Aspergersbloggen

Jag har bestämt mig, jag ska köpa hund. Och inte heller vilken hund som helst, jag ska köpa en Jack Russell Terrier. Denna ras är mycket pigg och trevlig, liten och lätt att ta med sig om man någon gång åker bort. Och eftersom den är så pass liten så kanske, kanske att min lite egoistiska katt kan acceptera nykomlingen.

 

Jag har redan börjat kolla på diverse uppfödare och planerade kullar, och av vad jag kan se kostar varje valp i genomsnitt 12 000 kr. Det är alltså minimum för vad jag behöver hosta upp just nu. Dock ser jag inte ekonomin som något problem. Det är snarare alla kurser, klubbavgifter, fodret och utrustningen som blir den stora kostnaden, samt veterinärvård när det kommer att behövas.

 

Men jag tror att en hund kan vara bra för mig. Jag tror att en hund är vägen ut ur lägenheten för att integrera med andra människor med samma intresse som jag. Jag tror att jag kan få vänner om jag köper en hund. Så det är inte bara kärleken för djuret som spelar in här, utan också det som följer när jag är tvungen att gå ut flera gånger om dagen.

 

Jag tror att Simon kan acceptera valpen om den är liten, inte kommer bli högre än vad han själv är, och om den är så pass ung att han får bestämma. Så länge han är den dominanta i hushållet så kanske det kan funka, om Simon inte är så envis, vilket han i och för sig alltid är. Han är ju en typisk ensamvarg, och det är något jag ser som ett litet problem. Jag vill ju inte direkt att han äter upp min lilla valp, utan jag vill att de ska komma bra överens och bli kompisar, för han behöver även sällskap när ingen är hemma. Han brukar ju sitta vid dörren och skrika när ingen är hemma med honom, så jag har fått för mig att en vän kan vara bra för min lilla älskling.

 

Så, jag tänker bli en ägare till en liten Jack Russell.

Jaha, då var man sjukskriven en vecka, på min chefs initiativ. Hon anser att man inte ska arbeta om man inte mår bra, så hon ringde arbetsförmedlingen och kallade till ett möte redan idag. Detta betydde att jag missade en viktig kurs, men jag klarar mig bra, jag får allt på mejlen istället. Men samtidigt är det skönt att vara hemma resten av veckan, jag har ju inte sovit som folk på evigheter och kanske, om jag har tur, kan jag sova ikapp de timmar jag missat. Jag är väldigt trött redan nu, så jag behöver verkligen få slappna av lite, även om jag känner mig rätt likgiltig inför dagens nyheter.

 

Att vara en börda är rätt roligt, med tanke på att jag praktiserar där för att arbetsträna, för att mina nuvarande problem ställer till besvär för mig när det kommer till en riktig anställning. Jag är där medan allt blir klart så jag kan börja plugga. Så att då vara en börda, när jag inte är anställd, är rätt komiskt. Men vad ska man förvänta sig?

 

Jag är för negativ, enligt min chef. Det känns ju bra att höra att man är negativ när man inte mår bra. Ja, jag är negativ, jag har ångest i princip varje dag och det tar evigheter innan jag får hjälp för mina problem. Vad vill du att jag ska göra? Vad förväntar du dig av mig?

Jag har ångest. Väldigt, väldigt mycket ångest. Jag har ingen kontroll över mina känslor längre.

 

Mamma berättade att det går magsjuka på hennes jobb. Fyra stycken sjuka, tydligen luftburet, antagligen. Och i samma veva som dessa ord nådde mina öron kom paniken, rädslan och ångesten. Magsjuka är den sjukdom jag är som mest rädd för, jag kan ta det mesta men jag kan inte ta magsjuka. Jag känner mig kvävd när jag spyr, jag får panik när jag spyr, jag blir rädd att dö när jag spyr. Och nu kan jag inte hantera ångesten, och jag har heller ingen hjälp mot den.

 

Lyckades få en tid till vårdcentralen för detta till den 14:e Maj, men det är för långt bort. Alldeles för långt fram. Jag pallar inte, vet inte vad jag ska göra. Jag mår illa.

Jag ska börja skriva på en serie vid namn Street Art. Jag kom på denna handling i samband med att jag lyssnade igenom gamla låtar från Zebrahead som jag lyssnade mycket på när jag var yngre. Man kommer att få följa Nick och Jamie på deras resa mot kändisskap och fans. Well, jag postar länken osv senare, eftersom bloggen inte är skapad än då jag vill ha alla förberedelser klara, samt första delen. Man kan väl se det som lite av en roman styckad i bitar, och jag kommer försöka posta en del i veckan, ibland mer och ibland mindre. Men jag har som mål att skriva en del i veckan. Det är en idé jag ruvat på ett tag, att skriva en roman i en blogg, men det har liksom aldrig blivit av. Nu har jag tagit tag i saken och börjat forma första delen, för att se om det kan bli något vettigt av det hela. Men ja, det kommer nog gå bra! Jag tror dessutom att det kan hjälpa mig en del att skriva, jag menar, att tänka på annat och få lite perspektiv på saker och ting. Jag tror det är bra, helt enkelt.

