Möt den annorlunda verkligheten
Såhär ser alla ni andra ut för mig. Ni har monotona ansikten och visar inga känslor. Ögonen utstrålar tomhet och det skulle kunna liknas vid bilden - inga ögon alls. Jag kan inte se vilket ansiktsuttryck ansiktet på bilden har, jag kan inte läsa av andra människor så självklart som ni andra.
När jag möter människor stirrar jag ner i backen, för jag tycker att de flesta ser arga eller hatiska ut. Ibland får jag för mig att människor tittar på mig som om jag ska dö och försvinna, att de är så arga på mig att de knappt vet var de ska ta vägen. I 99% av fallen stämmer inte detta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till när jag möter nya människor, för jag måste återigen lära mig känna igen de mönster som är individuella för just den personen. Jag måste lära mig hur personen i fråga låter och ser ut när han är arg, ledsen, glad eller vad som helst. Det tar lång tid för mig att lära mig sådant, eftersom det sker manuellt. Hos "normala" personer sker detta automatiskt utan att man behöver fundera på saken. Jag måste koncentrera mig enormt, så till sist blir jag så trött att jag nästan faller ihop. Jag kan bara träffa nya personer korta stunder eftersom det är så mycket jag behöver ta in och lära mig. När det handlar om personer jag redan känner såsom min mamma eller bästa vän kan jag umgås med dem hur mycket som helst, för jag känner dem och vet deras sätt att agera i olika situationer.
Man kan likna detta vid min praktik där det var ett flertal nya människor. Jag försökte arbeta heltid men klarade till sist inte av det, utan bröt ihop en morgon när min kropp och min hjärna insåg att jag var tvungen att gå till praktiken. Jag hatade det, jag hatade att lära mig allt från början igen. För är det något jag lärt mig med åren så är det att alla är olika och ingen agerar likadant trots samma sinnesstämning. För mig är det både förvirrande och irriterande, för allt hade varit så mycket enklare om det varit på samma sätt hela tiden. Nu måste jag lära mig allt om och om igen, för jag möter konstant nya människor. Jag hatar att möta nya människor, jag vill att det ska vara samma människor hela tiden och att ingen utomstående ska tala med mig, för då börjar processen om igen. I perioder är jag utan möten med nya människor, och då har jag tid att vila upp mig. Det är när de nya människorna träder fram, och ibland många åt gången, som det blir enorma problem för mig. För jag kan inte, jag vet inte och jag orkar inte.
När jag var liten gjorde jag såhär. Jag gömde mig bakom en mur av händer och slutna ögonlock för att slippa se på andra människor. Detta är något jag vant mig av med så länge det inte kommer fram en kamera eller för många försöker prata med mig på samma gång. Om två personer pratar i munnen på varandra och båda kommunicerar med mig, då blir det problem. Till slut kan jag inte skilja på vem som säger vad, även om den ena personen skulle ha en mörk röst och den andra en ljus. Det blir ett virrvarr av röster i mitt huvud som jag inte kan dela åt. Och när detta händer skriker jag antingen rakt ut att de ska hålla käften och tala en åt gången eller så stänger jag av, genom att gömma mig bakom händerna och sluta lyssna. Och det är när jag slutar lyssna som missförstånden kommer fram. Jag vet att många människor kan hantera när två talar i munnen på varandra och att de trots det kan hänga med i samtalet och svara på respektive person, men jag klarar inte det. För mig är det svårt att hålla ens ett samtal igång längre stunder. Många förstår inte detta, många förstår inte att intrycken blir för många och svåra att hålla reda på. Många förstår inte att de inte kan göra så med en person som har en neuropsykiatrisk diagnos. Ni förstår inte hur det är, så länge ni inte har egen erfarenhet av det. Och det är när ni inte förstår, som ni stöter bort oss och anklagar oss för saker som att vara konstiga. Vi är inte konstiga, jag är inte konstig, jag är bara jag. Och jag skulle aldrig för mitt liv vilja byta bort mig själv.
Under många år i min tonårstid då ångesten och smärtorna var som värst kallade jag er för monster för det sättet ni behandlade mig på. Nu när jag blivit lite äldre har jag förstått att ni inte kan rå för det, för ni förstår inte.
Kommentarer
Postat av: Rapunzels mamma
Usch ja, jag har nog varit ett monster många gånger mot min dotter. För jag har inte förstått. Inte när hon var yngre i alla fall. Det är svårt. Vi behöver ju lära oss av varandra. Ingen av oss rår ju för att det blir fel men jag har ett försprång, inte bara för att jag är äldre och mamma utan också för att jag har lättare för att tolka saker. Samtidigt har hon - och du - lättare för att se saker för vad de är. Jag är så insnurrad i alla osynliga "självklarheter" att jag inte hittar ut ur min labyrint ibland. Då behöver jag en person med NPF som kan hjälpa mig att få perspektiv på min tillvaro och se världen mer för vad den är.
Postat av: Rapunzels mamma
Ps. Tipsar dig om NPFbloggar (länk finns i sidpanelen på min blogg) som är en samlingssida där man kan vara med och på så sätt sprida sin blogg :)
Trackback
