Aspergersbloggen

 Jag har alltid varit intresserad av hästar. Mitt djupa intresse började redan när jag var fyra år gammal. Efter en hel del traumatiska händelser i mitt tidiga liv fick jag börja på en ridskola för att sysselsätta mig med något, och man kan se det på två sätt. Både positivt och negativt. Positivt för att jag fick något att tänka på, negativt för att det i den stunden skapades ett djupt intresse för djuret. Det djupa intresset tog upp all min tid och jag befann mig dränkt i böcker om hästar, hästskötsel och ridning. Jag lärde mig allt som gick att lära sig och jag slutade inte förrän jag memorerat alla böcker. När jag gjort det gick jag och köpte/lånade andra böcker för att lära mig ytterligare lite mer. Det slutade med att jag kunde alla hästraser som existerar, samt deras egenskaper och hur de ser ut. Jag kunde allt. Allt ifrån hästraserna till hur man hanterar hästar enligt olika traditioner och synsätt.

 

Jag red konstant i tolv års tid. Efter detta började skolan ta upp all mer tid och ångesten gjorde att jag inte orkade ha hand om hästarna. Men jag älskade fortfarande djuret och efter några år utan ridning och hästhantering började jag söka mig ut till privatpersoner. Jag fick min första medryttare för bara några år sedan och jag tog hand om henne i genomsnitt fem dagar i veckan. Anledningen är rätt privat men jag kan säga att hon inte mådde särskilt bra, den hästen. Jag skötte om henne, mockade och fodrade. Vi gick promenader och jag red henne några få gånger. På grund av en ryggskada kunde hon inte arbeta normalt och det blev bara skritturer ut i skogen. Men hästarna har trots bristen på kontakt alltid varit en stor del av mitt liv och är fortfarande. Just nu håller jag på söker arbete på hästgårdar runt omkring i Sverige, mest för att återuppta kontakten med hästarna. Jag har en smärre allergi som i vissa fall hindrar mig, men jag försöker ignorera det.

 

Hästarna är underbara, och på senare år har jag fått upp ögonen för Natural Horsemanship. Det är inte den typen av hästhantering man använder sig av på ridskolor, utan det är en hästhantering där utrustning (sadel, träns, grimma, grimskaft, mm) används så lite som möjligt. I många fall rider man hästarna utan någonting alls, men så långt har jag inte kommit med hästträningen någon gång. Jag börjar alltid med att träna från marken för att få ett band med hästen, den måste lita på mig för att allt ska gå vägen. Om tilliten inte finns, så finns ingenting.

 

Jag tycker att tävlingar är det dummaste som någonsin existerat. Jag förstår inte hur man kan använda hästen som ett redskap för att få kändisskap och priser. Jag förstår inte hur man kan pressa hästen så hårt att det ibland sker att den död faller ihop på tävlingsbanan, bortom all räddning. Jag förstår inte hur man kan skada hästen genom att rycka den i munnen, slå den, använda sadlar som inte är av korrekt passform. Jag förstår inte hur man kan behandla en annan levande varelse på det sättet, och jag är långt ifrån ensam när det kommer till det synsättet.

 

Mitt specialintresse är även att skriva. Att skriva började jag med nu på senare år då jag inte hade någon möjlighet att vara nära hästar. Jag skriver allt ifrån noveller till bokutkast, och jag önskar att få börja arbeta som journalist någon gång i framtiden om drömmarna som NH- tränare inte uppfylls. Så man kan väl säga att jag har två specialintressen.

 

Specialintressen är typiskt för personer med Aspergers Syndrom och det är inte ovanligt att specialintressen kan vara att samla på tidtabeller eller att lära sig namnsdagar utantill. Det kan vara i princip vad som helst, men för tjejer är det ofta djur. Det är också därför det kan vara svårt att uppfatta Aspergers hos tjejer, för vilka tjejer tycker inte om djur? Det handlar om att se mellan raderna när man sätter diagnosen Aspergers på tjejer, och det har dem gjort i mitt fall. Det tog tjugo år, men det är bra om man ser till att många kvinnor med Aspergers inte upptäckts innan de är runt medelåldern. Och specialintresset har en stor betydelse när det kommer till kriterier, för även om det är individuellt från person till person hur man är som Aspergerare, så är det ofta en gemensam nämnare.