarade var de skulle gå in för att plocka ut gallblåsan, och sedan försvann han. Han var tydligen mycket trevlig, men jag märkte inte av detta.

 

När han gick kom en sköterska och sade att det var dags för operation. Då bröt helvetet lös. Känslorna rusade i kroppen på mig och i ett tillstånd utan att veta vad jag egentligen gjorde slet jag tag i mamma och vägrade släppa. Redan innan hade hon fått kläder, så hon skulle följa med mig in i operationssalen. Men det lugnade inte mig, jag var omöjlig. Tårarna kom igen och de började föra sängen mot rummet, eftersom de tydligen var rädda att om jag skulle gå själv, så skulle jag sticka därifrån. Och det skulle jag ha gjort, om jag bara fått chansen.

 

I rummet stirrade två andra, helt främmande kvinnor på mig. En av dem var en narkosläkare, det är det enda jag minns. Hon försökte tydligen prata lugnt med mig, jag hade skrikit tillbaka att jag inte var redo och att jag inte ville. Narkosläkaren hade läst på om Aspergers och försökte bemöta mig på ett korrekt sätt, men jag var okontaktbar. När de hotade med att det gick att söva mig på britsen jag redan befann mig på flyttade jag mig, och en av dem skulle ta ett stick i fingret. Det är också det sista jag minns, för jag var så upprörd, rädd och ångestfylld, att allt annat har gått mig förbi. Mamma berättade efteråt att de hade sövt mig innan de gjorde alla övriga förberedelser, att de inte sagt något om saken för att jag inte skulle bli ännu mer rädd och kanske då till och med aggressiv. Det krävdes en hel del personer att hålla mig nere när jag tänkte resa mig upp och gå därifrån, och det var inget de ville riskera igen när jag nu satt fast i sladdar.

 

Jag vet inte vad jag tycker om det där, att de avbröt mitt tillstånd så tvärt. För när jag sedan vaknade fortsatte förloppet, det hade inte avtagit med tiden. Jag skakade okontrollerat och jag andades med korta, ojämna andetag. Mamma försökte få mig att andas normalt och pratade hela tiden med mig, för att jag inte skulle gå in i en panikattack. Jag vet inte om det är sunt att avbryta något psykiskt sådär. Narkos fungerar ju så att det bara blir en paus i det hela, ingenting försvinner. Så när jag vaknade igen var det hela igång igen, trots att jag var trött. Jag mådde illa, var spänd och det gick inte att stanna upp. Jag var inte rädd efteråt när jag vaknade, men jag hade fortfarande ångestkänslor.

 

Nu efteråt kan jag inte minnas allt som hände. Mamma återberättade en hel del och jag kan inte ta upp alla detaljer jag fått reda på, då skulle inlägget bli milslång. Men hon berättade också att jag var sådär när jag var liten, att hon inte sett det på många år nu. Man kan väl säga att det var Aspergershjärnan som tog över, och jag kunde inte nå in i mig själv. Ändå tycker jag att jag var duktig som över huvudtaget satte mig på bussen och åkte dit. För jag visste, att när jag väl var inne i väntrummet så kunde jag inte avbryta. Men det tog tid, det krävdes kaos och minnesluckor för att genomföra det. Det krävdes ett tillstånd av ologiskt tänkande, rädsla och stark ångest för att låta dem röra mig på det sättet. En upplevelse jag aldrig mer vill uppleva, jag har aldrig varit med om något så jobbigt.

Nu är det bråttom! Inom ett år behöver jag både en utbildning och ett arbete för att när mamma flyttar kunna betala alla utgifter på egen hand. Det kommer att bli en kamp, eftersom jag samtidigt planerar att ta körkort så fort som möjligt, och redan har kollat på handledarkurser som jag och pappa ska gå. Det är mycket som händer kombinerat med operation och praktik.

 

Jag skrev tidigare ett inlägg som handlade om min vilsenhet gällande mammas flytt. Vi har nu pratat igenom det lite mer och jag känner mig faktiskt rätt lugn inför detta. Jag kommer få bestämma allt själv, hur lägenheten ska se ut och vilka färger som ska ingå. På grund av att jag är fullt upptagen med att bestämma stilar, inredning och väggfärger så har jag inte tid att fundera på hur jag ska klara mig på egen hand. Och helt ensam kommer jag inte heller vara, då jag och mamma kommer ha tät kontakt när hon väl flyttat iväg.

 

Jag har goda idéer för lägenheten. Om det blir som i mitt huvud kommer det bli väldigt snyggt med både färgsättningar och detaljer. Jag har tänkt på allt och ingenting kommer rinna mellan fingrarna nu. Det enda som känns pressande är att jag behöver finna en kort men användbar utbildning som inte börjar i Augusti, utan helst för en vecka sedan (inte bokstavligt talat). Det känns som att jag inte har tid på mig längre, jag måste göra detta, annars kommer jag inte ha någon inkomst och det blir stora problem. Men jag tror faktiskt jag klarar det, jag ska till arbetsförmedlingen idag och där ska jag jaga fatt i någon som jag kan diskutera korta utbildningar med, som ändå ger jobb. Jag känner också att jag är klar på second hand butiken nu, jag har varit där länge och jag är redo för en ny utmaning. Och de tycker mina medarbetare också att jag är, ingen av dem vill att jag fastnar där.

 

För en gångs skull känns det hela bra. Jag tror att det kan bli bra, jag är helt övertygad om det. Det enda jag egentligen måste lära mig och tänka på är att jag måste betala räkningarna i tid, vilket alltid varit ett problem för mig. Jag har aldrig behövt betala räkningarna här hemma eftersom mamma gör det, och på så sätt har jag inte heller brytt mig. Men nu ska jag börja tänka på det själv, men även där kommer jag få hjälp av mamma. Vi har en bra plan på hur vi ska lösa de problem som kan uppstå i min vardag, och skype är en lösning.

 

Jag gillar det faktum att jag får bestämma helt själv. Ingen lägger sig i. Jag frågar ofta min mamma om tips eftersom jag själv har ärvt pappas färgblindhet och har svårt med nyanser, och vilka nyanser som passar med varandra. Det är ett problem jag kommer ha hela livet, men jag ser inte det som ett stort hinder. Mamma säger alltid det hon tänker och om det inte är möjligt att kombinera så säger hon det. När vi tittar på inredning ger hon tips, pekar och säger att det är snyggt, men det är alltid jag som slår sista kastet och bestämmer vad som ska få ta plats i lägenheten. Och att dem ska hjälpa med med massor av saker, det känns också bra. De ska hjälpa mig fixa till köket och de ska hjälpa mig flytta garderober och annat tungt. Jag tror verkligen att det här kan bli väldigt bra!

