Ord som aldrig försvinner
Min skolgång har hela tiden varit upp och ner. Just nu går jag inte i skolan alls, eftersom jag hoppade av gymnasiet när jag insåg att jag inte skulle klara av att ta igen det år jag låg efter, och jag fann inte heller någon mening med skolan. När jag var liten fanns inte många problem, inte vad man skulle kunna kalla för just problem i alla fall. Jag fick gå i en liten klass och tränas i en stor för att så småningom kunna vara som de andra barnen i min ålder. Men det är inte här min historia för detta inlägg börjar, utan flera år senare, då jag kommer som ny till en skola i Sala.
Mitt första år var helt okej på högstadiet. Nog var jag utanför alltid, nyinflyttad till staden som jag var. De andra visste inte vem jag var och därför var jag inte en av dem, och det hade jag inga problem med. Jag trivdes ensam och ville inte integrera med de andra eleverna på skolan mer än nödvändigt. Men efter sommarlovet och vi skulle börja åttan förändrades allt...
Under sommarlovet hade mitt psykiska tillstånd försämrats en del och jag kom tillbaka som en helt annan människa. Jag klev in genom skolans portar med mörka kläder och svart smink som dolde det mesta av mina ögon. Luggen hängde fritt ner över det bleka ansiktet och jag var skyggare än någonsin tidigare. Jag höll mig hela tiden på min kant och jag öppnade inte ens munnen när läraren frågade mig någonting, vilket de slutade med efter några veckor.
Det hela eskalerade fort och eleverna i min klass började dagligen gå på mig. Jag var ful, äcklig och dum i huvudet. Jag skulle inte få vara med dem, och det visade dem så tydligt. Jag såg inte ut som någon av dem och var därför inte välkommen. Jag var dessutom utifrån, och det gick inte för sig. Under denna period kom även minnesbilderna om pappas övergrepp och mitt mående försämrades kraftigt. Jag började använda rakblad för att ta mig igenom vardagen och skolan gjorde inte saken bättre. Lärarna ignorerade mina öppna sår som ibland även blödde när de tittade ner på mina armar, och de vände mig ryggen varje gång jag skrek efter hjälp med mina handlingar.
"Jag vill så gärna, men jag förstår henne inte." - En kommentar min mamma fick när hon nattvandrade en kväll. Jag var inte närvarande och tack gode Gud för det. Jag visste redan då att de inte förstod mig, men ingen hade talat om någon diagnos då. Jag visste att ingen förstod hur jag tänkte, varför jag gjorde som jag gjorde och ingen förstod hur jag egentligen mådde. Lärarna brydde sig ju inte och de såg inte mobbningen, vilket resulterade i att jag började skolka mer och mer under skolgången i åttan. Jag skaffade vänner som satt i liknande sits som mig och tillsammans var vi oslagbara, de blev en familj och de systrarna jag aldrig fick. Vi delade rakblad, vi klippte varandras hår och vi hängde dagarna i ända. Vi hjälpte till och med varandra att rymma hemifrån då och då, när verkligheten blev för jobbig. Vi gömde oss och drack öl, inte för att det var mycket att skryta över. Men vi var en familj, och vi stod upp för varandra vad som än gällde.
Sommarlovet mellan åttan och nian var den värsta sommaren jag gått igenom. Ångesten hälsade på varje dag och ibland blev jag apatisk. Jag ville inte göra någonting och de få gånger jag faktiskt mådde bra förstörde någon det genom förändringar eller överaskningar, saker jag inte kunde hantera alls vid den här tiden. Jag byggde upp en mur som skiljde mig från resten av världen, och inte ens min mamma fick komma innanför för att tala med mig. Jag klarade inte av att göra någonting av värde och jag levde mitt liv ihop med bandet Kent och rakbladen jag så högt älskade. Mamma undrade nog varför det tog sådan tid att gå ut med hunden om kvällarna...
Nian var hemsk. Jag blev mobbad i en högre grad av fler och fler elever. Till och med lärarna hoppade på det tåget och de var allmänt elaka mot mig. Vissa ignorerade mig när jag behövde hjälp, andra fällde kommentarer som jag vid den tiden inte kunde ta emot utan ångestattacker. Dock fanns det en lärare som såg vem jag var bakom ångestmolnet, och han kämpade för mig. Det var tyvärr inte tillräckligt.