 

Dessutom ska jag till psykologen idag, ska diskutera en snabbare tid till vårdcentralen. Det är så drygt att inte kunna få hjälp när man faktiskt behöver den, eftersom jag behöver den nu och inte om en månad. Men ja, vi får se hur det går, uppdatering kommer antagligen senare ikväll eller något.

 

För att visa lite vad min inspiration till serien kommer ifrån, här får ni en video.

 

Zebrahead gjorde soundtracklåten till Sonic The Hedgehog, men denna är versionen som mer

liknar ZH till stilen. Dock kan man finna den rätta låten om man söker Sonic: His World på youtube,

som endast sångarna i bandet är inblandade i.

Jaha, har varit borta över valborg. Spenderade dagen, kvällen och natten hos min bästa vän. Som tidigare känt är jag skotträdd, men jag tror att jag var klippan i situationen av kaos, stress och panik. Min vän är inte skotträdd alls, men hennes hund är. Detta är min valborg, se det med en gnutta humor.

 

Åkte till mormor på morgonen, bussen var varm och tog evigheter. Jag och min mamma fikade hos mormor och hade en liten pratstund. När min vän ringde och sa att det var dags att åka och se det nya tillskottet i familjen (hennes storastysters son) begav jag mig till bilen. Vi åkte dit och han var hur gullig som helst!

 

Vi åkte tillbaka till huset med allt som skulle hämtas. Fikade och hade det allmänt trevligt. Min väns mamma åkte till sitt jobb och hennes lillebror åkte på någon fest. När klockan var runt sju åkte hennes pappa och yngsta lillebror för att se brasa och skjuta några raketer. Jag och min vän stannade kvar i huset, lyssnade på musik, drack cider och hade det väldigt roligt. Vi var ute på verandan med hundarna och självklart hoppade Laban över staketet och försvann iväg, så det första vi fick göra när vi blev själva var att jaga hund över halva hålan.

 

Sedan blev det blev mörkt och de började skjuta raketer en bit bort. För att inte skrämma hunden hade vi på väldigt hög musik som dånade så man nästan blev döv, men han hörde det ändå och fick i princip panik. Han började vanka, kissade på sig och till sist la han en stor skithög mitt på golvet! Löst. Jag plockade upp det (har praktiserat och sommarjobbat på äldreboende/demensboende så har handskats med bajs förr), och det luktade rent ut sagt förjävligt. Jag märkte knappt av att det smällde, ironiskt nog. Jag borde ju ha varit den som var mest rädd, men det fanns inte ens en liten gnutta rädsla där inne. Istället tog jag hand om en hund som skakade av rädsla över att det mellan låtarna hördes in i huset.

 

Utöver allt det så var min valborg väldigt trevlig och rolig! Jag är väldigt glad över att jag åkte dit.

Ja, då sitter man här med ångest... Igen. Jag gillar inte att ha ångest. Jag kan hantera ångesten nu, jag har inget självskadebeteende längre, men det är ändå rätt tröttsamt. Det kommer till och från, den där ångesten. Vissa timmar är jag utan den, och andra med. Det är svårt att förutse när den ska komma, även om jag kan som jag sagt hantera den till sådan grad att jag kan leva med den. Den är inte lika stark som den en gång var, och jag tror det har att göra med att jag ser den på ett annat sätt nu. Jag ser den för vad den är, inte för vad den kan bli eller har varit. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag tror det har mycket med min relation till ångesten att göra. Jag har gjort den till en vän istället för en fiende. När jag var yngre var ångesten min värsta fiende och jag kämpade emot den med alla metoder jag kunde komma på. Nu, istället för att överföra den psykiska ångesten till en fysisk smärta, låter jag den vara och ånga på inne i kroppen. Och ju längre den får hålla på härja, desto mer klingar den av och övergår i ett ingenting. Och det är det där ingentinget jag vill åt.

 

För när jag känner ingentinget, då är jag lugn. Och lugnet är att föredra framför storm. Och nu skrämmer inte smärtorna mig, inte lika mycket som om nätterna. Det är om nätterna det är värst, men nu såg jag att klockan börjar bli mycket och då sätter smärtan igång igen. Jag råkade titta på klockan, vilket tydligen var ett stort misstag.

 

Och till råga på allt är jag rastlös, jag kan inte sitta still. Jag försöker ta det lugnt och slappna av, men rastlösheten förstör det. Jag ska försöka göra lite mat nu och se om rastlösheten vill ge med sig, men vi får helt enkelt se.

Efter operationen och erfarenheterna jag har från den dagen har jag haft återkommande problem med hjärtklappning, smärtor i bröstet (över hjärtat, i princip), darrningar i händer och en puls som rusar till det okontrollerbara. Jag blir vid varje liten smärta rädd för att hjärtat ska sluta slå och paniken blir ett faktum. Självklart föder denna rädsla och oro till att pulsen ökar ännu lite till. Jag är livrädd för att dö, har varit det en längre tid men det har varit hanterbart fram till operationen av gallblåsan. Då eskalerade det hela till det att jag inte orkar stå emot längre. Jag är rädd och jag tänker acceptera min rädsla, jag tänker söka hjälp för den och jag tänker ge upp att försöka vara stark på egen hand. Jag har alltid varit ensam, jag har aldrig tagit hjälp av andra och jag har aldrig behövt någon annan, tycker jag. Men nu har jag kommit förbi den punkten att jag kan hantera detta på egen hand, jag behöver hjälp av någon som vet vad hon pratar om (jag vägrar diskutera detta med en man), som kan ge mig tips och råd på hur jag ska hantera det. För jag får ont i magen varje gång det här händer. Och jag kan faktiskt se ett mönster, vilket får mig att inse att det kanske inte är något fel egentligen (fast, jag kan ju inte veta. Jag är rädd för att somna för jag vet inte om jag vaknar igen).