Jag har väldigt lätt för att bli rädd och orolig. Det i sin tur leder ofta till ångest och ibland även panikångest. Jag fick en panikångestattack första gången när jag var tonråing, jag tror att jag var sjutton år gammal när det först hände. Jag var i skolan och det var en helt vanlig dag, jag blev osams med en lärare som vanligt och helt plötsligt kunde jag inte andas. Det blev tungt och jag kippade efter luft, flydde in på toaletten och det enda jag hörde för vad som kändes som en evighet (som egentligen bara var några minuter) var mina egna hjärtslag som rusade mer och mer för varje lång sekund som gick. Tack vare min kunskap om panikångest (jag känner flera som lider av detta) kunde jag ta mitt förnuft till fånga och med hjälp av metoder som gör att jag kan känna och höra mina andetag lugnade det ner sig. Det var en metod jag kom att använda många gånger efter det, och ofta i skolmiljön.

 

Egentligen skulle inte det här inlägget handla om panikångest, utan om rädslor. Jag möter ofta saker jag är rädd för, det kan vara allt ifrån ballonger till spindlar. Jag är livrädd för saker som kan smälla, och speciellt om man ser ett barn som leker med en ballong. Jag vet att den höga smällen är oundviklig och pulsen börjar rusa. Jag är högkänslig mot ljud vilket har lett till något man kan likna vid en fobi mot detta, så nyår och sådana högtider där man använder sig av saker som ger ifrån sig höga smällar har alltid varit ett stort problem för mig. Jag har gömt mig på toaletten med hörselkåpor för att undkomma de jobbiga ljuden som i mitt huvud känns som smärre explosioner. Men jag har alltid försökt möta mina rädslor, även om det har tagit flera år att ta det sista steget.

 

Jag hade inget val när det kom till mitt förra sommarjobb. På grund av sekretess får jag inte utge exakt var jag befann mig, men jag kan säga att det var på en militärbas. Jag jobbade den senare delen av sommaren och så klart tog militärernas semester slut. Nya dök även upp på platsen för att börja sin utbildning. Efter två veckor av arbete kom de tillbaka, och med vapen i hand gick de mot skjutbanorna. Jag hörde deras skott runt mig dagarna i ända, från morgon till det att jag slutade på eftermiddagen. Många gånger kunde jag dölja ljudet med hjälp av högljudda maskiner och hörselkåpor som var ett måste till dessa för att inte förlora hörseln, men några gånger gick jag utan. Jag gick över gårdsplanerna, arbetade i rabatter eller målade om väggar. Jag hade inget val än att acceptera läget och vänja mig, även om det till en början tog emot. Nu kan jag gå utan hörselkåpor i lägenheten fram till tolvslaget, för jag har ännu inte kommit så långt att jag vant mig vid det.

 

Allt handlar om att möta sina rädslor, och man måste göra det med rak rygg och ett högt huvud. Om man kryper ihop till en boll och blundar, då händer ingenting. Då fortsätter rädslorna forcera genom kroppen och det slutar med att man flyr platsen hals över huvud. Och tro mig, jag har erfarenhet av detta och vet vad jag talar om.

 

Envishet är nästan ett måste när det kommer till att möta sina rädslor. En beslutsamhet som rädslan inte kan slita bort när den kommer på besök. Man måste vara envis, slå foten i matten och knyta nävarna. Var noga med att inte spänna käkarna, det får man bara huvudvärk av, men ställ in dig på att inte backa undan och gå ut för att möta det du är rädd för. Spindlar eller inte, men jag var tvungen att klippa buskarna och rensa vid blommorna. Flera gånger kom de långbenta spindlarna över gatan eller mötta mig i sina vävda nät när jag sträckte in handen, och flera gånger drog jag åt mig handen och kände hur de kröp över kroppen på mig, fast de egentligen inte var där. Jag är fortfarande rädd för spindlar, men nu kan jag i alla fall möta en utan att gripas av panik.

 

Rädslor är till för att besegras.

 

Detta är början av en roman jag skrev på, men som jag inte blev nöjd med. Denna historia skildrar en verklighet som avviker från verkligheten då han senare i historien möter en korp som leder honom fram till en kvinnlig överlevare, och tillsammans var tanken att de skulle försöka fly då kriget urartade och spred sig över resten av landet.

 

Att skriva såhär har alltid varit ett sätt för mig att fly verkligheten. Ofta innehåller mina historier verkliga varelser, men med detaljer baserade på fantasygenren. Jag tycker om att blanda in drakar, övernaturliga djur som till synes ser normala ut, vampyrer, varulvar och demoner. Min första novell som jag publicerade på internet var historien om Roger, en engelsk man som under sin färd genom staden möter "skuggan", en varelse vars myter cirkulerat i staden under en längre period. Mer än så tänker jag inte avslöja eftersom jag inte vill att någon kopierar det jag skrivit.

 

Jag har en enorm kreativ sida. Jag kan börja skriva med några få ord och det slutar med en flera sidor lång novell som innehåller det mesta. Jag behöver ingen bas för att få fram en bra historia, allt jag behöver är ett sätt att börja på, så kommer allt gratis sen. Det är en förmåga jag är stolt över att ha, och det är ytterst sällan jag skriver mind maps för att komma ihåg personer, djur och miljöer. Jag minns ändå, och jag vet att eftersom mina karaktärer väldigt ofta byter miljöer och bekantskaper, så behöver jag inte memorera allt jag skriver.

 

Ett annat sätt att lugna ner mig och slappna av är att spela. Jag spelar ett spel som heter Perfect World International, ett spel liknande det världskända World Of Warcraft, som väldigt många miljoner människor världen över spelar. Jag tycker att WoW är roligt, men eftersom jag inte har en så stor ekonomi känner jag inget behov av att betala för att spela ett spel. Och eftersom PWI (Perfect World) är gratis, så var det ett självklart val när jag letade efter spel som intresserar mig. Jag får allt jag får i WoW, en fantasyvärld med flera raser att välja mellan. Det är samma system och båda ingår i gruppen MMORPG, rollspel online där fler kan spela samtidigt. På detta sätt kan jag vila upp mig samtidigt som jag är social med personer från andra världsdelar. Hur coolt är inte det?

 

Att fly verkligheten en stund. Jag tror det är något som alla måste göra någon gång ibland, och man gör det på olika sätt. Vissa tar en ridtur ute i skogen, andra kanske virkar eller lägger pussel. Jag spelar och skriver, sysslor som får mig att lugna ner mig efter en hektisk dag. Eftersom jag har Aspergers måste jag vila upp mig oftare än andra, vilket betyder att jag spelar väldigt ofta, eller skriver. Jag gör det jag behöver göra för att orka möta verkligheten dagen efter, för att inte bryta ihop eller lägga av. Och jag tror att det är nyttigt, för jag tror att om man inte gör detta, bryts man snabbare ner som människa. Vad vore livet utan avslappning?

