Aspergersbloggen

Jag förstår inte alltid vad människor säger till mig. Om man använder sig av förkortningar, slang eller på annat sätt är otydlig i sitt sätt att tala så blir det kaos i huvudet på mig och jag förstår inte. Jag förstår inte vad som menas med ordet "keff", som ett exempel (jag har på senare tid lärt mig att det betyder dåligt). Jag förstår inte om du säger något som andra skulle ta som en självklarhet. Jag är bokstavlig på så sätt att man inte kan säga vissa saker till mig utan att automatiskt skapa ett missförstånd.

 

En sak som skedde mig på ett gammalt sommarjobb var att min chef sade åt mig att kratta (jag arbetade som parkarbetare och tog hand om stora områden) kottar. Jag tog en kratta och började arbeta. Problemet var bara att han sedan försvann ett tag. Jag fortsatte kratta och den krattan jag använde var så pass dålig att skaftet lossnade hela tiden, vilket medförde extra arbete och det tog tid. När han sedan kom tillbaka hade jag inte hunnit så långt och han sade: "Slow motion fick just en ny innebörd" och syftade på mitt långsamma krattande. Nog sårade det mig alltid, men det var något jag med tiden lyckades trycka ifrån mig och strunta i. Han försvann igen och denna gång under en lång tid. Han fanns inte alls inom synhåll och när jag var färdig med mitt arbete blev jag till en början ståendes som ett frågetecken. Vad skulle jag göra nu då? Det hade han inte sagt, och han verkade inte komma tillbaka för att säga det heller. Och eftersom han sade att jag skulle kratta, så gjorde jag inget annat än det. Jag gick vidare upp mot området där man kunde bo och fortsatte, på ett ställe han inte pekat på. För där fanns det kottar. Om han hade sett att jag var klar där han ville att jag skulle kratta hade han säkert satt mig i ett annat arbete, men eftersom han inte dök upp så hade jag inget annat val än att fortsätta mitt krattande.

 

Om man ger mig tydliga anvisningar så är jag inte svår att handskas med. Om man säger exakt vad jag ska göra och hur jag ska göra det så gör jag det, tills det att det inte finns något kvar att göra. Jag lämnar inte en uppgift halvfärdig om jag fått anvisningar om uppgiften. Om man gör som denna person och lämnar mig och inte dyker upp även då jag är klar, då står det still i mitt huvud. För jag har väldigt svårt att lista ut vad jag ska göra, att arbeta självständigt har alltid varit svårt för mig då jag inte vet hur jag ska göra vad. Trots att jag ibland inte tycker om de uppgifter som tilldelas mig så gör jag sakerna bara jag får tydliga anvisningar, och om chefen hade sagt "Kom till *plats* när du är färdig" så hade allt varit mycket enklare.

 

Jag talade aldrig om för honom att jag har aspergers, för då hade jag antagligen inte ens fått jobba där. Jag blev dåligt bemött av de flesta där, utom en snubbe som älskade att stirra på mina bröst, en gubbe som ville diskutera politik och debattera, och en sommarjobbare som jag hade god kontakt med. De andra behandlade mig som skit egentligen, utom en av dem som såg mig som ingenting. Och jag ses hellre som ingenting än blir dåligt behandlad. Jag blev utstött och det hände att jag ringde min mor i väldigt stor förtvivlan och nästan grät för att det var så jobbigt. Inte nog med att de behandlade mig dåligt, min pappa förstår inte sådant. Om jag skulle berättat det för honom hade han sagt åt mig att inte klaga och puttat tillbaka mig till jobbet. Som vanligt. Och jag vet inte ens om de andra inte tyckte om mig eller vad det var, för jag kan inte läsa av andra människor. Det var svårt att hantera det hela, men jag försökte gå genom dagarna med ett leende på läpparna. Jag försökte allt jag kunde, men att försöka var inte tillräckligt för ett par av dem. De fortsatte fram till sista dagen, och det första jag gjorde när jag slutade var att slänga allt jag hade kvar efter min tid där. Kläderna, skorna och alla tillbehör åkte i soporna och jag vägrar återvända till en plats där chefen inte förstår hur han ska behandla andra människor, att alla ska ha respekt trots hur man är som person eller ser ut.

 

För att tala med mig måste man vara tydlig. Jag har svårt med umgänge då jag inte förstår skämt eller ironi. Jag tar allt på allvar och tror att de menar allvar, för tonen i rösten är inte något min hjärna kan registrera. Jag vet inte vad som är vad, vilket gör att de andra i min omgivning förstår mig än mindre. För om jag inte förstår skämt, hur kul är det då att umgås med mig? Sådant här har lämnat mig ensam många gånger, eftersom de inte förstår och då hellre stöter bort mig än lägger manken till och försöker. Jag har två riktiga vänner, både med diverse funktionshinder/nedsättningar. För de förstår mig, och jag förstår dem.