 

När det närmar sig natt kommer detta krypande, vilket får mig på helspänn och så piggnar jag till. Dagen efter har jag en molande ångest som inte vill ge med sig, en vanlig ångest då alltså. Och jag har ont i bröstet/hjärtat på riktigt, det är det som skrämmer mig mest. Att det faktiskt gör ont och att det faktiskt hugger till i hjärtat. Och då kan jag inte heller kontrollera mina tankar utan de rusar iväg. Ibland kommer även ångesten redan samma kväll, som nu. Jag sitter i min säng, har ont i bröstet och har ångest. Jag är rädd, och jag tror att det sitter psykiskt, men jag vet inte. Jag vill inte säga att jag är säker, för jag är faktiskt inte säker. Jag vill uppsöka läkare och få en kontroll av hjärtat, men jag vet inte om det skulle leda någon vart. Under alla kontroller på akuten när jag haft gallsten har hjärtat varit bra, och innan operationen hade jag inte de här besvären. Jag är rädd att operationen gjorde min kropp svagare, samtidigt som mönstret som upprepar sig vid varje gång gör mig tveksam till att resultat skulle visa sig på dessa kontroller.

 

Jag försöker tänka på annat. Jag har tittat på serie hela kvällen och mått bra, fram tills det att det är dags att gå och lägga sig. Det är då det kommer, dessa smärtor och rädslor. Jag lyssnar nu på en väldigt bra låt ur en film jag tycker väldigt mycket om, som är väldigt glad och så. Men inte ens den hjälper, och då brukar jag normalt bli påverkad av musik, så om jag lyssnar på glad och trevlig musik så mår jag automatiskt bra/bättre. Men inte nu, rädslan för att dö sitter så djupt att ingenting kan ta bort den. Och den förstör min vardag.

 

Jag vet att innan operationen var jag livrädd att dö under narkosen. Jag var inte rädd för själva narkosen, men jag var rädd för att inte vakna igen. Jag hade sådan dödsångest att jag gick in i ett ångesttillstånd där jag inte kunde kontrollera vad som hände, jag visste inte vad jag gjorde och jag kunde inte tänka. Läkarna såg ut som monster med enorma ögon som stirrade på mig från väldigt nära håll, och då eskalerade det ännu mer. Sedan dess har jag haft såhär, och bara sedan dess. Innan operationen hade jag inga problem med dessa smärtor, de fanns inte. Nu finns det, och det känns väldigt, väldigt äkta.

 

Jag tror jag behöver hjälp, och jag tror jag behöver hjälp fort.

Jag har bloggtorka. Min mor kom på ett väldigt bra ord där. Har haft det lite så och så med saker och ting men jag tror att min fantasi till inlägg snart kommer upp igen. Så länge får ni stå ut med lite halvkassa inlägg utan riktigt innehåll. Men på tal om det! Jag köpte en ny tröja rätt nyligen på rea, och jag måste säga att obekvämare tröja får man leta efter! Jag förstår varför den var så billig, den kliar och så hela tiden. Jag gillar inte sådana saker på min hud, det stör och är bara allmänt jobbigt.

 

Har spenderat de senaste dagarna framför olika typer av filmer och serier. Började kolla på Legend of the Seeker (med Craig Horner och Craig Parker), men bytte över till Spartacus: Blood and Sand (även Craig Parker). Jag kommer ihåg sist jag kollade på Spartacus. Efter en bit in i säsong 1 var Spartacus tvungen att döda sin bästa vän, den enda han hade som stod honom nära. Och jag grät floder, alltså det var så hemskt. Jag förstår egentligen inte ens varför jag grät, för det är ju trots allt bara en serie, men ångesten verkligen lyste igenom hela honom i det avsnittet. Det kändes så äkta, ungefär som Höstlegender (filmen).

 

Jag har också pysslat med ett collage med personer jag tycker bäst om i filmvärlden. Skådespelare som jag anser vara de bästa genom tiderna i fantasyvärlden. Med fantasyvärlden menar jag filmer och serier som Sagan om Ringen, X-men och Legend of the Seeker. Här får ni se hur det blev :)

 

Idag har varit en sämre dag. Vid lunchtid fick jag ångest och ville egentligen åka hem. Jag ringde mamma och berättade hur jag kände men valde ändå att stanna eftersom det bara var en timme kvar innan jag kunde åka hem utan att behöva gå tidigare.

 

Det visade sig vara lite felräknat av mig. Jag skulle ha gått redan när jag först ville det, för sedan kom det där som jag försökt undvika under alla månader, försökt att snirkla runt. Men det kom på tal, det jag verkligen inte kan göra. Improvisera.