 Jag har alltid varit intresserad av hästar. Mitt djupa intresse började redan när jag var fyra år gammal. Efter en hel del traumatiska händelser i mitt tidiga liv fick jag börja på en ridskola för att sysselsätta mig med något, och man kan se det på två sätt. Både positivt och negativt. Positivt för att jag fick något att tänka på, negativt för att det i den stunden skapades ett djupt intresse för djuret. Det djupa intresset tog upp all min tid och jag befann mig dränkt i böcker om hästar, hästskötsel och ridning. Jag lärde mig allt som gick att lära sig och jag slutade inte förrän jag memorerat alla böcker. När jag gjort det gick jag och köpte/lånade andra böcker för att lära mig ytterligare lite mer. Det slutade med att jag kunde alla hästraser som existerar, samt deras egenskaper och hur de ser ut. Jag kunde allt. Allt ifrån hästraserna till hur man hanterar hästar enligt olika traditioner och synsätt.

 

Jag red konstant i tolv års tid. Efter detta började skolan ta upp all mer tid och ångesten gjorde att jag inte orkade ha hand om hästarna. Men jag älskade fortfarande djuret och efter några år utan ridning och hästhantering började jag söka mig ut till privatpersoner. Jag fick min första medryttare för bara några år sedan och jag tog hand om henne i genomsnitt fem dagar i veckan. Anledningen är rätt privat men jag kan säga att hon inte mådde särskilt bra, den hästen. Jag skötte om henne, mockade och fodrade. Vi gick promenader och jag red henne några få gånger. På grund av en ryggskada kunde hon inte arbeta normalt och det blev bara skritturer ut i skogen. Men hästarna har trots bristen på kontakt alltid varit en stor del av mitt liv och är fortfarande. Just nu håller jag på söker arbete på hästgårdar runt omkring i Sverige, mest för att återuppta kontakten med hästarna. Jag har en smärre allergi som i vissa fall hindrar mig, men jag försöker ignorera det.

 

Hästarna är underbara, och på senare år har jag fått upp ögonen för Natural Horsemanship. Det är inte den typen av hästhantering man använder sig av på ridskolor, utan det är en hästhantering där utrustning (sadel, träns, grimma, grimskaft, mm) används så lite som möjligt. I många fall rider man hästarna utan någonting alls, men så långt har jag inte kommit med hästträningen någon gång. Jag börjar alltid med att träna från marken för att få ett band med hästen, den måste lita på mig för att allt ska gå vägen. Om tilliten inte finns, så finns ingenting.

 

Jag tycker att tävlingar är det dummaste som någonsin existerat. Jag förstår inte hur man kan använda hästen som ett redskap för att få kändisskap och priser. Jag förstår inte hur man kan pressa hästen så hårt att det ibland sker att den död faller ihop på tävlingsbanan, bortom all räddning. Jag förstår inte hur man kan skada hästen genom att rycka den i munnen, slå den, använda sadlar som inte är av korrekt passform. Jag förstår inte hur man kan behandla en annan levande varelse på det sättet, och jag är långt ifrån ensam när det kommer till det synsättet.

 

Mitt specialintresse är även att skriva. Att skriva började jag med nu på senare år då jag inte hade någon möjlighet att vara nära hästar. Jag skriver allt ifrån noveller till bokutkast, och jag önskar att få börja arbeta som journalist någon gång i framtiden om drömmarna som NH- tränare inte uppfylls. Så man kan väl säga att jag har två specialintressen.

 

Specialintressen är typiskt för personer med Aspergers Syndrom och det är inte ovanligt att specialintressen kan vara att samla på tidtabeller eller att lära sig namnsdagar utantill. Det kan vara i princip vad som helst, men för tjejer är det ofta djur. Det är också därför det kan vara svårt att uppfatta Aspergers hos tjejer, för vilka tjejer tycker inte om djur? Det handlar om att se mellan raderna när man sätter diagnosen Aspergers på tjejer, och det har dem gjort i mitt fall. Det tog tjugo år, men det är bra om man ser till att många kvinnor med Aspergers inte upptäckts innan de är runt medelåldern. Och specialintresset har en stor betydelse när det kommer till kriterier, för även om det är individuellt från person till person hur man är som Aspergerare, så är det ofta en gemensam nämnare.

Min skolgång har hela tiden varit upp och ner. Just nu går jag inte i skolan alls, eftersom jag hoppade av gymnasiet när jag insåg att jag inte skulle klara av att ta igen det år jag låg efter, och jag fann inte heller någon mening med skolan. När jag var liten fanns inte många problem, inte vad man skulle kunna kalla för just problem i alla fall. Jag fick gå i en liten klass och tränas i en stor för att så småningom kunna vara som de andra barnen i min ålder. Men det är inte här min historia för detta inlägg börjar, utan flera år senare, då jag kommer som ny till en skola i Sala.

 

Mitt första år var helt okej på högstadiet. Nog var jag utanför alltid, nyinflyttad till staden som jag var. De andra visste inte vem jag var och därför var jag inte en av dem, och det hade jag inga problem med. Jag trivdes ensam och ville inte integrera med de andra eleverna på skolan mer än nödvändigt. Men efter sommarlovet och vi skulle börja åttan förändrades allt...

 

Under sommarlovet hade mitt psykiska tillstånd försämrats en del och jag kom tillbaka som en helt annan människa. Jag klev in genom skolans portar med mörka kläder och svart smink som dolde det mesta av mina ögon. Luggen hängde fritt ner över det bleka ansiktet och jag var skyggare än någonsin tidigare. Jag höll mig hela tiden på min kant och jag öppnade inte ens munnen när läraren frågade mig någonting, vilket de slutade med efter några veckor.

Det hela eskalerade fort och eleverna i min klass började dagligen gå på mig. Jag var ful, äcklig och dum i huvudet. Jag skulle inte få vara med dem, och det visade dem så tydligt. Jag såg inte ut som någon av dem och var därför inte välkommen. Jag var dessutom utifrån, och det gick inte för sig. Under denna period kom även minnesbilderna om pappas övergrepp och mitt mående försämrades kraftigt. Jag började använda rakblad för att ta mig igenom vardagen och skolan gjorde inte saken bättre. Lärarna ignorerade mina öppna sår som ibland även blödde när de tittade ner på mina armar, och de vände mig ryggen varje gång jag skrek efter hjälp med mina handlingar.

