Aspergersbloggen

Jag har väldigt lätt för att bli rädd och orolig. Det i sin tur leder ofta till ångest och ibland även panikångest. Jag fick en panikångestattack första gången när jag var tonråing, jag tror att jag var sjutton år gammal när det först hände. Jag var i skolan och det var en helt vanlig dag, jag blev osams med en lärare som vanligt och helt plötsligt kunde jag inte andas. Det blev tungt och jag kippade efter luft, flydde in på toaletten och det enda jag hörde för vad som kändes som en evighet (som egentligen bara var några minuter) var mina egna hjärtslag som rusade mer och mer för varje lång sekund som gick. Tack vare min kunskap om panikångest (jag känner flera som lider av detta) kunde jag ta mitt förnuft till fånga och med hjälp av metoder som gör att jag kan känna och höra mina andetag lugnade det ner sig. Det var en metod jag kom att använda många gånger efter det, och ofta i skolmiljön.

 

Egentligen skulle inte det här inlägget handla om panikångest, utan om rädslor. Jag möter ofta saker jag är rädd för, det kan vara allt ifrån ballonger till spindlar. Jag är livrädd för saker som kan smälla, och speciellt om man ser ett barn som leker med en ballong. Jag vet att den höga smällen är oundviklig och pulsen börjar rusa. Jag är högkänslig mot ljud vilket har lett till något man kan likna vid en fobi mot detta, så nyår och sådana högtider där man använder sig av saker som ger ifrån sig höga smällar har alltid varit ett stort problem för mig. Jag har gömt mig på toaletten med hörselkåpor för att undkomma de jobbiga ljuden som i mitt huvud känns som smärre explosioner. Men jag har alltid försökt möta mina rädslor, även om det har tagit flera år att ta det sista steget.

 

Jag hade inget val när det kom till mitt förra sommarjobb. På grund av sekretess får jag inte utge exakt var jag befann mig, men jag kan säga att det var på en militärbas. Jag jobbade den senare delen av sommaren och så klart tog militärernas semester slut. Nya dök även upp på platsen för att börja sin utbildning. Efter två veckor av arbete kom de tillbaka, och med vapen i hand gick de mot skjutbanorna. Jag hörde deras skott runt mig dagarna i ända, från morgon till det att jag slutade på eftermiddagen. Många gånger kunde jag dölja ljudet med hjälp av högljudda maskiner och hörselkåpor som var ett måste till dessa för att inte förlora hörseln, men några gånger gick jag utan. Jag gick över gårdsplanerna, arbetade i rabatter eller målade om väggar. Jag hade inget val än att acceptera läget och vänja mig, även om det till en början tog emot. Nu kan jag gå utan hörselkåpor i lägenheten fram till tolvslaget, för jag har ännu inte kommit så långt att jag vant mig vid det.

 

Allt handlar om att möta sina rädslor, och man måste göra det med rak rygg och ett högt huvud. Om man kryper ihop till en boll och blundar, då händer ingenting. Då fortsätter rädslorna forcera genom kroppen och det slutar med att man flyr platsen hals över huvud. Och tro mig, jag har erfarenhet av detta och vet vad jag talar om.

 

Envishet är nästan ett måste när det kommer till att möta sina rädslor. En beslutsamhet som rädslan inte kan slita bort när den kommer på besök. Man måste vara envis, slå foten i matten och knyta nävarna. Var noga med att inte spänna käkarna, det får man bara huvudvärk av, men ställ in dig på att inte backa undan och gå ut för att möta det du är rädd för. Spindlar eller inte, men jag var tvungen att klippa buskarna och rensa vid blommorna. Flera gånger kom de långbenta spindlarna över gatan eller mötta mig i sina vävda nät när jag sträckte in handen, och flera gånger drog jag åt mig handen och kände hur de kröp över kroppen på mig, fast de egentligen inte var där. Jag är fortfarande rädd för spindlar, men nu kan jag i alla fall möta en utan att gripas av panik.

 

Rädslor är till för att besegras.