Aspergersbloggen

Idag är jag rätt pigg. Igår sov jag halva dagen, då spänningarna släppte efter operationen. Jag tror att jag behövde vila ut ordentligt, och det var också på grund av det som det inte blev något blogginlägg igår. Idag har jag egentligen inte mycket att skriva om heller, jag har nyligen vaknat och precis hällt i mig en kopp kaffe. Men jag mår bra idag, har lite ont i magen ibland men inte värre än att jag kan hantera det. Då jag har rätt hög smärttröskel krävs det en hel del för att jag ska klaga.

 

Igår satt jag och skapade en spellista på youtube. Jag ville ha musik som jag kan spela till, något som gör att det blir roligare att döda monster och fiender. Jag hittade massor, både ny och gammal musik. Ett band jag tidigare lyssnade på som fick plats i listan var Eluveitie, ett band som blandar folkmusik med metal, och låter väldigt bra. Ett nytt band jag fann var UnSun, ett band jag blev helt förälskad i. Video till en bra låt finner du längre ner i inlägget. Jag kan absolut rekommendera dem om man är öppen för den lite hårdare, men samtidigt väldigt musikaliska, genren av musik. Det är dock inget för personer som lyssnar på Rix FM.

 

Det jag egentligen ville ta upp idag var att jag är otrolligt tacksam för de som dagligen läser min blogg. Speciellt finns där en person som kommenterar och skriver så fina saker att jag blir rörd. Och hon skriver även att jag hjälper henne se saker ur ett NPF- perspektiv, vilket jag är glad över att kunna göra. Jag trodde aldrig att bloggen skulle bli en sådan hjälp för andra. Jag trodde att den skulle bli liggandes som alla andra bloggar jag försökt starta upp, men den här personen får mig att vilja uppdatera varje dag och hon får mig att vilja skriva om mina problem. Jag läser hennes blogg. Inte varje dag men när jag klickar mig in där läser jag allt nytt som kommit upp. Jag tycker det är intressant att få följa hennes dotter och jag känner igen mycket av hennes beteende, samtidigt som en hel del är främmande för mig. Nu efter operationen kan jag se på Rapunzel på ett lite annat sätt, jag har aldrig tidigare förstått detta med ångestattackerna som gör barnet okontaktbar. Nu förstår jag, nu vet jag. Jag var där här om dagen och nu kan jag relatera till just de händelserna på ett helt annat plan.

 

Jag vill tacka Rapunzels mamma för att hon läser och kommenterar min blogg. Det får mig att vilja fortsätta skriva. Förr har jag hela tiden tröttnat på mina bloggar och lagt ner dem. Aspergersbloggen har funnits längre än någon annan blogg jag haft och jag känner inte alls för att sluta skriva. Hon är som en drivkraft för mig, att hon läser och sedan skriver att hon blir hjälpt får mig att tänka på alla de saker jag kan dela med mig av. Och om jag kan hjälpa personer där ute, antingen de anhöriga eller de som själva har diagnoser, så kommer jag fortsätta med min blogg. Jag har kommit så långt att jag tror att erfarenheterna jag har i ryggsäcken kan hjälpa många, om de bara hittar hit.