 

"Jag vill så gärna, men jag förstår henne inte." - En kommentar min mamma fick när hon nattvandrade en kväll. Jag var inte närvarande och tack gode Gud för det. Jag visste redan då att de inte förstod mig, men ingen hade talat om någon diagnos då. Jag visste att ingen förstod hur jag tänkte, varför jag gjorde som jag gjorde och ingen förstod hur jag egentligen mådde. Lärarna brydde sig ju inte och de såg inte mobbningen, vilket resulterade i att jag började skolka mer och mer under skolgången i åttan. Jag skaffade vänner som satt i liknande sits som mig och tillsammans var vi oslagbara, de blev en familj och de systrarna jag aldrig fick. Vi delade rakblad, vi klippte varandras hår och vi hängde dagarna i ända. Vi hjälpte till och med varandra att rymma hemifrån då och då, när verkligheten blev för jobbig. Vi gömde oss och drack öl, inte för att det var mycket att skryta över. Men vi var en familj, och vi stod upp för varandra vad som än gällde.

 

Sommarlovet mellan åttan och nian var den värsta sommaren jag gått igenom. Ångesten hälsade på varje dag och ibland blev jag apatisk. Jag ville inte göra någonting och de få gånger jag faktiskt mådde bra förstörde någon det genom förändringar eller överaskningar, saker jag inte kunde hantera alls vid den här tiden. Jag byggde upp en mur som skiljde mig från resten av världen, och inte ens min mamma fick komma innanför för att tala med mig. Jag klarade inte av att göra någonting av värde och jag levde mitt liv ihop med bandet Kent och rakbladen jag så högt älskade. Mamma undrade nog varför det tog sådan tid att gå ut med hunden om kvällarna...

 

Nian var hemsk. Jag blev mobbad i en högre grad av fler och fler elever. Till och med lärarna hoppade på det tåget och de var allmänt elaka mot mig. Vissa ignorerade mig när jag behövde hjälp, andra fällde kommentarer som jag vid den tiden inte kunde ta emot utan ångestattacker. Dock fanns det en lärare som såg vem jag var bakom ångestmolnet, och han kämpade för mig. Det var tyvärr inte tillräckligt.

 

Eftersom mobbningen eskalerade ännu mer så blev det även värre. Nu var det inte längre bara ord som fälldes när jag gick förbi, utan nu blev jag även mordhotad och fysiskt mobbad. Mamma tog mig ur skolan en period, och när ingen hade ringt hem för att fråga var jag befann mig så ringde hon till dem, och de sade att de inte saknade någon elev. Skolan hade med andra ord inte upptäckt att jag var borta, vilket inte förvånade mig. De såg mig aldrig annars, så varför skulle de upptäcka min frånvaro?

 

När skolan slutade så delade lärarna ut rosor till eleverna. Eller ja, till vissa elever. Eleverna delade även ur blommor till lärare och elever. Jag fick inga blommor, jag fick ingenting. Jag gav en ros till min mentor som brydde sig om mig, och han grät när jag för sista gången någonsin gick ut genom dörren för att aldrig återvända. Jag sade aldrig hejdå till mina klasskamrater som jag träffat i tre års tid. Jag vände dem ryggen och med familjen försvann jag från skolan för att aldrig mer sätta min fot mellan dess väggar igen.

 

Nu börjar det bli så tydligt att min mamma om ett tag försvinner. Och om jag känner henne rätt så sker det snabbare än hon till en början sa, för hon verkar så kär och det är svårt att få kontakt med henne och prata när Han är här. Jag sitter i bakgrunden och hoppas på att någon gång få kontakt med henne, men det verkar nästan omöjligt. Det enda hon gör är att skratta, fnissa och jag antar att det flyger tusen fjärilar i hennes mage varje gång hon möter Hans blick.

 

 

Hon tänker lämna mig, hon tänker flytta ifrån mig. Hon säger att hon bara finns en kort resväg bort och att hon kommer vara bakom mig ändå, men jag tror inte på det hon säger. Jag tror inte att när hon väl försvinner så kommer hon vilja leva kvar i ett liv med Aspergers och problem. Och ju mer hon visar att hon är på väg bort, ju starkare blir känslorna av orättvishet och förrakt. Jag förraktar hennes val att lämna mig, lämna stan. Jag förraktar hennes kille för att han tar henne ifrån mig, för att han sliter sönder bandet som tog flera år att bygga upp.

 

Jag tänker fly senare idag, bort från eländet. Jag vill inte se, vill inte höra. Jag vill inte bli påmind om att hon tänker lämna mig. Hon har andra känslor gällande detta, men det är min blogg och det är mina känslor jag skriver om, och jag struntar fullständigt i vad hon säger och tycker om den saken. Jag har ingen att tala med just nu, för mamma ligger och gosar med Han. Jag har inget emot Han, han är snällare än de flesta killar och verkar bry sig om min mamma. Jag hatar inte honom, jag tycker faktiskt om honom. Men jag förlåter honom aldrig för att han förändrar mitt liv till den grad att jag tvingas leva ensam utan min mamma. Jag behöver min mamma, jag behöver henne. Jag har aldrig levt utan henne.

 

Igår försvann dem i flera timmar, för att kolla på möbler till i framtiden deras gemensamma boende. Jag förstår att hon är ivrig och att hon är lycklig, men jag är inte lycklig. Rent genrellt är jag väl det, men varje gång jag tänker på att hon inom en snar framtid lämnar mig för en edslig by någon annanstans i Sverige, då tar det stopp. Om hon åtminstone hade bott kvar i Uppsala, då hade jag nog inte gjort en så stor deal av det hela. Men det handlar inte om fem minuter bort längre, det handlar om femhundratusen MIL bort.

 

Jag antar att det är min Aspergers som spökar igen. Jag hatar förändringar och klarar inte av dem. Jag klarar inte ens de mindre förändringarna som sker i vardagen, hur ska jag då klara av detta? Det är så enormt att det tar andan ur mig. Hon har ju liksom varit och kollat på möbler! En hel jävla dag dessutom... Och hon säger att hon tänker lämna Simon (katten) här med mig. Så mycket för kärleken, eller hur? Simon fanns först, och det gjorde jag också.

Om jag inte haft min mamma vid min sida hade jag antagligen gått under. Jag kommer nu gå in på privata saker som dels har med Aspergers att göra, men stora delar inte. Men jag antar att det är tack vare min Aspergers som jag reagerade och agerade på sättet jag gjorde, och på så sätt tog mig igenom det svåra och kom ut som en starkare människa.

 

När jag var liten (runt två år gammal) blev jag sexuellt utnyttjad av min pappa. Jag har egentligen inga ordentliga bevis på att det verkligen skedde, men jag tror att minnesbilderna och den ångest som medföljde ett år efteråt är bevis nog. I alla fall för mig.

