Om jag inte haft min mamma vid min sida hade jag antagligen gått under. Jag kommer nu gå in på privata saker som dels har med Aspergers att göra, men stora delar inte. Men jag antar att det är tack vare min Aspergers som jag reagerade och agerade på sättet jag gjorde, och på så sätt tog mig igenom det svåra och kom ut som en starkare människa.
När jag var liten (runt två år gammal) blev jag sexuellt utnyttjad av min pappa. Jag har egentligen inga ordentliga bevis på att det verkligen skedde, men jag tror att minnesbilderna och den ångest som medföljde ett år efteråt är bevis nog. I alla fall för mig.
Jag skadade mig själv redan då, så egentligen var det inte underligt att när jag vid minnesbilderna i huvudet började använda mig av rakblad och stearin för att dämpa smärtan inombords. Jag var redan som litet barn självdestruktiv och det följde mig upp i tonåren, även om jag större delen av min barndom inte skadade mig själv. Jag tror att den självdestruktiva delen av mig själv har med min Aspergers att göra.
Jag kommer exakt ihåg hur det såg ut i det där rummet på BUP. Det var ett ljust rum med starka lampor som sken mig rakt i ögonen och bländade synen. Jag vet senare att min mamma stod på andra sidan väggen och såg på mig, något jag inte kunde veta då. Jag fick träffa en slemmig tant som satt och stirrade på mig. Jag fick sitta på en liten, fult målad stol. Papper och pennor lades på bordet framför mig, och på andra sidan bordet satt den där tanten. Jag ritade, och jag ritade, tråkiga bilder som egentligen inte hade någon betydelse. Sedan fick jag leka i en sandlåda, där den blöta och den torra sanden var uppdelad i två olika lådor. Jag valde nästan alltid den mörka sanden, där jag gjorde ett berg. På ena väggen fanns en lång hylla med flera fack där det fanns fullt med leksaker. Jag minns speciellt en björn som stod på två ben, som jag tyckte om väldigt mycket och gärna använde mig av. Men mer än så orkade jag inte leka innan jag bröt ihop totalt. De pressade mig över bristningsgränsen varje gång och jag minns känslan när jag åkte dit, jag hatade det, även om jag inte gjorde mycket till motstånd.
Min barndom och uppväxt är inte mycket att hurra över, och anledningen till att jag skriver detta är inte för att jag vill ha uppmärksamhet eller medlidande. Anledningen är att man aldrig, någonsin ska pressa ett barn med en neuropsykiatrisk diagnos så pass mycket att han eller hon inte orkar göra något på en vecka efteråt. För så var det för mig, och så ska inget barn behöva ha det, och inget barn ska behöva gå igenom det jag gått igenom.
Och en sak till ni alla måste komma ihåg! Om ditt barn eller ett barn i din närhet skadar sig själv vid ung ålder (det spelar ingen roll vad det är för självskadebeteende), så är risken enorm att det följer med upp i äldre år, och då kommer det vara otroligt svårt för personen att sluta. En stor dos tålamod och många psykologbesök kommer att krävas av dig som anhörig, och jag är glad att min mamma aldrig svek mig när jag hade det som värst. Och för det älskar jag henne, så jävla mycket!
