Aspergersbloggen

Att ha Aspergers betyder inte att du inte kan ta eget ansvar över såväl handlingar som saker du slänger ur dig utan att tänka dig för. Det gäller att ha strategier om hur du ska hantera saker för att få en bra överblick över ditt eget beteende. Utan dessa strategier kommer du inte komma någon vart oavsett vad det handlar om, för det är strategierna du kan luta dig emot när saker och ting tar emot eller är jobbiga.

 

För att komma ihåg de mest simpla saker som att gå ut med soporna (ja, jag glömmer att göra detta) så måste du ha en strategi för att minnas. Det kan vara vad som helst som påminner dig om att du måste gå ut med soporna vissa dagar i veckan, som ett schema på kylskåpet eller vad som helst. Alla med Aspergers är inte lika och de strategier och metoder som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan. Detta för att man har olika behov och precis som i "normala" fall fungerar olika.

 

Man kan ta eget ansvar även om man har en funktionsnedsättning, och detta gäller då alla diagnoser och funktionsnedsättningar såsom ADHD, borderline, depression och aspergers. Det enda som egentligen inte räknas in i detta är Autism som i många fall är en värre diagnos än de andra där tal och eget tänkande inte alltid fungerar så bra som det borde göra. I dessa fall får man annan hjälp och trots att Aspergers räknas in under Autismspektrumstörning är vi lika fungerande som personer med högfungerande Autism, som är något annorlunda än vanlig Autism.

 

Jag känner personer med diagnoser som inte alls tar något ansvar över sina handlingar. De går genom livet och tror att bara för att de har en diagnos så ska de inte behöva kämpa genom livet. Man måste alltid kämpa, det är det som är livet. Man kan inte luta sig tillbaka och rida på vågen av bidrag, mediciner och lyxen att slippa arbeta. Många med dessa neuropsykiatriska diagnoserna har minskad förmåga eller ingen alls att arbeta, men väldigt många kan om de bara vill eller ger sig tusan på att klara av det. Som med mig, jag har väldiga problem när det kommer att sitta i skolbänken, men jag vill ha ett arbete och förstår att den enda vägen dit är att ha en utbildning. Och jag är beredd att genomföra skolan om jag bara måste, jag måste försöka och försöka tills det att jag klarar av det. Om det så krävs flera år så måste jag försöka, för jag kan inte sätta mig ner och dö efter att jag hoppade av gymnasiet och tro att allt ska komma till mig och jag inte ens behöver lyfta ett lillfinger för att få det.

 

Allt handlar om eget ansvar. För om du kan ta ett eget ansvar så kommer du även komma långt i livet. Man får inte låta diagnosen bli ett hinder i vardagen och för att nå målen man sätter upp måste man gå igenom helvetets eldar, det är så jag ser på saken. För om jag inte utsätter mig för de obekväma situationerna som skola och arbete medför, så kommer jag med största sannolikhet bli en sådan person som isolerar mig i lägenheten och vägrar gå ut. Jag tänker inte bli en sådan person, jag tänker inte låta någon diagnos bestämma över mig och mitt liv, vad jag vill göra och vad jag tror att jag klarar av. Ingen psykolog i världen kan få mig att börja medicinera och ingen arbetsgivare i världen kan få mig att backa. That's not going to happen, eller hur är det man säger?