 

Jag skadade mig själv redan då, så egentligen var det inte underligt att när jag vid minnesbilderna i huvudet började använda mig av rakblad och stearin för att dämpa smärtan inombords. Jag var redan som litet barn självdestruktiv och det följde mig upp i tonåren, även om jag större delen av min barndom inte skadade mig själv. Jag tror att den självdestruktiva delen av mig själv har med min Aspergers att göra.

 

Jag kommer exakt ihåg hur det såg ut i det där rummet på BUP. Det var ett ljust rum med starka lampor som sken mig rakt i ögonen och bländade synen. Jag vet senare att min mamma stod på andra sidan väggen och såg på mig, något jag inte kunde veta då. Jag fick träffa en slemmig tant som satt och stirrade på mig. Jag fick sitta på en liten, fult målad stol. Papper och pennor lades på bordet framför mig, och på andra sidan bordet satt den där tanten. Jag ritade, och jag ritade, tråkiga bilder som egentligen inte hade någon betydelse. Sedan fick jag leka i en sandlåda, där den blöta och den torra sanden var uppdelad i två olika lådor. Jag valde nästan alltid den mörka sanden, där jag gjorde ett berg. På ena väggen fanns en lång hylla med flera fack där det fanns fullt med leksaker. Jag minns speciellt en björn som stod på två ben, som jag tyckte om väldigt mycket och gärna använde mig av. Men mer än så orkade jag inte leka innan jag bröt ihop totalt. De pressade mig över bristningsgränsen varje gång och jag minns känslan när jag åkte dit, jag hatade det, även om jag inte gjorde mycket till motstånd.

 

Min barndom och uppväxt är inte mycket att hurra över, och anledningen till att jag skriver detta är inte för att jag vill ha uppmärksamhet eller medlidande. Anledningen är att man aldrig, någonsin ska pressa ett barn med en neuropsykiatrisk diagnos så pass mycket att han eller hon inte orkar göra något på en vecka efteråt. För så var det för mig, och så ska inget barn behöva ha det, och inget barn ska behöva gå igenom det jag gått igenom.

 

Och en sak till ni alla måste komma ihåg! Om ditt barn eller ett barn i din närhet skadar sig själv vid ung ålder (det spelar ingen roll vad det är för självskadebeteende), så är risken enorm att det följer med upp i äldre år, och då kommer det vara otroligt svårt för personen att sluta. En stor dos tålamod och många psykologbesök kommer att krävas av dig som anhörig, och jag är glad att min mamma aldrig svek mig när jag hade det som värst. Och för det älskar jag henne, så jävla mycket!

Tänk dig ett liv fyllt med planering, almenackor, struktur och upprepade ritualer. Tänk dig hur du skulle reagera när alla dina anteckningar och alla dina planerade dagar bara försvinner, den ångest som föds när man känner sig handikappad och förlorad in i en främmande värld. När man inte känner igen sig längre och tankeförmågan försämras på grund av en överaskning du inte såg komma. Det är så det känns för personer med Aspergers Syndrom när planeringen inte följs.

 

Det är svårt att improvisera. Många andra människor har aldrig problem med detta utan skakar på huvudet och går vidare med sin vardag när de insett att de glömt kalendern hemma. För mig är detta otänkbart, jag kan inte planera om jag inte har hela dagen och veckan framför mig. Jag kan inte planera så länge jag inte ser hur resten av min vecka kommer att se ut. Jag måste alltid skriva in allting, om det så är i mobilens kalender eller dess anteckningsfunktion. Jag använder mobilen som ett hjälpmedel, då jag har svårt att minnas att hela tiden ta med mig olika kalendrar och anteckningsblock vart jag än ska. Mobilen har jag alltid med mig, men ja, det har hänt att jag glömt den hemma. Och då har min dag rasat sönder och jag flyr hem i ett svart moln av ångest.

 

Att vara oförmögen att tänka själv är många gånger ett problem. Jag kan heller inte bestämma, utan vill att andra gör det åt mig. Jag vill ha instruktioner och anvisningar, och om jag inte får det så skapas ett oorganiserat kaos i mitt huvud där jag vet varken in eller ut. Jag vill veta allt, verkligen allt, och kontrollbehovet är enormt. Om jag inte har kontroll över mig själv, min vardag och andra runt omkring mig så får jag smärre panik. Inte det att jag måste ha kontroll över andra på ett sådant sätt att det blir jobbigt, men jag vill veta var de befinner sig när jag umgås med dem. Om de byter sida om mig när vi är ute och går kan det bli problem, om de stannar eller går för fort så kan det bli problem. Jag vill hela tiden ha koll på var alla befinner sig, oavsett om jag känner dem eller inte. Om jag sitter på bussen måste jag hela tiden hålla god koll på vilka som sitter runt omkring mig, jag vill veta vad de gör hela tiden så att jag själv inte befinner mig i någon slags fara. I ett senare inlägg kommer jag att droppa den bomben, anledningen till varför jag beter mig så. Vi kan väl säga så att sår egentligen aldrig läker med tiden, även om de blir bättre.

 

Allt jag gör måste vara välplanerat. Om min mamma frågar mig om jag kan gå till affären händer det att jag säger nej. Inte för att jag inte vill gå till affären, utan för att vi inte planerat in det i förväg. Jag tycker att det är jobbigt om jag måste gå till en ny butik, och om de gamla butikerna som jag alltid gått till byter personal kan det hända att jag vägrar gå in. Ser jag någon jag inte känner igen eller vet namnet på, då blir det problem. Jag vill veta allt om alla, jag vill veta vilka kassor jag kan gå till och jag vill veta vilka som sitter där. Om det är någon jag inte handlat hos tidigare så vägrar jag ta dennes kassa för att betala mina varor. Allt måste vara på sin plats, och jag hatar förändringar. Förändringar skakar om min värld till sådan gräns att den rasar sönder och lämnar mig sårad i den bubbla jag försökt bygga upp, som jag beskrev i ett tidigare inlägg.

 

Om jag nu ska gå och handla så måste min mamma och jag sätta mig ner och skriva en inköpslista tillsammans. I denna lista ska dessa saker ingå:

   - Vad är det som ska handlas, vilken typ av vara.

   - Vilket märke är det jag ska handla och hur mycket kostar det.

   - Hur mycket väger varan.

Om detta inte finns med så är det nästan omöjligt för mig att genomföra köpet.

 

Det krävs inte mycket för att förstöra min dag.

Vad skiljer dig ifrån mig? Massor av saker, så klart. Men det finns även en hel del likheter, som vårt utseende. Trots att vi inte har samma drag eller samma klädstil så ser varken du eller jag så värst konstig ut, vi ser rätt normala ut. Håller du inte med?