 

Jag pysslade med galgar. Eftersom kläder säljs så läggs galgarna i olika plastlådor bakom disken, och när det är tomt på den typen av galge man behöver bak på lagret så får man gå och hämta, och då hämtar man alla på en gång istället för att låta någon annan springa i onödan. Så jag gjorde det, och började sortera galgarna som nu låg i en och samma låda. Och så kom jag fram till en barngalge. Bak på lagret, för att göra det så enkelt som möjligt för de som arbetar, ligger olika galgar i olika lådor, precis som bakom disken. Detta för att underlätta så att de som ska hänga kläder slipper leta efter just den typ av galge de behöver, utan kan ta upp lådan på bänken och arbeta utan att lägga någon vidare energi på det. Så det var det jag gjorde, sorterade dem och lade dem på rätt ställe. Och så kom den där galgen som jag inte såg i någon av lådorna som stod vid hyllan. Det fanns andra barngalgar men inte just den. Och då blir det problem. Var ska den ligga, tänker jag då och vänder mig till den butiksansvarige kvinnan. Jag håller upp galgen och hon säger då att den ska ligga vid dem andra. Som om jag inte visste det? Men jag säger då att jag inte ser någon sådan galge någonstans.

 

"Du får väl improvisera" säger hon till svar. Hittills har jag inte sagt emot den människan eftersom jag haft respekt för henne, men nu tog det stopp. Jag hade ångest, mådde inge bra och ville bara hem, och så säger hon något sådant där. Har min chef inte talat om för henne vad mina svårigheter är? Fast det är ju klart, min chef tror inte att jag har Aspergers, hon kallar det tonårsperiod.

 

Jag säger som det är, att jag inte kan improvisera. Detta med en anklagande ton i rösten. Först då kommer hon fram och hjälper mig, medan en annan av kollegorna står och säger att jag ska tänka utanför boxen. Jo visst, nog kan jag tänka utanför boxen alltid, men för mig betyder det något helt annat, som att hänga galgen på väggen, och inte leta efter en låda som galgen ska ligga i. Kvinnan som är ansvarig för butiken hittar då en tvättkorg som galgarna ligger i. Det är också den enda typen av galge som inte ligger i en vanlig flyttkartong. Dessutom stod den dold bakom hyllan så jag inte kunde se den. Och ser jag den inte finns den inte, det är också en del av min problematik. Inte tusan tänkte jag på att ta ett steg framåt och stirra mot väggen för att hitta korgen.

 

Det stör mig att de inte förstår hur viktigt det är för mig att ha tydliga riktlinjer när jag arbetar. Det känns som att de åker bananskal på att jag är ung och dum, vilket jag faktiskt inte är. Jag slutade vara tonåring för tre år sedan. Sedan verkar de inte acceptera mina problem. För jag menar, den butiksansvariga känner ju en person med Aspergers och han kan ju anpassa sig om man ställer in något fem minuter innan det ska ske. Men nu råkar det ju vara så att olika aspies fungerar på olika sätt, det som är problem för en person behöver inte vara ett problem för en annan. Han kanske har problem med att ta tag i saker istället? Liksom, vi fungerar inte lika, även om vi har samma diagnos, det är ju bara så det är. Och hon borde förstå det, eftersom hon har en kompis med Aspergers och har en kollega med den diagnosen. Hon borde kanske ta reda på lite vad det handlar om istället för att be mig göra något som för mig är omöjligt - improvisera.

Det regnar. Jag måste ut i regnet. Jag är inte hungrig trots att jag borde äta frukost. Jag orkar inte duscha fast jag inte orkat duscha på flera dagar. Jag vill gå lägga mig igen, samma bakfylle- huvudvärk som tidigare. Kunde inte sova inatt.

 

Jag hatar mitt liv ibland. Jag vill verkligen inte.

Igår var en rätt bra dag ändå. Jag var ledig och det mesta var avslappnat. Men det har hänt mycket i mitt liv den senaste tiden och jag är lite rädd att jag ska få det som kallar för meltdown. Jag brukar sällan få så kraftiga sådana, men det är jobbigt när det pågår.

 

Mitt liv den senaste tiden och närmaste framtiden:

Förberedelse för operation

Uppskutning av operation

Ny förberedelse för operation

Specifik tidpunkt för operation

Ångestattack på operationsdagen, både före och efter ingreppet

Ont i magen, axeln och ryggen flera dagar efter operationen

Trötthet som aldrig ville ge med sig

Tillbaka till praktiken

Ökat en timme i arbetstid per dag, ökat till fem dagar i veckan istället för fyra

En chef som inte förstår min problematik

Som säger åt mig att jag inte får nörda in mig på de saker jag gör

En sjuk kollega som jag behöver för att orka

Ensam hemma över en hel helg (gick förvånandsvärt bra)

Sömnstörningar och problem med att somna

Kurs med personer som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ensam tjej i gruppen

Fick en av deltagarnas mejladress och skype (panik på högsta nivå, vad förväntas av mig?)

