Aspergersbloggen

Tänk dig ett liv fyllt med planering, almenackor, struktur och upprepade ritualer. Tänk dig hur du skulle reagera när alla dina anteckningar och alla dina planerade dagar bara försvinner, den ångest som föds när man känner sig handikappad och förlorad in i en främmande värld. När man inte känner igen sig längre och tankeförmågan försämras på grund av en överaskning du inte såg komma. Det är så det känns för personer med Aspergers Syndrom när planeringen inte följs.

 

Det är svårt att improvisera. Många andra människor har aldrig problem med detta utan skakar på huvudet och går vidare med sin vardag när de insett att de glömt kalendern hemma. För mig är detta otänkbart, jag kan inte planera om jag inte har hela dagen och veckan framför mig. Jag kan inte planera så länge jag inte ser hur resten av min vecka kommer att se ut. Jag måste alltid skriva in allting, om det så är i mobilens kalender eller dess anteckningsfunktion. Jag använder mobilen som ett hjälpmedel, då jag har svårt att minnas att hela tiden ta med mig olika kalendrar och anteckningsblock vart jag än ska. Mobilen har jag alltid med mig, men ja, det har hänt att jag glömt den hemma. Och då har min dag rasat sönder och jag flyr hem i ett svart moln av ångest.

 

Att vara oförmögen att tänka själv är många gånger ett problem. Jag kan heller inte bestämma, utan vill att andra gör det åt mig. Jag vill ha instruktioner och anvisningar, och om jag inte får det så skapas ett oorganiserat kaos i mitt huvud där jag vet varken in eller ut. Jag vill veta allt, verkligen allt, och kontrollbehovet är enormt. Om jag inte har kontroll över mig själv, min vardag och andra runt omkring mig så får jag smärre panik. Inte det att jag måste ha kontroll över andra på ett sådant sätt att det blir jobbigt, men jag vill veta var de befinner sig när jag umgås med dem. Om de byter sida om mig när vi är ute och går kan det bli problem, om de stannar eller går för fort så kan det bli problem. Jag vill hela tiden ha koll på var alla befinner sig, oavsett om jag känner dem eller inte. Om jag sitter på bussen måste jag hela tiden hålla god koll på vilka som sitter runt omkring mig, jag vill veta vad de gör hela tiden så att jag själv inte befinner mig i någon slags fara. I ett senare inlägg kommer jag att droppa den bomben, anledningen till varför jag beter mig så. Vi kan väl säga så att sår egentligen aldrig läker med tiden, även om de blir bättre.

 

Allt jag gör måste vara välplanerat. Om min mamma frågar mig om jag kan gå till affären händer det att jag säger nej. Inte för att jag inte vill gå till affären, utan för att vi inte planerat in det i förväg. Jag tycker att det är jobbigt om jag måste gå till en ny butik, och om de gamla butikerna som jag alltid gått till byter personal kan det hända att jag vägrar gå in. Ser jag någon jag inte känner igen eller vet namnet på, då blir det problem. Jag vill veta allt om alla, jag vill veta vilka kassor jag kan gå till och jag vill veta vilka som sitter där. Om det är någon jag inte handlat hos tidigare så vägrar jag ta dennes kassa för att betala mina varor. Allt måste vara på sin plats, och jag hatar förändringar. Förändringar skakar om min värld till sådan gräns att den rasar sönder och lämnar mig sårad i den bubbla jag försökt bygga upp, som jag beskrev i ett tidigare inlägg.

 

Om jag nu ska gå och handla så måste min mamma och jag sätta mig ner och skriva en inköpslista tillsammans. I denna lista ska dessa saker ingå:

   - Vad är det som ska handlas, vilken typ av vara.

   - Vilket märke är det jag ska handla och hur mycket kostar det.

   - Hur mycket väger varan.

Om detta inte finns med så är det nästan omöjligt för mig att genomföra köpet.

 

Det krävs inte mycket för att förstöra min dag.