 

Ingen annan människa har den rätten att påstå sig vara smartare, snyggare eller bättre än en annan person. Man kan tänka sådant, men man får inte visa det eller säga det. Det har jag lärt mig är oskrivna regler, man får inte alltid säga vad man tycker och tänker. Om man gör detta kan det sluta riktigt illa, och tyvärr fick jag gå den långa vägen för att få reda på detta. Ännu en grej som många får gratis när de är små.

 

Jag må ha en funktionsnedsättning men jag ser inte konstig ut, jag beter mig inte konstigt. Vem har bestämt vad som är konstigt? Jag är den som tänker på att människor skriker på bussen om de kommer en halv minut för sent och ser bussen åka iväg, jag är den som tänker på att människor alltid står en bra bit ifrån varandra vad det än gäller. Jag är den som upptäcker saker många andra inte ens tänker på till vardags. Att upptäcka och tänka över sådant som man möter varje dag är inte konstigt, eller?

 

Det jag har märkt sedan Aspergers kom på tal var att flera i min släkt började lämna mig. De slutade prata med mig, helt enkelt. Personer som tidigare stått mig mycket nära och känt varje vrå av min personlighet har lämnat mig i rädsla för en diagnos de inte brytt sig att läsa om. Om man inte bryr sig, om man inte tänker lära sig vad diagnosen är och handlar om, är de då värda min tid?

 

 

Att möta sådana kommentarer tar ibland kål på en, om man inte är tillräckligt stark. När någon som jag tidigare tyckt väldigt mycket om och brytt mig om säger något sådant, då är hon sedan död i mina ögon. Vi har inte pratat sedan dess, med undantag för ett 40- årskalas där vi båda var närvarande och för att inte skapa misstankar så hälsade vi på varandra. Det var allt. Det känns som att jag inte ska ge denne tid eller ens energi, för det är bara jag som förlorar på det i längden. Ska jag behöva anstränga mig för att återställa något som dog i samma sekund som jag gick ut officiellt om min AS? Nej, jag vägrar. Om denne inte tänker anstränga sig, då tänker jag inte göra det heller.

 

Min bror hade svårt att ta in vad som var annorlunda med mig, det vet jag. Jag vet också att det var en kamp han fick utkämpa, att det var en dålig nyhet staplad på en annan. Men jag kan också ha förståelse, för jag tänkte likadant när jag fick reda på detta med Aspergers. Jag trodde i min enfald att det var en sjukdom, att jag inte kunde få något för det och sådana saker. Jag visste helt enkelt inte vad det var innan det kom på tal och jag började läsa om diagnosen. Det var först då jag insåg att Aspergers Syndrom inte alls är så farligt som det "låter", att det beskriver mig till fullo att jag nu vet varför jag har mått som jag mått många år bak i tiden. Jag har nu bättre kontakt med min bror igen, något jag är tacksam över. Han verkar ha förstått det hela, det gör inte de andra.

 

Och som svar på hennes kommentar: Ja, jag är smart. Jag är i själva verket högintelligent och förstår allt du säger och tänker om mig, plus lite till.

 

Jag förstår inte alltid vad människor säger till mig. Om man använder sig av förkortningar, slang eller på annat sätt är otydlig i sitt sätt att tala så blir det kaos i huvudet på mig och jag förstår inte. Jag förstår inte vad som menas med ordet "keff", som ett exempel (jag har på senare tid lärt mig att det betyder dåligt). Jag förstår inte om du säger något som andra skulle ta som en självklarhet. Jag är bokstavlig på så sätt att man inte kan säga vissa saker till mig utan att automatiskt skapa ett missförstånd.

 

En sak som skedde mig på ett gammalt sommarjobb var att min chef sade åt mig att kratta (jag arbetade som parkarbetare och tog hand om stora områden) kottar. Jag tog en kratta och började arbeta. Problemet var bara att han sedan försvann ett tag. Jag fortsatte kratta och den krattan jag använde var så pass dålig att skaftet lossnade hela tiden, vilket medförde extra arbete och det tog tid. När han sedan kom tillbaka hade jag inte hunnit så långt och han sade: "Slow motion fick just en ny innebörd" och syftade på mitt långsamma krattande. Nog sårade det mig alltid, men det var något jag med tiden lyckades trycka ifrån mig och strunta i. Han försvann igen och denna gång under en lång tid. Han fanns inte alls inom synhåll och när jag var färdig med mitt arbete blev jag till en början ståendes som ett frågetecken. Vad skulle jag göra nu då? Det hade han inte sagt, och han verkade inte komma tillbaka för att säga det heller. Och eftersom han sade att jag skulle kratta, så gjorde jag inget annat än det. Jag gick vidare upp mot området där man kunde bo och fortsatte, på ett ställe han inte pekat på. För där fanns det kottar. Om han hade sett att jag var klar där han ville att jag skulle kratta hade han säkert satt mig i ett annat arbete, men eftersom han inte dök upp så hade jag inget annat val än att fortsätta mitt krattande.

 

Om man ger mig tydliga anvisningar så är jag inte svår att handskas med. Om man säger exakt vad jag ska göra och hur jag ska göra det så gör jag det, tills det att det inte finns något kvar att göra. Jag lämnar inte en uppgift halvfärdig om jag fått anvisningar om uppgiften. Om man gör som denna person och lämnar mig och inte dyker upp även då jag är klar, då står det still i mitt huvud. För jag har väldigt svårt att lista ut vad jag ska göra, att arbeta självständigt har alltid varit svårt för mig då jag inte vet hur jag ska göra vad. Trots att jag ibland inte tycker om de uppgifter som tilldelas mig så gör jag sakerna bara jag får tydliga anvisningar, och om chefen hade sagt "Kom till *plats* när du är färdig" så hade allt varit mycket enklare.

 

Jag talade aldrig om för honom att jag har aspergers, för då hade jag antagligen inte ens fått jobba där. Jag blev dåligt bemött av de flesta där, utom en snubbe som älskade att stirra på mina bröst, en gubbe som ville diskutera politik och debattera, och en sommarjobbare som jag hade god kontakt med. De andra behandlade mig som skit egentligen, utom en av dem som såg mig som ingenting. Och jag ses hellre som ingenting än blir dåligt behandlad. Jag blev utstött och det hände att jag ringde min mor i väldigt stor förtvivlan och nästan grät för att det var så jobbigt. Inte nog med att de behandlade mig dåligt, min pappa förstår inte sådant. Om jag skulle berättat det för honom hade han sagt åt mig att inte klaga och puttat tillbaka mig till jobbet. Som vanligt. Och jag vet inte ens om de andra inte tyckte om mig eller vad det var, för jag kan inte läsa av andra människor. Det var svårt att hantera det hela, men jag försökte gå genom dagarna med ett leende på läpparna. Jag försökte allt jag kunde, men att försöka var inte tillräckligt för ett par av dem. De fortsatte fram till sista dagen, och det första jag gjorde när jag slutade var att slänga allt jag hade kvar efter min tid där. Kläderna, skorna och alla tillbehör åkte i soporna och jag vägrar återvända till en plats där chefen inte förstår hur han ska behandla andra människor, att alla ska ha respekt trots hur man är som person eller ser ut.