Praktik i morgon och möte med CVL efteråt

Heldag på habiliteringen med psykolog på torsdag

 

Jag är dödstrött. Försökte vila ett tag när jag kom hem idag men slutade med huvudvärk som kan liknas vid bakfylla och jag ville inte kliva upp ur sängen även om klockan drog iväg över 20.00. Åt sen middag eftersom hungerkänslorna inte ville infinna sig, pressade i mig det sista men det finns ändå mat kvar på tallriken. Var ju tvungen att ordna lunch till i morgon så passade på att äta trots min mages motvilja. Måste duscha men klockan drar iväg, mamma kommer hem snart och jag har fortfarande inte diskat. Jag sitter här och vill egentligen bara gå och lägga mig utan att ens så mycket som ställa klockan för att kliva upp i morgon. Haft ständig huvudvärk i vad jag tror är flera veckor och den vill inte ge med sig. Jag orkar inte göra någonting och är lättretlig, stressar eftersom jag har en halvtimme på mig att ta mig från den ena delen av stan till den andra (vilket betyder bussbyten med bussar som inte synkar med varandra och jag måste springa för att hinna i tid). Krockar med en av deltagarna utan att veta vem han är, krockar med en av kursens ledare. Möter människor jag aldrig mött förr, varav en hade liknande intressen som mig, en förstod jag inte vad han sa och den andra pratade strunt. Jag kände mig inte alls hemma i gruppen av sådana som man ska kalla mig och det var obekvämt att sitta där i nästan två timmar och lyssna på något som liknande en föreläsning. Jag vet redan allt det där, så det kändes onödigt för mig att gå dit.

 

Nu känner jag att hela texten blir osammanhängande och konstig men så får det vara, jag orkar inte korrigera och rätta eftersom jag nu känner mig stressad (igen), jag måste diska innan mamma kommer hem och jag vill se en dokumentär om lejon innan jag går och lägger mig. Det är något jag verkligen snöat in mig på och jag hittade något som verkade intressant, nog för att det avsnitt jag vill se är säsong 2 och jag inte sett säsong 1, men jag tänkte kolla om det är värt att fixa. Plus att min kropp är uttorkad så jag dricker jättemycket vatten och måste springa på toaletten, fast jag inte orkar. Och nu hör jag hissen i trapphuset, irriterande sak.

 

Godnatt!

 

Jag har precis insett att jag inte alls jag behöver allt jag äger. Min garderob består av miljontals plagg, varav över hälften som aldrig används. Jag har tappat räkningen på hur mycket av allt jag faktiskt har, och väskor ska vi ju inte tala om! Muggar, ljuslyktor, tarotlekar (spåmaterial), hänglås (!!!), solglasögon, pryttlar överallt...

 

Snart ska ju lägenheten få sig en make over, den ska göras min genom att målas om, möbleras om etc. Och då har jag nu kommit på snilledraget att jag ska kasta eller ge bort hälften av alla saker jag äger! Woho, hur coolt är inte det?

 

I min garderob behöver jag:

7 strumpor

14 trosor (man vet aldrig, det kanske är 30 grader varmt någon dag)

1-2 tjocktröjor

Rätt många tröjor, jag svettas så hemskt under armarna

1 par jeans

5 mjukisbyxor, vilket är bekvämast att röra sig i

1-2 shorts

5 leggings/tights

Never forget the BH! Sådana behöver man många av.

 

Min garderob just nu:

Oräkneliga många tröjor av olika slag

2 par jeans

Ingen aning om hur många leggings

Ingen aning om hur många shorts

Ingen aning om hur många strumpor, trosor etc

Ingen aning om hur många tjocktröjor, flera av dem används inte ens

Några par mjukisbyxor, varav jag knappt kan använda vissa för att de är så gamla

 

Ja, där ser ni, hur tusan ska det här gå? Jag behöver inte allt jag har, och resten ska vi då inte tala om. Jag har väl för många väskor för att det ska vara bra för hälsan skulle jag kunna tänka mig, vilket inte är så bra. Ska nog försöka slänga några av mina väskor, även om det kommer vara ett helvete och mycket tårar och tandagnissel.

 

Jag har något problem med shopping. När jag ser något fint måste jag ha det, så är det bara. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli kvitt det begäret, för mina pengar tar slut alldeles för fort och jag använder få av de grejer jag släpar hem. Här för ett tag sedan köpte jag ett pennfodral i form av en ko.. En lila ko... Den ligger nu i badrummet och gör mig ingen nytta alls, och jag tänkte inte ens ha pennor i min ko utan smink när jag åker bort. Jag lägger sminket löst i väskan när jag åker bort, har alltid gjort och kommer sannolikt alltid att göra. Jag har också köpt ett Hello Kitty anteckningsblock och en hjärtformad kortleken. Okej, kortleken kan komma till nytta, men liksom? Jag köpte också tre stycken röda ljuslyktor, eller vad det nu kallas. Sådana där man har ljus i. Jag som inte ens ska ha rött i lägenheten när mamma flyttar...

 

Jag har också två stora pussel som jag typ inte lägger. Jag får något ryck ibland och plockar fram allt, tror att jag ska sitta med det där tills jag löst hela pusslet. Men när kvällen kommer och jag lägger undan allt, så tar jag mycket sällan upp grejerna dagen efter igen. Nu bara ligger allt, ingen har rört det på flera månader och jag har då rakt ingen lust att lägga pussel. Och jag broderar, jag broderar flera dagar i sträck och sedan blir det liggandes, i många månader, ibland år. Jag har så mycket saker att jag drunknar i allt, hehe. Jag borde verkligen ta en riktig funderare och verkligen ta tag i allt, slänga det som ingen vill ha och ge bort det som går att ge bort. Kanske sälja något också, om det är värt pengar. Jag ska sluta handla, har jag kommit fram till. Jag handlar alldeles för mycket, och även om det bara är småsaker som inte kostar så mycket så blir det dyrt i längden. Jag har egentligen inte råd att handla allt det där, även om det bara är fem kronor här och tio kronor där. Det håller helt enkelt inte! Och sedan när jag ska hushålla själv måste jag verkligen lära mig att hålla igen, hålla i pengarna och inte slösa allt på onödiga saker som jag till 99% aldrig kommer att använda.

