Nu börjar det bli så tydligt att min mamma om ett tag försvinner. Och om jag känner henne rätt så sker det snabbare än hon till en början sa, för hon verkar så kär och det är svårt att få kontakt med henne och prata när Han är här. Jag sitter i bakgrunden och hoppas på att någon gång få kontakt med henne, men det verkar nästan omöjligt. Det enda hon gör är att skratta, fnissa och jag antar att det flyger tusen fjärilar i hennes mage varje gång hon möter Hans blick.
Jag hatar det.
Hon tänker lämna mig, hon tänker flytta ifrån mig. Hon säger att hon bara finns en kort resväg bort och att hon kommer vara bakom mig ändå, men jag tror inte på det hon säger. Jag tror inte att när hon väl försvinner så kommer hon vilja leva kvar i ett liv med Aspergers och problem. Och ju mer hon visar att hon är på väg bort, ju starkare blir känslorna av orättvishet och förrakt. Jag förraktar hennes val att lämna mig, lämna stan. Jag förraktar hennes kille för att han tar henne ifrån mig, för att han sliter sönder bandet som tog flera år att bygga upp.
Jag tänker fly senare idag, bort från eländet. Jag vill inte se, vill inte höra. Jag vill inte bli påmind om att hon tänker lämna mig. Hon har andra känslor gällande detta, men det är min blogg och det är mina känslor jag skriver om, och jag struntar fullständigt i vad hon säger och tycker om den saken. Jag har ingen att tala med just nu, för mamma ligger och gosar med Han. Jag har inget emot Han, han är snällare än de flesta killar och verkar bry sig om min mamma. Jag hatar inte honom, jag tycker faktiskt om honom. Men jag förlåter honom aldrig för att han förändrar mitt liv till den grad att jag tvingas leva ensam utan min mamma. Jag behöver min mamma, jag behöver henne. Jag har aldrig levt utan henne.
Igår försvann dem i flera timmar, för att kolla på möbler till i framtiden deras gemensamma boende. Jag förstår att hon är ivrig och att hon är lycklig, men jag är inte lycklig. Rent genrellt är jag väl det, men varje gång jag tänker på att hon inom en snar framtid lämnar mig för en edslig by någon annanstans i Sverige, då tar det stopp. Om hon åtminstone hade bott kvar i Uppsala, då hade jag nog inte gjort en så stor deal av det hela. Men det handlar inte om fem minuter bort längre, det handlar om femhundratusen MIL bort.
Jag antar att det är min Aspergers som spökar igen. Jag hatar förändringar och klarar inte av dem. Jag klarar inte ens de mindre förändringarna som sker i vardagen, hur ska jag då klara av detta? Det är så enormt att det tar andan ur mig. Hon har ju liksom varit och kollat på möbler! En hel jävla dag dessutom... Och hon säger att hon tänker lämna Simon (katten) här med mig. Så mycket för kärleken, eller hur? Simon fanns först, och det gjorde jag också.