 

För att tala med mig måste man vara tydlig. Jag har svårt med umgänge då jag inte förstår skämt eller ironi. Jag tar allt på allvar och tror att de menar allvar, för tonen i rösten är inte något min hjärna kan registrera. Jag vet inte vad som är vad, vilket gör att de andra i min omgivning förstår mig än mindre. För om jag inte förstår skämt, hur kul är det då att umgås med mig? Sådant här har lämnat mig ensam många gånger, eftersom de inte förstår och då hellre stöter bort mig än lägger manken till och försöker. Jag har två riktiga vänner, både med diverse funktionshinder/nedsättningar. För de förstår mig, och jag förstår dem.

Såhär ser alla ni andra ut för mig. Ni har monotona ansikten och visar inga känslor. Ögonen utstrålar tomhet och det skulle kunna liknas vid bilden - inga ögon alls. Jag kan inte se vilket ansiktsuttryck ansiktet på bilden har, jag kan inte läsa av andra människor så självklart som ni andra.

När jag möter människor stirrar jag ner i backen, för jag tycker att de flesta ser arga eller hatiska ut. Ibland får jag för mig att människor tittar på mig som om jag ska dö och försvinna, att de är så arga på mig att de knappt vet var de ska ta vägen. I 99% av fallen stämmer inte detta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till när jag möter nya människor, för jag måste återigen lära mig känna igen de mönster som är individuella för just den personen. Jag måste lära mig hur personen i fråga låter och ser ut när han är arg, ledsen, glad eller vad som helst. Det tar lång tid för mig att lära mig sådant, eftersom det sker manuellt. Hos "normala" personer sker detta automatiskt utan att man behöver fundera på saken. Jag måste koncentrera mig enormt, så till sist blir jag så trött att jag nästan faller ihop. Jag kan bara träffa nya personer korta stunder eftersom det är så mycket jag behöver ta in och lära mig. När det handlar om personer jag redan känner såsom min mamma eller bästa vän kan jag umgås med dem hur mycket som helst, för jag känner dem och vet deras sätt att agera i olika situationer.

Man kan likna detta vid min praktik där det var ett flertal nya människor. Jag försökte arbeta heltid men klarade till sist inte av det, utan bröt ihop en morgon när min kropp och min hjärna insåg att jag var tvungen att gå till praktiken. Jag hatade det, jag hatade att lära mig allt från början igen. För är det något jag lärt mig med åren så är det att alla är olika och ingen agerar likadant trots samma sinnesstämning. För mig är det både förvirrande och irriterande, för allt hade varit så mycket enklare om det varit på samma sätt hela tiden. Nu måste jag lära mig allt om och om igen, för jag möter konstant nya människor. Jag hatar att möta nya människor, jag vill att det ska vara samma människor hela tiden och att ingen utomstående ska tala med mig, för då börjar processen om igen. I perioder är jag utan möten med nya människor, och då har jag tid att vila upp mig. Det är när de nya människorna träder fram, och ibland många åt gången, som det blir enorma problem för mig. För jag kan inte, jag vet inte och jag orkar inte.

 

Jag har alltid förklarat det så att jag lever inuti en bubbla. Denna bubbla är tät och ingen kan komma in i den utan min tillåtelse. Ibland har det hänt att personer har petat hål på min bubbla, vilket har lämnat mig sårbar och rädd. Det är när någon gjort hål på bubblan och den spruckit som ångesten och oron tränger sig på. Det har alltid varit svårt att förklara för andra att de inte får ta hål på min bubbla, för om jag skulle börja prata om bubblor så skulle jag nog klassas som mycket sjuk och dum i huvudet. Men denna bubbla har alltid varit mitt sätt att överleva verkligheten, flytt undan det farliga och inte låtit personer inpå livet. Jag är alltid noga med att hålla personer på ett säkert avstånd och det finns endast ett fåtal personer som jag vågat vara mycket nära. Många gånger handlar det inte om fysisk närhet utan om psykisk närhet, jag vågar inte fästa mig vid personer för jag vet att de när som helst kan slitas ifrån mig. Det är sådant denna bubbla är till för, att skydda mig från smärtan det medför att förlora någon eller bli mobbad av någon. Jag har alltid stängt in mig i min genomskinliga bubbla när jag kan se andra och de kan se mig, men de kan inte röra mig, och jag kan då inte röra dem.

 

Att inte ha någon vettig tidsuppfattning är alltid ett problem. Jag kan inte säga om det har gått fem minuter eller en timme, för jag vet ärligt talat inte om jag inte har någon klocka i närheten. En sak som hände mig nyligen var att jag låg i soffan och var riktigt trött. Så frågar min far om vi ska se på en film. Jag svarar då utan att blinka: "Men det är ju mitt i natten!" Det var inte mitt i natten. Klockan var 22.00.

 

Sådana saker händer mig hela tiden. Att skilja på tiden är ett stort problem som jag dagligen kämpar med. Jag kan sitta en hel dag utan att äta, för jag åt ju för bara ett kort tag sedan (då kan det ha gått tolv timmar sedan sista måltiden). Jag tycker inte att det har gått så lång tid, eller så tycker jag att det är jättesent. Det är alltid något som inte stämmer, och utan en klocka kan jag aldrig gissa mig till den rätta tiden. Och att då leva i en bubbla utan någon ordentlig verklighetsuppfattning, hur ska jag kunna hålla god koll på tiden och dess innebörd?

När man som jag är högkänslig mot ljud och har svårt med diverse intryck har jag med åren upptäckt att musiken har varit en räddare när ingenting annat lyckats stänga ute verkligheten. Musiken har hjälpt mig att stänga av det som sker runt omkring. Det har eliminerat ljuden som ibland är så påträngande att en envis huvudvärk - på gränsen till migrän - sätter sig i kroppen och klamrar sig fast i flera dagar. Jag höjer gärna volymen för att ytterligare ta bort de ljud som annars skulle gå igenom hörlurarna. Och trots min högkänslighet för ljud så har det gått bra med musik, för med musik jag tycker om kan jag koppla bort allt annat och bara koncentera mig på det jag ska göra. Så varje gång jag rör mig utomhus lyssnar jag på musik, varje gång jag ska göra något viktigt lyssnar jag på musik, varje gång jag sitter ensam i mitt rum lyssnar jag på musik.