 

MEN! Jag har faktiskt ett bra knep att ta till för att inte handla slut på alla pengar. Jag gör listor när jag ska ut på stan på vad jag verkligen behöver, då menar jag kläder, nya skor om mina gamla är trasiga och sådana saker. Och så går jag in i butiken utan att titta på annat, tar det jag ska ha, betalar och går ut igen. Att shoppa med kompsiar som har lättare att hålla i pengarna är nog bara att glömma, för det brukar alltid sluta med att jag kommer hem med fem kassar från olika butiker. Mitt trick kommer nog fungera, om mina vänner då förstår att jag inte vill gå på stan för att jag är rädd att handla för mycket. Eller ja, mina kompisar är väl att ta i, min kompis ska det väl stå.

 

Och på tal om det. Jag köpte chips idag. Jag vill inte ens ha dem.

Att ha ett detaljseende kan vara både bra och dåligt. Dåligt på så sätt att det blir jobbigt att man hela tiden ser detaljer, speciellt när man är ute och handlar kläder och skor. Om minsta lilla fel finns på produkten så vägrar jag köpa det, och ofta är det så att det alltid finns någon typ av skavank på plagget eller skon som kom till genom produktionen. Jag har även lätt att upptäcka fel på bilar, interiören kan vara sliten eller så är det ojämnt över tyget. När saker som ska se lika ut, tex klädesplagg, och inte gör det på ett eller annat sätt blir jag otroligt störd. Därför har jag svårt när det kommer till det mesta, för om sakerna inte står perfekt och lika eller minsta lilla så blir det genast jobbigt och jag kan inte sluta tänka på det.

 

Samtidigt som det kan vara väldigt jobbigt finns det positiva saker med att ha ett detaljseende. Jag kan upptäcka fel och trasiga saker mycket enkelt, även om det är så smått att neurotypiska (normala) inte tänker på det. Dessutom upptäckte jag att det är bra att ha i jobbet, då jag ofta arbetar med att hitta fel på kläder och saker. Vi vill ju inte lägga ut defekta saker i butiken, och det är just där bakom som jag är bra att ha. Jag ser väldigt fort om saken vi fått in är defekt, jag ser väldigt fort om den är trasig, smutsig eller något annat som gör att den inte får gå ut i butiken. Och först när jag upptäckte att mitt detaljseende var bra att ha var när jag skulle rensa bland böckerna. På jobbet har vi ett område där vi har alla böcker som folk skänker till oss, och när jag först kom såg det ut som om en bomb slagit ner där, det var inte fint alls och ingenting stod i ordning. Så jag och en till tog oss an uppgiften att rätta till allt, fixa en ordning bland böckerna, författarna och sådant. När vi hade fått det värsta gjort var det dags att rensa ut dubletter och fler böcker av samma författare/bok. Eftersom vi hade så mycket böcker fanns det bara plats för en eller ett par av samma titel, och där kom mitt detaljseende till god användning. Eftersom det handlade om många böcker kunde det för den andra vara svårt att se var dubletterna stod, om det fanns några etc. Jag fann dem direkt, det tog mig några sekunder, jag svepte bara med blicken över böckerna så kunde jag sedan plocka ut de böcker som inte skulle vara där.

 

Jag skulle även vara en bra korrekturläsare. Jag ser stavfel direkt och även om jag själv stavar fel ibland har det inget med mitt detaljseende att göra. Jag läser mycket sällan igenom texterna jag skriver i bloggen, och eftersom jag skriver väldigt fort händer det att slarvfel uppstår. Egentligen borde jag läsa igenom allt jag själv skriver, men jag är lat och jag tycker det tar onödigt med tid.

 

Men mitt detaljseende gör mig också till en perfektionist. Om saker inte är perfekta blir det mycket jobbigt för mig, därför kan det sluta med ångest när jag går och handlar. Minsta fel och jag kan inte handla produkten, och om jag målar om måste allt se precis likadant ut, annars fastnar det och jag slutar aldrig tänka på det. När jag skriver med papper och penna får inga fel existera, inget klotter, inga ord jag strukit över och pennan får absolut inte sluta fungera! Om man inte ser vad det står på något ställe blir det jobbigt, och när jag fyller i senare kommer det se annorlunda ut än resten av texten eftersom linjerna automatiskt blir tjockare. Jobbigt.