Eftersom mobbningen eskalerade ännu mer så blev det även värre. Nu var det inte längre bara ord som fälldes när jag gick förbi, utan nu blev jag även mordhotad och fysiskt mobbad. Mamma tog mig ur skolan en period, och när ingen hade ringt hem för att fråga var jag befann mig så ringde hon till dem, och de sade att de inte saknade någon elev. Skolan hade med andra ord inte upptäckt att jag var borta, vilket inte förvånade mig. De såg mig aldrig annars, så varför skulle de upptäcka min frånvaro?
När skolan slutade så delade lärarna ut rosor till eleverna. Eller ja, till vissa elever. Eleverna delade även ur blommor till lärare och elever. Jag fick inga blommor, jag fick ingenting. Jag gav en ros till min mentor som brydde sig om mig, och han grät när jag för sista gången någonsin gick ut genom dörren för att aldrig återvända. Jag sade aldrig hejdå till mina klasskamrater som jag träffat i tre års tid. Jag vände dem ryggen och med familjen försvann jag från skolan för att aldrig mer sätta min fot mellan dess väggar igen.
Kommentarer
Svar:
Jo, många människor har suttit och sitter i den situationen. Tyvärr.. Med tanke på att de vuxna ska agera förebilder åt de som är yngre. Många gånger misslyckas dem och det slutar illa, med rakblad och andra tillhyggen för att orka med vardagen som ibland kan vara så hemsk att man inte orkar med. Men många vuxna, och då främst i skolmiljön, försöker blunda för det som händer eftersom statistiken på skolan försämras ju mer mobbning som sker, vilket inte är bra i deras ögon. Och om de inte rapporterar det som sker, så förändras ingenting. Men ja, det sades att den skolan jag gick på var väldigt bra och att mobbning var väldigt ovanligt, men så var inte fallet i verkligheten. Jag var långt ifrån ensam om att gå igenom mobbningen, men jag kan väl säga att jag var en av de elever som var värst drabbade med tanke på att det gick över till fysisk mobbning till sist, och utan att jag gjorde något för att provocera. Men jag skulle önska att alla tog sitt förnuft till fånga, för mobbning leder ingen vart och de som blir mobbade kommer ut starkast i slutändan, om de bara orkar ta sig igenom det. Idag skulle jag inte låta en enda människa fälla en elak kommentar om mig, och även om jag inte skulle klappa till någon så har jag lärt mig hur jag kan vända mobbning till min fördel och kasta tillbaka det på mobbarna, så att de sedan låter bli mig. Det handlar allt om självkontroll, självförtroende och att vara överdrivet trevlig, då tröttnar dem till sist.
aspergersbloggen.blogg.se
Svar:
Jag har inte fått ut min diagnos på papper än, eftersom det är nyligen de ville diagnostisera mig. Först handlade det om ADHD, sedan ADD, och helt plötsligt ville de utreda mig för scizofreni pga min andetro. Sedan blev det tal om Aspergers då min mor fick fatt i en pärm på Neuropsykiatriska mottagningen och ja, på den vägen är det. Det är muntligt redan färdigt att jag har Aspergers men det måste ut på papper också, vilket inte är riktigt klart ännu. Om min mamma läser bloggen vet jag faktiskt inte, men det antar jag väl eftersom hon länkat den på sin blogg (tror jag).
aspergersbloggen.blogg.se
Svar:
Att jag har mig själv i behåll är nog tack vare min mamma. Eftersom vi har hjälpt och stöttat varandra genom svåra tider har vårt band stärkts, och med det följer även en styrka inom sig själv. Jag lyckades ta mig igenom allt tack vare förmågan att för stunden stänga av alla känslor, jag stänger helt enkelt ner systemet en stund tills det att allt lugnat ner sig och jag kan bearbeta allt det hemska i en tid då det är lugnare. Och det finns stunder då jag varit helt "hjälplös" i min situation, känt att allt är värdelös och att livet inte har någon mening. Men på något sätt har jag alltid lyckats rycka upp mig och gått vidare från allt negativt som hänt, ofta med hjälp av min mor eller min bästa vän som alltid kan få det negativa att försvinna en stund. Och med tiden läker det och stormen lugnar ner sig.Och jag tackar dig för de fina orden. Det värmer när jag läser att du anser sådana fina saker om mig, en främling. Men jag försöker alltid så gott jag kan att visa mina bästa sidor, även i mitt skrivande, även om jag också ibland kan bli arg och använda ett språk som man inte kan kalla professionellt. Men det är allt mänskligt. Kram!
aspergersbloggen.blogg.se
Trackback
