Aspergersbloggen -

Aspergers och släktskap

Vad skiljer dig ifrån mig? Massor av saker, så klart. Men det finns även en hel del likheter, som vårt utseende. Trots att vi inte har samma drag eller samma klädstil så ser varken du eller jag så värst konstig ut, vi ser rätt normala ut. Håller du inte med?

Ingen annan människa har den rätten att påstå sig vara smartare, snyggare eller bättre än en annan person. Man kan tänka sådant, men man får inte visa det eller säga det. Det har jag lärt mig är oskrivna regler, man får inte alltid säga vad man tycker och tänker. Om man gör detta kan det sluta riktigt illa, och tyvärr fick jag gå den långa vägen för att få reda på detta. Ännu en grej som många får gratis när de är små.

Jag må ha en funktionsnedsättning men jag ser inte konstig ut, jag beter mig inte konstigt. Vem har bestämt vad som är konstigt? Jag är den som tänker på att människor skriker på bussen om de kommer en halv minut för sent och ser bussen åka iväg, jag är den som tänker på att människor alltid står en bra bit ifrån varandra vad det än gäller. Jag är den som upptäcker saker många andra inte ens tänker på till vardags. Att upptäcka och tänka över sådant som man möter varje dag är inte konstigt, eller?

Det jag har märkt sedan Aspergers kom på tal var att flera i min släkt började lämna mig. De slutade prata med mig, helt enkelt. Personer som tidigare stått mig mycket nära och känt varje vrå av min personlighet har lämnat mig i rädsla för en diagnos de inte brytt sig att läsa om. Om man inte bryr sig, om man inte tänker lära sig vad diagnosen är och handlar om, är de då värda min tid?

"Jag som alltid har sett dig som en smart tjej."

Att möta sådana kommentarer tar ibland kål på en, om man inte är tillräckligt stark. När någon som jag tidigare tyckt väldigt mycket om och brytt mig om säger något sådant, då är hon sedan död i mina ögon. Vi har inte pratat sedan dess, med undantag för ett 40- årskalas där vi båda var närvarande och för att inte skapa misstankar så hälsade vi på varandra. Det var allt. Det känns som att jag inte ska ge denne tid eller ens energi, för det är bara jag som förlorar på det i längden. Ska jag behöva anstränga mig för att återställa något som dog i samma sekund som jag gick ut officiellt om min AS? Nej, jag vägrar. Om denne inte tänker anstränga sig, då tänker jag inte göra det heller.

Min bror hade svårt att ta in vad som var annorlunda med mig, det vet jag. Jag vet också att det var en kamp han fick utkämpa, att det var en dålig nyhet staplad på en annan. Men jag kan också ha förståelse, för jag tänkte likadant när jag fick reda på detta med Aspergers. Jag trodde i min enfald att det var en sjukdom, att jag inte kunde få något för det och sådana saker. Jag visste helt enkelt inte vad det var innan det kom på tal och jag började läsa om diagnosen. Det var först då jag insåg att Aspergers Syndrom inte alls är så farligt som det "låter", att det beskriver mig till fullo att jag nu vet varför jag har mått som jag mått många år bak i tiden. Jag har nu bättre kontakt med min bror igen, något jag är tacksam över. Han verkar ha förstått det hela, det gör inte de andra.

Och som svar på hennes kommentar: Ja, jag är smart. Jag är i själva verket högintelligent och förstår allt du säger och tänker om mig, plus lite till.

Aspergers killed my kin for me, I never touched them.

2013-04-04 @ 07:58:00 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Rapunzels mamma

Det gör ont i mig att läsa båda dina nya inlägg här på bloggen. Jag blir arg, trött på människor som inte tar sig tid att försöka förstå, ledsen. Jag kan inte förstå allting, alla människors olika sätt, men om jag har någon i min närhet som behöver att jag förstår så gör jag vad jag kan för att begripa. Den lilla ansträngningen är ingenting mot vad människor som du gör, varenda dag för att förstå människor som mig så varför skulle jag inte? Jag blir i alla fall glad att din bror och du har fått en bättre kontakt. Syskon är värdefulla. Kram!

Svar: Jo ibland är det jobbigt, men jag har med tiden lärt mig att hantera det. Det är bättre att då avbryta en kontakt som ändå aldrig kommer fungera så länge de vägrar inse fakta än att lida av att de stöter bort mig. Jag vet ju att jag har personer bakom ryggen som är med mig oavsett om jag har en diagnos eller inte, och de är dessa få personer jag får vända mig till. Det jag mestadels ville få fram i det senaste inlägget var att detta kan ske, att personer inte förstår. Inte alltid min mamma förstår mig heller, men hon försöker i alla fall och hon har nog läst alla papper och information som finns om AS.

aspergersbloggen.blogg.se

2013-04-04 @ 09:47:33
URL: http://dansairegnet.bloggo.nu

Postat av: Blondina

Vilken okunskap och ignorans dessa släktingar har. Är dom kanske rädda för att dom själva kanske har en släng av denna 'sjukdom'? Vet bara, att det du och jag gör när vi skriver om denna diagnos bidrar till en ökad kunskap och förhoppningsvis förståelse på lång sikt. Styrkekramar

Svar: Jag har faktiskt ingen aning hur de känner gällande diagnosen. Men jag antar att det inte är positivt eftersom jag idag inte har någon kontakt med dem. Men ja, din teori där kan mycket väl vara sann, tyvärr. Och ja, jag tycker det är bra att personer med neuropsykiatriska (och andra) diagnoser vågar stiga fram och berätta om sina liv och hur det är att leva med något som anses annorlunda och konstigt.

aspergersbloggen.blogg.se

2013-04-04 @ 14:24:29
URL: http://blondina-a.blogspot.com

Trackback