 

Och jag märker genast förändringar i min omgivning. Om något flyttar på sig märker jag det. Det är som att jag registrerar allt och när förändringar sedan sker så reagerar jag direkt på det. Ibland kan jag inte sätta fingret på vad som är annorlunda, men jag vet att något har ändrats. Och när saker förändras blir det jobbigt, för jag gillar inte förändringar. Jag har aldrig gjort och kommer sannolikt aldrig att göra. Trots att mitt rum ibland ser ut som ett bombnedslag har jag perfekt ordning, jag vet var jag lagt mina saker och om någon går in och städar försvinner plötsligt min ordning bland sakerna och jag finner ingenting. Det krävs mycket av mig för att acceptera sådant, jag vill inte att någon går in och stökar till den ordning jag byggt upp och även om det blir smutsigt så har jag fortfarande min ordning kvar om ingen går in och städar. Jag vet var allt finns när det är som stökigast i mitt rum. Men ja, nu ska jag fortsätta se på filmen Rain Man, som är en väldigt bra skildring av livet med autism.

Jag har fått två nya, stora intressen. Än är inget av dem specialintressen men på god väg att bli. Det enda är hur vi människor beter oss, flockbeteende och djurbeteende som sitter kvar sedan långt tillbaka. Hur vi beter oss som andra rovdjur i flock, hur rangordningen i flocken är och hur vi är mot andra som inte tillhör vår flock. Det andra jag har fått upp ögonen för att kattdjur, av alla möjliga arter. Just nu lär jag mig allt om huskatten och lejon, jag ser likheter i beteende hos de flesta kattdjur och jag använder detta för att skapa en djupare och bättre relation till min egen katt. Och under två dagar har han varken tiggt mat eller varit otrevlig, vi har inte tävlat om dominans och han har sovit med mig i sängen utan att väcka mig för att han tycker det är dags för mat. Han följer mig i lägenheten och vi leker, inga otrevliga miner. Vi bråkade snabbt en gång här om kvällen men det slutade med att jag i princip tryckte ner honom på golvet, precis som de dominanta i kattvärlden gör, och så gav han med sig, irriterad men han gav sig. Sedan blev vi vänner igen. Jag korrigerade honom igår när han försökte äta sladden till datorn och det behövdes bara en liten push på nosen så tappade han intresset. Dominanta lejon ger andra lejon en putt på nosen när de inte gillar ett beteende, och eftersom katter fungerar relativt lika (dock är huskatter inte flockdjur, vilket lejon är) så testade jag det, och det fungerade. Så ja, kattdjur är något jag verkligen intresserat mig för på senaste tiden, jag ser dokumentärer och lär mig all information jag kan få tag på. Jag memorerar och ser samma dokumentär flera gånger för att inte missa något.

 

Just lejon är för människan ett farligt och skräckinjagande ut. Men jag kan ge er två videor där lejonet är väldigt god vän med människan, och aldrig någonsin skulle tänka sig att attackera. Eller jo, visst kan de tänka sig att attackera, om människan inte lyssnar på lejonets signaler. Men sen, skulle inte vi attackera eller säga ifrån om någon gör något vi inte tycker om? Precis!

 

Jag verkligen älskar att ha Aspergers när det kommer till sådana här saker. Jag sätter mig in i saker till 100% och så är det bara, jag lär mig allt som går att lära och jag kommer fram till slutsatser få ens tänker på. För hur många där ute tittar på dokumentärer om stora, vilda kattdjur och använder deras egna metoder för att prata med sin huskatt? Inte så många, nej. Jag har lärt mig att man inte ska stirra på katten, för det är ett tecken på aggressivitet och att man mäter sin dominans med den andra. Man ska istället titta snabbt eller knipa lite med ögonen, vilket är trevligt i kattvärlden. Man ska heller inte klappa katter på magen eftersom det triggar igång den aggressiva sidan hos de flesta katter. Det är därför katten från ingenstans kan bita till om man klappar den på magen, det är reflexmässigt. Jag lär mig hela tiden mer för att på bästa sätt kunna kommunicera med min egen katt, som är väldigt lik de vilda, stora katterna från Africa, bara att han är tam. Men sedan kan lejon och andra vilda djur också bli tama om de har kontakt med människor, om man nu kan kalla det tam. För vad är en katt, när den är tam? Man människofierar katten och tror att man kan använda människans egna språk för att kommunicera, vilket inte är helt sant. Man måste hela tiden se till djurets behov och djurets språk för att kunna komminucera på bästa sätt.

 

Först vill jag presentera Christian, the Lion, som efter ett år isär återförenades med sina förra ägare som hade honom som ett husdjur under tiden då det var lagligt att ha stora kattdjur. Kärleken mellan människa och lejon går inte alltid att sudda ut.

 

 

Sedan vill jag ge er en dokumentär, se den när ni har tid till det. Serien handlar om Kevin som började arbeta på en lejonpark och genom ett par ungar fick han en djup relation till djuret. Han har i serien sin egen park och kämpar mot problem med ekonomi samtidigt som han bygger upp en djupare relation till sina lejon och fläckiga hyenor som de alla bor i parken.

 

Något jag på senare tid reflekterat över när jag möter människor är att de i varje grupp har en speciell rang. Om vi tar en tonåring till exempel, och jämför denna med vargen, som långt tillbaka varit känt för att vara ett flockdjur.