 

Musik kom att bli en stor del av mitt liv redan vid en tidig ålder då intrycken var enormt påfrestande för mig. Jag stängde ute lärarna och de andra eleverna i skolan, jag kopplade bort åska och raketer. Jag kopplade bort mullrande motorer och högljudda människor som på gatorna diskuterade med varandra. Det var som att fly in i en annan värld där endast jag, mina behov och ärenden existerade.

 

Detta gjorde ju självklart lärarna rasande och vid flertalet tillfällen ryckte de telefonen ifrån mig. Det blev telefonen eftersom det var på den jag hade min musik. De tvingade mig att sitta och "lyssna", men eftersom intrycken och ljuden var så pass många så tog det inte många minuter innan mina tankar tog över och koncentrationen för det viktiga försvann. Det är först då det är tyst omkring mig som jag kan koncentrera mig, om ens då. När jag har pluggat hemma har jag alltid lyssnat på musik, för trots att det är tyst så finns det alltid störande moment. Det kan vara att TV:n är påslagen, att min mamma säger ett par ord eller att en lastbil kör förbi utanför fönstret. Det kan vara vad som helst, och det krävs bara minimalt för att rubba min koncentration. Men med musiken kan jag stänga ute allt och med det behålla koncentrationen för att förhoppningsvis genomföra det jag ska.

 

Och det är just på denna punkt många personer med Aspergers blir missförstådda. Många tror att vi inte lyssnar eller att vi inte bryr oss, när det snarare handlar om att överleva och behålla ett klart sinne. För vi vet också vad som händer om vi inte gör detta. Många med Aspergers har ju som i ett tidigare inlägg förklarat en förmåga att stänga av när intryck och känslor blir för många. För att undvika detta tar vi till alla medel vi kan, för många musik. För musiken kan hjälpa en genom vardagens alla jobbiga intryck. Men det är inte många "normala" som förstår detta, och pga det blir vi utskällda och sedda på som om vi vore dumma i huvudet som tar upp allas dyrbara tid. Koncentrationen är A och O i en Aspergares liv.

Innan de listade ut att jag har Aspergers fick jag gå en rad olika utredningsstadier där de misstänkte andra diagnoser än just Aspergers Syndrom. Till en början var det ADHD pga en händelse i min gamla gymnasieskola där jag blev så frustrerad att jag kastade iväg en stol tvärs över rummet. Efter detta råkade jag yttra mig om min tro och blev med det skickad på en utredning för psykoser och schizofreni.

 

I denna utredning blev jag tillfrågad om jag någon gång märkt av annorlunda händelser såsom skuggor, energier och andra övernaturliga saker. Och ja, det har jag, men det var ingenting jag sa efter att jag råkat göra det misstaget bara någon vecka tidigare hos en kurator. Det jag verkligen inte förstår är hur man kan blanda in en tro i en utredning om psykoser. Det skulle vara som att säga att de som tror på Gud eller att kor är heliga också har psykoser eller är schizofrena. Eller säger ni inte?

 

Min tro är min tro, oavsett om det är en tro på andar och skyddsänglar eller en tro på Gud. Om jag tror mig ha sett Jesus eller hört Gud tala direkt till mig, då skulle ingen fråga ut mig om saken eftersom det är en accepterad tro. Att tro på det övernaturliga är lite tabu i dagens samhälle och med det anses man sjuk om man gör så. Varför? Osäkerhet eller bara dåligt med information?

Att ha Aspergers betyder inte att du inte kan ta eget ansvar över såväl handlingar som saker du slänger ur dig utan att tänka dig för. Det gäller att ha strategier om hur du ska hantera saker för att få en bra överblick över ditt eget beteende. Utan dessa strategier kommer du inte komma någon vart oavsett vad det handlar om, för det är strategierna du kan luta dig emot när saker och ting tar emot eller är jobbiga.

 

För att komma ihåg de mest simpla saker som att gå ut med soporna (ja, jag glömmer att göra detta) så måste du ha en strategi för att minnas. Det kan vara vad som helst som påminner dig om att du måste gå ut med soporna vissa dagar i veckan, som ett schema på kylskåpet eller vad som helst. Alla med Aspergers är inte lika och de strategier och metoder som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan. Detta för att man har olika behov och precis som i "normala" fall fungerar olika.

 

Man kan ta eget ansvar även om man har en funktionsnedsättning, och detta gäller då alla diagnoser och funktionsnedsättningar såsom ADHD, borderline, depression och aspergers. Det enda som egentligen inte räknas in i detta är Autism som i många fall är en värre diagnos än de andra där tal och eget tänkande inte alltid fungerar så bra som det borde göra. I dessa fall får man annan hjälp och trots att Aspergers räknas in under Autismspektrumstörning är vi lika fungerande som personer med högfungerande Autism, som är något annorlunda än vanlig Autism.

 

Jag känner personer med diagnoser som inte alls tar något ansvar över sina handlingar. De går genom livet och tror att bara för att de har en diagnos så ska de inte behöva kämpa genom livet. Man måste alltid kämpa, det är det som är livet. Man kan inte luta sig tillbaka och rida på vågen av bidrag, mediciner och lyxen att slippa arbeta. Många med dessa neuropsykiatriska diagnoserna har minskad förmåga eller ingen alls att arbeta, men väldigt många kan om de bara vill eller ger sig tusan på att klara av det. Som med mig, jag har väldiga problem när det kommer att sitta i skolbänken, men jag vill ha ett arbete och förstår att den enda vägen dit är att ha en utbildning. Och jag är beredd att genomföra skolan om jag bara måste, jag måste försöka och försöka tills det att jag klarar av det. Om det så krävs flera år så måste jag försöka, för jag kan inte sätta mig ner och dö efter att jag hoppade av gymnasiet och tro att allt ska komma till mig och jag inte ens behöver lyfta ett lillfinger för att få det.

 

Allt handlar om eget ansvar. För om du kan ta ett eget ansvar så kommer du även komma långt i livet. Man får inte låta diagnosen bli ett hinder i vardagen och för att nå målen man sätter upp måste man gå igenom helvetets eldar, det är så jag ser på saken. För om jag inte utsätter mig för de obekväma situationerna som skola och arbete medför, så kommer jag med största sannolikhet bli en sådan person som isolerar mig i lägenheten och vägrar gå ut. Jag tänker inte bli en sådan person, jag tänker inte låta någon diagnos bestämma över mig och mitt liv, vad jag vill göra och vad jag tror att jag klarar av. Ingen psykolog i världen kan få mig att börja medicinera och ingen arbetsgivare i världen kan få mig att backa. That's not going to happen, eller hur är det man säger?