Aspergersbloggen

Det finns inget värre än att tappa kontrollen. Men man kan tappa den på flera olika sätt. Jag kan få minnesluckor utan att vara under någon alkohol- eller drogpåverkan. Det är jobbigt, obehagligt och skrämmande, men det sker.

 

Idag var min operation. Morgonen började i tårar, precis som hela gårdagen. Men på bussen var jag relativt lugn och det var först när jag stod utanför dörren in till operationsmottagningen som jag reagerade ordentligt. Problem efter problem dök upp på vägen.

 

En kvinna kom fram till mig när jag tvärstannade innanför dörrarna. Hon försökte komma nära mig, tala till mig. På grund av att hon kom så pass nära, och försökte vara snäll, så eskalerade min ångest ännu mer. Jag såg sjukhussängar och det var obehagligt. Jag fick vänta ett tag innan jag fick komma till receptionen och det gick bra.

 

När jag skulle byta om satt en gammal man i väntrummet. Kvinnan tog fram kläder och försökte få in mig bakom ett vitt skynke i samma rum. Jag vägrade, ville inte. Där har vi problem nummer två.

 

När jag var ombytt och klar gick min mor för att lämna sakerna i ett skåp vid receptionen. Det var då jag inte lyckades hålla fasade längre och bröt ihop fullständigt. Jag höll en tidning för ansiktet, för att dölja mina röda ögon. Mamma kom tillbaka och viskade att allt skulle gå bra, vilket fick mig att reagera ännu kraftigare. Jag ville verkligen inte, men jag satt i de där fula sjukhuskläderna och det fanns nu ingen återvändo.

 

En kvinna ropade upp mig för att sätta nålen i armen. Först ville hon sätta den i högerhanden men jag förklarade vänligt men bestämt (okej, kanske inte vänligt) att jag inte kan för att jag har kraftig handeksem. Jag höll upp handen och fick nålen i armvecket istället. Hon ville även att jag skulle gå på toaletten medan de väntade på att läkaren skulle komma. På toaletten bröt jag ihop igen och medan jag försökte klämma ut dropparna som inte ville komma av ångestkramporna rann tårarna ner över den mörkblåa morgonrocken. Jag har aldrig varit med om något så jobbigt som detta.

 

Mamma knackade på dörren och väckte mig till verkligheten igen. Jag fräste att jag snart var klar och började göra mig i ordning, drog upp de fula, vita strumporna och tvättade händerna. Jag vågade till och med kasta en blick i spegeln och jag såg då rakt inte klok ut, ögonen var röda som tusan och ansiktet blött efter tårarna. Jag gick ut ur badrummet och i tystnad inväntade jag läkaren.

 

Kvinnan kom tillbaka (ärligt talat minns jag inte om det var samma kvinna eller inte) och jag blev inledd i samma rum som tidigare, då de fixade med nålen. Jag har aldrig varit rädd för nålar (har tre tatueringar och planerar fler) så det var aldrig något problem. Men när läkaren kom ritade han på min mage och förklarade var de skulle gå in för att plocka ut gallblåsan, och sedan försvann han. Han var tydligen mycket trevlig, men jag märkte inte av detta.

 

När han gick kom en sköterska och sade att det var dags för operation. Då bröt helvetet lös. Känslorna rusade i kroppen på mig och i ett tillstånd utan att veta vad jag egentligen gjorde slet jag tag i mamma och vägrade släppa. Redan innan hade hon fått kläder, så hon skulle följa med mig in i operationssalen. Men det lugnade inte mig, jag var omöjlig. Tårarna kom igen och de började föra sängen mot rummet, eftersom de tydligen var rädda att om jag skulle gå själv, så skulle jag sticka därifrån. Och det skulle jag ha gjort, om jag bara fått chansen.

 

I rummet stirrade två andra, helt främmande kvinnor på mig. En av dem var en narkosläkare, det är det enda jag minns. Hon försökte tydligen prata lugnt med mig, jag hade skrikit tillbaka att jag inte var redo och att jag inte ville. Narkosläkaren hade läst på om Aspergers och försökte bemöta mig på ett korrekt sätt, men jag var okontaktbar. När de hotade med att det gick att söva mig på britsen jag redan befann mig på flyttade jag mig, och en av dem skulle ta ett stick i fingret. Det är också det sista jag minns, för jag var så upprörd, rädd och ångestfylld, att allt annat har gått mig förbi. Mamma berättade efteråt att de hade sövt mig innan de gjorde alla övriga förberedelser, att de inte sagt något om saken för att jag inte skulle bli ännu mer rädd och kanske då till och med aggressiv. Det krävdes en hel del personer att hålla mig nere när jag tänkte resa mig upp och gå därifrån, och det var inget de ville riskera igen när jag nu satt fast i sladdar.

 

Jag vet inte vad jag tycker om det där, att de avbröt mitt tillstånd så tvärt. För när jag sedan vaknade fortsatte förloppet, det hade inte avtagit med tiden. Jag skakade okontrollerat och jag andades med korta, ojämna andetag. Mamma försökte få mig att andas normalt och pratade hela tiden med mig, för att jag inte skulle gå in i en panikattack. Jag vet inte om det är sunt att avbryta något psykiskt sådär. Narkos fungerar ju så att det bara blir en paus i det hela, ingenting försvinner. Så när jag vaknade igen var det hela igång igen, trots att jag var trött. Jag mådde illa, var spänd och det gick inte att stanna upp. Jag var inte rädd efteråt när jag vaknade, men jag hade fortfarande ångestkänslor.

 

Nu efteråt kan jag inte minnas allt som hände. Mamma återberättade en hel del och jag kan inte ta upp alla detaljer jag fått reda på, då skulle inlägget bli milslång. Men hon berättade också att jag var sådär när jag var liten, att hon inte sett det på många år nu. Man kan väl säga att det var Aspergershjärnan som tog över, och jag kunde inte nå in i mig själv. Ändå tycker jag att jag var duktig som över huvudtaget satte mig på bussen och åkte dit. För jag visste, att när jag väl var inne i väntrummet så kunde jag inte avbryta. Men det tog tid, det krävdes kaos och minnesluckor för att genomföra det. Det krävdes ett tillstånd av ologiskt tänkande, rädsla och stark ångest för att låta dem röra mig på det sättet. En upplevelse jag aldrig mer vill uppleva, jag har aldrig varit med om något så jobbigt.