 

En tonåring är lägst i rang i familjen om inga yngre barn finns med i bilden. Låt oss säga att familjen består av en mamma, en pappa och ett barn. Barnet är undergivet, det vill säga lägst i rang tills det att det når en ålder som gör att sinnena tar över, vilket i människans fall kallas för tonårstiden. Beroende på vem av de äldre som är den dominanta kan det vara mamman respektive pappan, som i de flesta grupper är inte mannen alltid den med högst rang i flocken.

 

När barnet når tonåren börjar han eller hon utmana sina föräldrar på ett sådant sätt att regler bryts och bråk bryter ut. Det finns nog inte en enda familj som inte varit med om detta. Då krävs det av den dominanta att han eller hon kan återställa freden i flocken genom att tala om för sitt barn att det inte är barnet som bestämmer. Detta visar sig ofta i kommentarer som "Jag är den vuxna, du är barnet, du ska lyssna på mig". I vargens språk är detta varningsbett och den dominanta som brottar ner den yngre på marken för att återställa freden i gruppen och visa vem som bestämmer. Det är också därför det blir så fel när man till en hund säger ordet nej och huttar med fingret, för hunden förstår inte det språket eftersom vargens instinkter och sinnen sitter kvar i våra hundar. Om du däremot "hugger" hunden (både bokstavligt och inte, det spelar ingen roll) förstår den vad du menar och ger sig.

 

I kompisgänget kan dock tonåringen ha en annan rang än i familjen, och min teori är att det är denna flock som har betydelse för hur tonåringen kommer vara mot sin familj, det vill säga flocken i hemmet. Om tonåringen har en hög rang i kompisgänget tror jag att den kommer utmana ledarna i familjen sedan. Om tonåringen däremot har en längre rang i kompisgänget, det vill säga den som bara följer med gruppen när de ska hitta på någonting, inte tar så många initiativ och inte säger så mycket, då har jag fått för mig att barnet inte kommer utmana om ledarskapet hemma i familjen. Förstår ni hur jag tänker? Jag kan referera till många fall där min teori faktiskt håller, men jag har inga vetenskapliga belägg för detta. Dock skulle det vara mycket intressant att diskutera detta med en vetenskapsman som under en längre tid forskat kring detta fenomen, för jag har observerat människornas rang i olika typer av flockar. Jag kan komma med ett tydligt exempel, vem jag talar om kommer jag däremot inte berätta eftersom jag anser att denne inte ska känna sig träffad. Jag har trots allt träffat många människor genom åren, och många följer varandra i mönster och beteenden.

 

Jag känner en person som är väldigt låg i rang, både när det kommer till kompisar och familj. H*n säger inte mycket, gör inte mycket. Det har alltid varit jag som tar initiativen till saker och ting, och samma sak i familjen. H*n är inte typen som säger emot även om h*n inte tycker om det som sker eller ska göras, och det blir lite av en konflikt. Jag är av det dominanta slaget, vilket betyder att jag har en hög rang i de flesta kompisgäng, även om jag har Aspergers och pga det inte säger så mycket. Men man kan aldrig få mig att göra något mot min vilja och jag har en väldigt stark röst när jag väl säger vad jag tycker. Hemma i familjen har jag dock den längre rangen, men tro inte nu att jag inte utmanat min mamma genom åren. Vi har rykt ihop så pass mycket att det varit nära att man rusat ut genom dörren av ren ilska. Jag har dock accepterat den längre rollen i familjen och liksom insett att jag inte vet bättre än min mamma i många av fallen. Och på grund av det märkte jag också att jag på senare år lugnade mig när det kom till kompisar, jag sjönk rätt snabbt i rang i gruppen och blev en följare, inte en ledare. Jag tror att det där hänger ihop.

 

Jag har dessutom märkt att när jag hanterar hästar tar jag alltid på mig rollen som ledare. Detta för att det behövs, man kan inte låta ett tungt djur göra vad de vill med en. Jag tror att det är därför jag är så bra på att hantera hästar, jag förstår hur de fungerar och jag vet hur man ska hantera dem för att budskapet ska gå igenom. Man kan säga vad man vill om de framgångsrika tävlingsryttarna, men de kan sällan hantera sina hästar på ett korrekt och bra sätt som gör att hästen förstår att han inte har ledarrollen i relationen. Många gånger gör hästen inte som ryttaren säger, och där kan man se en tydligt bristning i kommunikation mellan häst och dess ryttare. Man måste hela tiden tala djurets språk för att djuret ska förstå vad du menar, och jag tror det är viktigt när det kommer till människor som ska integrera med varandra också. Om två dominanta möter varandra är det sällan relationen fungerar, och man kan försöka hur länge som helst, men man kommer sällan överens. Det handlar inte om att den ena är sämre än den andra, men två dominanta går inte ihop, helt enkelt. Jag tycker ni ska tänka på och reflektera över detta nästa gång ni möter främmande människor. Vem är den dominanta i mötet och om båda är dominanta, hur går samtalet och hur löper det? Tror du att du funnit en vän eller bara någon som passerar förbi? Och det är samma sak om två undergivna personer möter varandra, man får liksom aldrig någonting gjort när man träffas. Det handlar hela tiden om att flocken måste ha en ledare, och endast en ledare. Ett kompisgäng består ofta av en eller två dominanta (kom ihåg att de två dominanta sällan träffas, min teori) och resten viker sig och följer.

 

En rolig teori och en tankeställare till alla er där ute.